En fras brukar ofta upprepas om den amerikanska opinionens inställning till USA:s militära aktioner utomlands: Så länge inte ”våra pojkar” kommer hem i liksäckar, så är det okej.
Än så länge verkar det stämma; kritiken har växt i takt med likhögen av USA-soldater.
Men ändras därför den amerikanska politiken? I någon mening ja – men inte som den naive hade kunnat hoppas.
För Bushadministrationen kan ju gå andra vägar, och har redan börjat göra det.
Ett är helt enkelt att se till att ingen längre kommer hem i liksäck. Ty dessa har numera döpts om till ”transfertuber”.
Och visserligen hade George W Bush tidigare fått kritik på hemmaplan för att inte närvara vid soldaternas begravningar, eller ens hedra dem genom att nämna deras namn. Nu har dessutom mediernas tillträde till dessa begravningar för dödade soldater närapå förbjudits.
Inom Pentagon diskuteras att inrätta massgravar för egna soldater som dödas i krig. Det skulle i så fall tillämpas på dem som dödats av kemiska eller biologiska vapen, enligt förslaget, som dock inte utesluter möjligheten att också använda det på hemmaplan för civila som dödas i terroristattacker – för att ”utesluta möjligheten att kropparna utgör hälsorisker”.
För någon månad sedan beslutade USA om större truppförflyttningar i Sydkorea – där de egna soldaterna flyttades söderut, bort från den första stöten vid ett eventuellt (förväntat?) krig med Nordkorea.
I förra veckan granskade den brittiska tidningen Guardian förekomsten av privata aktörer inom USA:s militära närvaro i Irak, och konstaterade att den är högre än någonsin. Uppskattningsvis en av tio, soldater och halvpensionerade generaler, är anställd av privata säkerhetsföretag.
– Det finns historiska paralleller, men de går mer än 250 år tillbaka i tiden, kommenterade säkerhets-analytikern Peter Singer, författare till boken Corporate Warriors.
Till detta skall också läggas hur USA lät underställa sig de kurdiska peshmergasoldater som via det regionala självstyret ställde sig som frivillig kanonmat i den norra fronten.
Kort sagt: låt andra dö, och låt inte folk veta att de gjorde det.
Men med detta följer kostnader, stora sådana. Iraks skadeståndskrav sedan Kuwaitkriget överstiger relativt sett Tysklands under Versaillesfreden. USA:s kostnader överstiger enligt vissa uppgifter redan det första och andra världskriget, tillsammans.
Ockupationen beräknas kosta cirka fyra miljarder dollar i veckan. Bara veckor efter att Bagdad föll, visade det sig att Pentagon inte ens förberett möjliga scenarion kring hur ett ockuperat Irak skulle administreras.
Det finns förstås vinnare: de amerikanska bolag som får hand om återuppbyggnad av i första hand oljeindustrin. En studie i oktober från Center for Public Integrity granskade åtta miljarder dollar av undertecknade kontrakt vilka så gott som uteslutande tilldelats större givare till de republikanska valkampanjerna – och i spetsen står skandalomsusade bolag som Bechtel och Halliburton.
Över 30 av kontrakten är skrivna med ospecificerade krav på prestation eller omfattning – vilket i sig är närapå en uppmaning till missbruk och överfakturering.
När kongressen förra månaden beslutade om nya medel för åter-uppbyggnaden av Irak, hoppades kanske en del på att icke-amerikanska bolag skulle få vara med. Men i förra veckans kom ett omskrivet besked från biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz: De länder som inte varit tillräckligt vänligt sinnade kommer inte att få några kontrakt.
Ingen som följt Irakfrågan kan ha blivit det minsta förvånad. Detta har varit den amerikanska inställningen från början. Må vara att Wolfowitz besked var osedvanligt rakt och öppet odiplomatiskt.
Men ändå väcktes ramaskrin i västvärlden.
Oacceptabelt, menade bland andra Tyskland och Frankrike. De hotar med att använda internationell konkurrenslag gentemot USA, att gå via WTO och liknande institutioner, meddelade Frankrike och Tyskland, och även Leif Pagrotsky anslöt till den linjen.
