När flygplatskontrollanten Andrej Tjuba anmälde sig till den ukrainska armén var det egentligen för att undkomma ett bråk. Året var 2020, och kriget var fortfarande en lågintensiv konflikt i Donbas. På Boryspils internationella flygplats, strax utanför Kiev, hade Andrej Tjuba engagerat sig fackligt i en infekterad arbetsplatskonflikt. För att slippa bli utfryst av arbetsgivaren och den enligt honom chefsvänliga fackledningen, tecknade han ett treårigt kontrakt med armén. Lagstiftningen garanterade honom att utöver den militära lönen fortsätta att få lön från sin vanliga arbetsplats. Men det var för en evighet sedan.
I december 2023 är Ukrainas huvudstad täckt i grått snöslask, och hotas för andra vintern i rad av ryska luftangrepp. Det ryska flygvapnets regelbundna påhälsningar har blivit vardag. Kievborna har lärt sig att skilja mellan smällarna från fiendens missiler från det egna luftförsvaret. Hålls de vakna av att Rysslands iransktillverkade drönare, som i folkmun kallas ”mopeder”, brummar hotfullt i natthimlen, vet de att även arbetskamraterna lär vara trötta på morgonen. Verksamheten på flygplatsen ligger på is, i väntan på en fred som känns alltmer avlägsen. Och samtidigt som Andrej Tjubas (bilden) militärtjänst har förlängts till dess att kriget är över, får han i och med färska lagändringar numera inte längre den civila delen av sin lön.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jag är inte ensam om detta, många som tjänstgör är i samma sits, förklarar han.
Då lagändringar egentligen inte får tillämpas retroaktivt har han överklagat beslutet. Att flygplatsen inte skulle ha råd tror han inte på, med tanke på att dess vd enligt offentliga uppgifter under första halvåret 2023 tjänat motsvarande 500 000 svenska kronor. Andrej Tjubas historia är ett exempel på en oroväckande trend i Ukraina.
Samtidigt som ukrainska soldater vid fronten bekämpar Vladimir Putins invasion har landets arbetare blivit mål för ett angrepp bakifrån, på bred front. Sedan våren 2022 har det ukrainska parlamentet klubbat igenom en rad drastiska åtstramningar, avregleringar i arbetsrätten och inskränkningar av fackföreningarnas makt. Bland annat har man beslutat att privata företag med färre än 250 anställda inte längre är bundna till kollektivavtal eller arbetsrätten, utan får teckna individuella kontrakt med anställda. Förändringen drabbar runt 70 procent av landets arbetare.
Parlamentet har även beslutat att slå samman socialförsäkringsfonden, där facken varit en av översynsparterna, med den statliga pensionsfonden. I praktiken väntas denna ”effektivisering” innebära en minskning av bland annat föräldra- och sjukpenningen. Enligt reformförespråkarna är det inget problem, eftersom privata försäkringsbolag finns som alternativ.
Att Rysslands aggression har störtat Ukraina i en djup ekonomisk kris är utom tvivel. Men regeringspartiets argumentation att krigspåfrestningarna skulle göra åtgärderna oumbärliga har ifrågesatts. Liknande förslag lanserades redan 2019, men drogs tillbaka efter fackliga protester. Under det nu rådande krigstillståndet gäller däremot protest- och strejkförbud. Denna gång lyckades facken endast lobba för att vissa av de senaste reformerna begränsas till krigstiden. Men när kriget nu verkar bli utdraget håller de tillfälliga reglerna ändå på att bli det nya normala. Samtidigt finns tecken på att man vill gå ännu längre och stympa arbetarrörelsen permanent.
Den ukrainska fackföreningsrörelsen är snårig, och svaret på hur kritiskt läget är beror på vilka representanter man frågar. När Flamman besöker Ukrainas fria fackföreningskonfederation (KVPU), en av landets två stora fackliga paraplyorganisationer, uttrycker sig vice ordförande Petro Tulej och fackets internationella sekreterare Olesia Briazgunova diplomatiskt. För dem är det långsiktiga perspektivet avgörande.
