Socialisering. Att som människa lära sig leva bland andra människor. Att fungera i grupp, som enskild individ och samtidigt som del i ett kollektiv. Hur går det egentligen till?
Sonen, som arbetar i ett internationellt team, berättade skrattande om den nyligen anlände indiske kollegan ”som inte hunnit kalibrera sig” till den svenska armlängden. Killen klistrar sig intill den han pratar med i korridoren eller på grusgången på väg till lunchen. Trots att ingen annan är närheten.

Tänkte på det när jag ett par minuter före avgång kom in på långfärdsbussen som skulle ta mig från Stockholm till Ullånger, jag fick inte ögonkontakt med någon av passagerarna. Alla stirrade ut genom fönstren, ut mot det svarta berget i tunneln på Cityterminalen, helt ointresserade av att jag behövde en plats att sitta på. De flesta satt närmast gången för att blockera det inre sätet, eller så hade de belamrat det yttre med både handväskor och inköpskassar. I förhoppningen om att det tomma sätet skulle förbli tomt. Trots att antagligen både de och jag anade att det skulle komma att bli knökfullt åtminstone till Sundsvall. Ingen skulle kunna sitta för sig själv och osedd snaska godis. Men en sökte min blick. Då var det jag som blev aktsam. Varför tog jag inte erbjudandet från den enda människan som självmant erbjöd mig att få sitta intill henne? Hon som ville ha sällskap? Varför ville jag inte konversera med henne de fyra timmarna det tog att åka till Hudiksvall? Varför valde jag att inte låtsas om henne och istället knackade på en av de ointresserade och frågade om det var ledigt?
När jag som liten stirrade alltför länge på någon tjock gubbe för att han hade jättekonstig hatt drog nog mamma i ärmen och väste något i mungipan. Men jag tror inte någon har sagt till mig att jag ska sätta mig längst ut på bänken i väntrummet hos doktorn, eller hålla ett visst antal decimeter till framförvarande i kön in till bion. Ändå gör så gott som samtliga likadant.

När jag var ute och gick häromdagen kom jag i duggregnet fram mot Ullångers kyrka. (Eftersom det var så blött hade jag blivit tvungen att stoppa glasögonen i fickan.) Takåsen reste sig högt mot den grå skyn och jag fick en förnimmelse av det gamla hednatempel som en gång legat på platsen. De uppstickande stockarna som hållit fast mossan och nävern avtecknade sig suddigt längs med nocken i diset. Närsynt bligade jag mot höjden, förundrad över denna sikt bakåt seklerna. Men så kom jag närmare, och upptäckte att det var Ullångers alla kajor som satt där uppe på plåttaket i rad och hukade i vätan. Alla med samma avstånd från varandra. Ingen trängde mot någon annans fjäderdräkt. Bara där jag trott att en stock ruttnat var det tomt, den kajan hade väl flugit en sväng. Hur tydligt som helst kunde en sociolog ha avläst det socialt acceptabla kaj-avståndet.

Håll med om att det är intressant. Hur lång tid kommer det att ta för sonens kollega att ställa in avståndet till svenska förhållanden? Hade kajan som fattades blivit ”borthackad” för att hon suttit för nära – eller helt enkelt bara flugit sin väg? Alltid annars lyfter ju hela skocken samtidigt i en skränande oredig röra.