Det kan i sammanhanget noteras att ingen talar om det amerikanska beskedet ur en folkrättslig synpunkt.
Enligt internationell lag betyder en förändring – eller avsaknad av – regeringsstyre ingenting för en stat eller dess skyldigheter och rättigheter på internationell nivå. Konstitutionen fortsätter att gälla. Folkrätten tillåter högst begränsade möjligheter till förändringar av gällande lag.
Haagkonventionens artikel 43 förpliktigar exempelvis ockupanten att ”vidta alla åtgärder i dess makt till att återställa och säkerställa så långt möjligt allmän ordning och säkerhet, med respekt för gällande lagar i landet”.
Dessutom tillåts skattehöjningar för att täcka administrationskostnaderna.
I övrigt är USA:s folkrättsliga mandat specificerat av säkerhetsrådets resolution 1483 som dels upphävde sanktionerna mot Irak och konstaterade att USA och Storbritannien är en ockupationsmakt, dels – specifikt – nämner ockupantens ”plikter enligt folkrätten, inklusive särskilt Genèvekonventionen från 1949 och Haagkonventionen från 1907”.
Resolutionen inför också ett betalningsstopp på utlandsskulden fram till 2007. (Det är dock bara en del av de totala skulderna).
USA kräver av andra länder att de skall avskriva Iraks skulder; givetvis framställt som en moralisk fråga. För USA och huvudpartnern Storbritannien innebär detta en relativt liten kostnad och är alltså ett billigt krav att ställa.
Men omvärlden har hittills sagt nej – först ska, även detta i enlighet med säkerhetsrådets resolution, Iraks politiska situation och inre säkerhetsproblem ha lösts. ”Lägg om lånen – skriv inte av” är beskedet från de flesta övriga medlemmar i Parisklubben, som inte vill släppa ett av få kvarvarande trumf-kort.
Men det gäller bara när egna intressen hotas, visar omvärldens ljumma intresse för vad Paul Bremer och den amerikanska ockupationsadministrationen Coalition Provision Authority (CPA) gör.
Efter krig, sanktioner och uteblivna handelsmöjligheter är det irakiska näringslivet lätta byten för de amerikanska bolagen. Som ytterligare försäkring slår USA sönder de statsstyrda företagen, använda som symboler för Saddamregimen. Privatisering i nuläget betyder enbart plundring.
Och det är vad även CPA ägnar sig åt. Den tydligaste symbolen är ”executive order 39” som utfärdades i slutet av september.
Det irakiska förbudet mot utländska investeringar togs bort och nu tillåts 100-procentigt utlandsägande inom alla sektorer utom för naturresurser – vilket dock inte definieras närmare. Utländskt ägande av land och territorier är visserligen fortfarande förbjudet, men leasing tillåts i 40 år – med i praktiken möjlighet till obegränsad förlängning.
Över 200 statsägda företag, inom elektricitet, telekommunikation och läkemedel har redan privatiserats, och sjukvården står näst på tur.
Det kan nämnas att den svenska regeringen, åtminstone såvitt Flamman kan erfara, inte verkar hålla sig informerad om CPA:s egna beslut. Politiken är inriktad på den humanitära hjälpens möjligheter och på svenska näringslivets möjligheter (i dagsläget endast Volvo och Saab, enligt Exportrådet).
Att privatiseringen alltså är olaglig såväl inom folkrätten som inom den irakiska lagen vet både USA och Storbritannien om. I mars läckte ett memorandum till pressen som Tony Blair fått, där han varnades för att ”genomförande av strukturella ekonomiska reformer är inte tillåtet enligt internationell lag”. Liknande analyser har gjorts i USA.
Även flera av de moderata krafterna inom det irakiska styrande rådet har protesterat mot privatiseringsplanerna. Även delar av fackföreningsrörelsen – som står rådet nära – har protesterat. En oljeindustristrejk i våras möttes av militären, och i förra veckan slogs IFTU:s kontor sönder av amerikanska soldater som också arresterade ett tiotal ledare.
Arbetslösheten ligger på 60–70 procent och de amerikanska bolagen väljer att anställa kuwaitier hellre än irakier, som anses ”opålitliga”.