– Det viktigaste är att vi så snart som möjligt åstadkommer fred och säkerhet, genom att besegra den ryska aggressionen. Därefter kommer den demokratiska processen åter att fungera som innan, förklarar Petro Tulej. Han betonar att facken genom dialog bakom kulisserna trots allt har haft viss positiv inverkan på lagarnas utformning.
KVPU växte fram ur de stora gruvstrejkerna i Donbas, som ägde rum när Sovjetunionen öppnades upp under andra halvan av 1980-talet, och facket är förknippad med den ukrainska självständighetsrörelsen. Dess ordförande Mykhailo Volynets är parlamentsledamot för Julia Timosjenkos oppositionella Fosterlandsparti, och har varit en av de senaste reformernas mest framträdande kritiker i parlamentet. Väggarna i KVPU-huvudkontoret pryds av bilder på honom med västliga ledare som Joe Biden.
Ukrainas strävan mot EU har varit ett av regeringspartiets argument för den nyliberala politiken. Petro Tulej menar att det grundar sig i dålig koll på den europeiska sociala modellen. Han är stolt över att KVPU tog aktivt del i Majdanrevolutionen för tio år sedan, och ser ett framtida EU-medlemskap som ett löfte om en socialt hållbart framtida Ukraina.
– EU-kommissionen har redan påtalat att vår arbetsrätt måste vara i linje med EU:s, säger han. Även Olesia Briazgunovas bedömning färgas av geopolitiska överväganden:
– Jag blir förbannad när våra inhemska brister, som dessa reformer, används utomlands som argument mot det finansiella och militära stödet för Ukraina. Det är ett farligt resonemang. Varför ska vi behöva dö, bara för att det finns liberala tokstollar här?
I stället för att kritisera Ukraina önskar hon att utländska fack fokuserar på att stötta ukrainska flyktingar och lobba för socialt rättvisa återuppbyggnadsprogram. Men inte alla fackligt aktiva i Ukraina är beredda att sitta lugnt i båten tills kriget är över.
– För chefer och högt uppsatta tjänstemän har kriget blivit ett sätt att inkräkta på socioekonomiska rättigheter och en källa till berikning, knorrar Oleksandr Skyba, tågförare vid den statliga järnvägen. På den fraktdepå i Kiev där han jobbar är han distriktsordförande för Järnvägarbetarnas oberoende fackförening, som ingår i KVPU.
Enligt honom lider ukrainska företag egentligen inte av att deras arbetare skulle ha för goda villkor.
– Tvärtom är en arbetare med social trygghet en produktiv och patriotisk arbetare.
Han menar att den nyliberala politiken snarare riskerar att undergräva befolkningens stridsmoral. Politikernas förklaringar om att den ukrainska arbetsrätten härstammar från 1970-talet, och att reformerna skulle vara del av en nödvändig utrensning av sovjetiska kvarlevor, tycker han är skitsnack.
För chefer och högt uppsatta tjänstemän har kriget blivit ett sätt att inkräkta på socioekonomiska rättigheter och en källa till berikning.
– Vadå sovjetiska kvarlevor? Vår lagstiftning har uppdaterats många gånger sedan dess. Och för övrigt: Våra stridsvagnar vid fronten, vårt artilleri, härstammar inte de ur sovjettiden? Och byggnaderna som vårt parlament och vår president sitter i? Om vi ska rasera allt som är sovjetiskt får de väl sitta i tält i stället!
Enligt Oleksandr Skyba gynnar den arbetarfientliga politiken framför allt ohederliga aktörer. Hans egen arbetsplats är ett exempel. Eftersom järnvägen är krigsviktig infrastruktur, kan en viss kvot av dess anställda undantas från mobiliseringen. Men när företagsledningen sammanställer listorna över vilka som ska få dispens råkar den ibland ”glömma” obekväma arbetare. Sådana som Oleksandr Skyba.
– I augusti fick jag dispens på sex månader, men i september fick jag höra att jag inte längre var på listan. Det finns liknande historier hos kollegor i Dnipro och Zaporizjzja, säger han.
Han är inte den enda som blir mörkrädd över utvecklingen i landet.