Om offentliga uttalanden från i våras stämmer, hade USA hoppats på att Iraks oljeintäkter i princip från början skulle betala återuppbyggnaden.
Med rätt investeringsmiljö och med rätt regering, skulle Irak kunna öka produktionen med en miljon fat per dag under kommande tioårsperiod, enligt en oljeanalytiker vid Fahnestock & co.
Och vicepresident Cheney lovade den 9 april, samma dag som Husseinregimen föll:
– Med en del investeringar borde vi åter kunna få upp produktionen till 2,5–3 miljoner fat per dag, förhoppningsvis i slutet av detta år.
En beräknad sidoeffekt vore att omstrukturera den oljepolitiska kartan, där Opecs makt skulle minskas, och ryska oljebolag skulle hållas borta från utvinningen.
Innan kriget låg kapaciteten kring tre miljoner fat; den egentliga produktionen låg på 2,2.
Optimismen späddes på från kontakter med den irakiska så kallade oppositionen, med Ahmed Chalabi i spetsen. Inför kriget trodde de på en produktion kring sex miljoner fat/dag till 2010. De neokonservativa i Vita huset valde att hellre tro på dem än på mer försiktiga rapporter från sina egna tjänstemän.
I en Newsdayartikel 5 november citeras en anonym analytiker vid en republikansk tankesmedja, som menar att Cheney och Wolfowitz optimistiska förhoppningar ”kunde kanske ha kunnat inträffa, men bara om allting gått perfekt”.
Men produktionskapaciteten var skadad, och dessutom är de hundratals obevakade milen av pipelines genom öknen enkla mål för sabotage från den irakiska motståndsrörelsen, som enligt planen inte skulle existera.
I dag ligger produktionen kring en miljon fat/dag.
Och i höstas kom så ett nytt besked från ockupationsmaktens tjänstemän: prognostiserade oljeintäkter för 2003 skrevs ned till 3,6 miljarder dollar. Men, varnar flera amerikanska policyinstitut, även detta är orealistiskt. Att återställa, eller öka, den irakiska oljeproduktionen skulle enligt olika uppskattningar kosta mellan fem och tio miljarder dollar årligen.
Därav behovet att skjuta till amerikanska skattemedel för uppbyggnad – inte av Irak utan för oljeproduktionskapaciteten.
I sin budget hoppas CPA att Dick Cheneys utfästelser ska vara uppnådda i slutet av 2004 och att det kring 2005 ska kunna rulla av sig självt.
Men samtidigt: om intäktsprognoserna är för orealistiska, och även inräknat skattesänkningarna, så kan till och med den irakiska statskassan behöva tömmas för att betala ens de löpande utgifterna.
Allt medan USA:s investeringskostnader stiger, och därmed behovet av att stanna desto längre för att få rimlig avkastning. Hittills har balansräkningen för de neokonservativas Irakäventyr inte gått ihop.
Det är också temat för hur mycket av kritiken i USA, som från början kom från vänster, ändrat karaktär. Under hösten har tidningarna varit fulla av medvetna läckor från oroliga tjänstemän inom CIA, Pentagon, intervjuer och artiklar med ärkekonservativa – kort sagt mer ”klassiska” imperialister. De har visserligen inget emot militära ingripanden, krig, utpressning och understödjande av diktaturer – den stora skiljelinjen är att de efterlyser någon slags rimlig strategi samt beräkning och balans mellan kostnader och vinster; politiskt, militärt eller ekonomiskt.
I Flammans nyårskrönika förra året skrev Emil Lindahl Persson om de neokonservativa och vänsterns syn på dessa. Handlar det om klassisk USA-imperialism, bara mer uppskruvad, eller om en kvalitativ skillnad mot tidigare? Han förordade det senare. Den distinktionen är viktig och bör tas på allvar.
De neokonservativa anser sig vara ute på korståg mot ondskan, och de skryter med att de anser det vara ett svaghetstecken att planera för annat än seger. De har ljugit för världen, det amerikanska folket och kongressen. Kanske till och med för sig själva.
Fram träder bilden av ett kotteri av ideologiskt förblindade som inte ens har vett att hålla sig till – om uttrycket ursäktas – gammal hederlig imperialism.