– Jag vore inte förvånad om mitt kontor är avlyssnat, säger Natalia Zemlianska. Hon är ordförande för det Ukrainska facket för tillverkningsarbetare, småföretagare och migrantarbetare, som samlar runt 5 000 medlemmar.
Hon sitter bakom sitt skrivbord, med utsikt över Majdantorget, på femte våningen i Fackföreningens hus. Den imposanta byggnaden tillhör Ukrainska fackföreningsfederationen (FPU), landets största fackliga paraplyorganisation, där hennes fack ingår. FPU är arvtagare till sovjettidens fackstruktur. Eftersom upproriska fackföreningar inte passade in i Kommunistpartiets bild av arbetarparadiset var de på sovjettiden politiskt tandlösa, och hade främst till uppgift att tillhandahålla rehabiliteringshem och semesterboenden. FPU äger därför än i dag ett stort antal fastigheter.
Organisationen har kritiserats ömsom för att styras av egna ekonomiska intressen, ömsom för att vara fast i sovjetiska vanor – som att hellre förmedla semesterbostäder åt medlemmar än att bistå dem i arbetskamp. Men alla brister till trots är organisationen hem till många drivna organisatörer som försvarar ukrainska arbetares intressen.
– Just nu utövar man ett enormt tryck mot oss, förklarar Natalia Zemlianska.
– Vår viceordförande Volodymyr Sajenko greps i december 2022, och trots att utredningen är klar sitter han ännu häktad.
Borgen han skulle behöva betala för att släppas fri i väntan på rättegången, har satts till hela 124 miljoner hryvnia, motsvarande 30 miljoner svenska kronor. Utredningen kretsar kring korruptionsmisstankar rörande FPU:s många fastigheter. Även andra representanter för FPU, inklusive Natalia Zemlianska, har blivit utsatta för husrannsakningar. Turerna kring FPU:s fastigheter har varit många och invecklade i åratal. Natalia Zemlianska vill inte kommentera misstankarna, men understryker att myndigheternas agerande står i strid med internationella konventioner och rättsstatliga principer.
Å ena sidan tvingas vi att kämpa mot den ryska aggressionen, för att slippa leva som i Ryssland där man fängslar fackföreningsfolk. Nu ser vi samma tendenser här.
Det officiella hyckleriet i frågan personifieras enligt henne av Olena Duma. Hon är chef för Arma, den myndighet som förvaltar beslagtagna tillgångar och som efter ett domstolsbeslut tidigare i år tagit över förvaltningen av en rad av FPU:s fastigheter. Av bland andra Transparency International Ukraine har myndighetschefen kritiserats för bristande politiskt oberoende. I somras blev hon chef för en organisation vid namn Ukrainas fackföreningskonfederation. Att beteckningen är förvirrande lik landets två befintliga fackliga paraplyorganisationer, KVPU och FPU, är ingen slump. Flera fackligt aktiva som Flamman har talat med beskriver organisationen som ett pseudofack, som skapats i syfte att bekämpa landets befintliga arbetarorganisationer. Natalia Zemlianska håller med.
– Arma har redan befogenhet att när som helst slänga ut oss från våra kontor. Denna fiktion till fackförening är bara ytterligare ett instrument i plundringen. Genom att överlåta våra fastigheter till dem, kan man inför offentligheten framställa det hela som en intern facklig omorganisering.
Det mest tragiska enligt Natalia Zemlianska är att tillvägagångssättet påminner om den politiska kulturen som Ukraina kämpar för att lämna bakom sig.
– Å ena sidan tvingas vi att kämpa mot den ryska aggressionen, för att slippa leva som i Ryssland där man fängslar fackföreningsfolk. Nu ser vi samma tendenser här. Kom igen! För tio år sedan dog folk där ute, säger hon och gestikulerar mot torget utanför hennes fönster.
– Nu känns allt redan bortglömt, och som att vi börjar om från början. Hur är det möjligt?
Medan Ukrainas politiska elit lägger alltmer krut på att bekämpa landets arbetarrörelse, står ukrainska arbetare som flygplatskontrollanten Andrej Tjuba inför en tuff framtid. Om han har tappat tilltron till sitt hemland?
– Vi måste tro på segern, säger han slutligen.
– Det finns fan inga alternativ.
