Dagtid ser man huvudsakligen bara spåren av de boende. Här och där, i ett hörn eller under en trappa, ligger hoprullade filtar, kartongbitar, lådor med kläder och någon kasse tomburkar. Städarna, med sina elektriska vagnar, arbetar runt dem. Flest informella hyresgäster hittar man på andra våningen, i passagen som leder fram till säkerhetskontrollerna för inrikesflyget, där trängseln av resenärer är mindre. En glasvägg ger utsikt över den blåsiga La Plata-bukten och mot den är små personliga hem-i-kassar uppställda med jämna luckor. Lägret är flera hundra meter långt allt som allt.

Det är efter mörkrets inbrott invånarna återvänder och det lever upp. Flera sover inrullade i filtar med ansiktet vänt ut mot mörkret. En kvinna läser Isabel Allendes Luna; om hon befunnit sig någon annanstans hade man misstagit henne för en passagerare vars flyg har blivit försenat.

I ett hörn som blev över när byggnaden planerades finns flygplatsens mest ambitiösa inneboende, som har skärmat av sig med stolar och satt upp en uråldrig 21-tums-tv. Det är fotbollsmatch i högsta serien i kväll. Flera smågrupper följer den över radio i stället, som Luis Alberto och Mario Gonzales.

– Titta, jag har Banfield-tröja, säger Luis och öppnar sin jacka.

– Fast jag är San Lorenzo-fan. Men det var en gåva. Man får inte vara kräsen.

Luis har haft flygplatsen som hem i sju år. Vardagar lämnar han terminalen på morgonen för ett soppkök i södra Buenos Aires för att äta, och var tredje dag duscha. Helgerna håller de stängt, men han går upp klockan fem för att ta tåget till ett annat center i en förort som är öppet. På kvällarna återvänder han för att spendera natten på Aeroparque.

– Här är det tryggt. Vi som är här känner varandra och alla är lugna, för om någon ställer till problem åker de ut.

De offentliga härbärgena gillar han sämre.

– De låter en inte ta med sig särskilt mycket saker, vad ska jag göra av resten? Och det lilla man har händer det att någon försöker stjäla. Där är alltid någon som är drogad och skriker. Eller galningarna. Det går inte att sova.

En del NGO:er försöker driva härbärgen med ”integrerad” verksamhet, med socialarbetare och behandlingsassistenter på plats, men de som drivs av kommunen Buenos Aires, och de flesta andra, är bara just det: en stor sovsal med bara precis tillräckligt med personal för att kontrollera in- och utpassering.

– Ingen vill till härbärgen, det är diskriminerande platser, som inte har tid att arbeta konstruktivt med personerna, kommenterade Horacio Avila från organisationen Proyecto 7, vars sociala verksamheter drivs av tidigare hemlösa, för tidningen El Diario. Man behöver köa i flera timmar för att sedan riskera att nekas plats om stället är fullt eller om man, som så många hemlösa, saknar id-kort.

Luis är 46, från provinsen Corrientes från början, och jobbade tidigare i en biltvätt, men de ständiga vattenångorna gav honom astma så att han inte kunde fortsätta. Hans enda inkomst är ett bidrag på 20 000 pesos i månaden, drygt 400 kronor – ett bidrag som är tänkt att täcka hyra, men som är totalt otillräckligt för det syftet, och som alltid äts upp av andra ändamål. Sedan han hamnade på gatan har han aldrig kunnat komplettera det med något annat, som att sälja småsaker eller vakta bilar.

– Polisen tillåter det inte. De har sitt eget folk som betalar dem en andel.

Ibland köper passagerare mat till dem, men det ska då helst vara diskret, för att inte tolkas av flygplatspersonalen som att de tigger.

När Luis först kom till Aeroparque var 50 personer i samma situation, berättar han. Nu är de närmare 300. Argentina går sedan igenom en utdragen ekonomisk kris; det är svårt att peka på exakt när den började men någon gång under senare halvan av högerpresidenten Macris regeringstid (2015–2019). Under pandemin fördjupades den ytterligare. Dess mest märkbara symptom är inflationen, som beräknas överstiga 100 procent i år, en av världens högsta. Den hade kunnat stanna vid ett irritationsmoment om lönerna följt med, men det har de inte gjort, och än mindre pensioner och sociala bidrag. Som ett resultat har hyrorna blivit onåbart höga: 60 000–70 000 pesos för en liten lägenhet i Buenos Aires, vilket ensamt nästan är en minimilön. Utöver det kräver de flesta hyresvärdar att en eller flera personer som själva äger en fastighet går in som garant.

Politiker ur vänsteroppositionen i staden presenterade för ett par år sedan ett projekt med en straffskatt på outnyttjade byggnader, identifierbara exempelvis via elräkningen, som skulle användas för att finansiera sociala bostäder. Men det gick inte igenom i kommunfullmäktige.
Den senaste officiella uppskattningen av personer på gatan, från 2019, kom fram till runt 2 500 i staden Buenos Aires. Då räknade man inte in förorterna, där runt två tredjedelar av storstadsområdets 15 miljoner invånare lever.

Men räkningen genomfördes på en enda natt och kritiserades hårt av oberoende organisationer. De organiserade sin egen undersökning, med medverkan av en del hemlösa själva som räknare, och registrerade 7 500 personer, då en ökning med 25 procent på två år. Sedan dess uppskattas antalet ha ökat med runt30 procent till över 10 000. 80 procent är män, 19 procent kvinnor och 1 procent icke-binära, vilket är en kraftig överrepresentation. Drygt 10 procent var minderåriga och 40 kvinnor var gravida, enligt den alternativa undersökningens siffror – barn och barnfamiljer kan inte bo i flygplatsterminalen, för då kopplas de sociala myndigheterna in. Under vintern 2022 frös minst fem personer ihjäl på gatan. Kommunen ”försöker sopa problemet under mattan”, anklagade stadens människorättsombudsman.

Mario Gonzales, 50, är en av dem som tillkommit under senaste månaderna.

– Innan dess brukade jag sova i väntsalarna på sjukhus. Jag stannade 3–4 dagar på samma ställe tills jag blev utkörd, sedan flyttade jag till ett annat. Men här är bättre.

Han var tidigare byggnadsarbetare, med en vit anställning.

– Jag har 20 år av pensionsavsättningar. Jag har fallit ned för åtta våningar. Inte rakt ned i marken förstås, jag ramlade genom en byggnadsställning och försökte hålla mig fast och bromsa under vägen. Jag har byggt mitt eget hus, i [Buenos Aires-förorten] Merlo, och sedan lämnade jag över det till min son. Han är ung och behöver det mer.

Skador tvingade honom att sluta jobba, efter vilket han föll ned i alkohol och droger för en tid och förlorade sin familj. Hans handikapp uppskattas inte till 95 procent eller mer, vilket hade krävts för en invalidpension. Han har sju år bakom sig på gatan, och hans hopp står till att så småningom lyckas utverka en förtidspension.

En krets personer samlas runt oss medan intervjun pågår. En kvinna sitter i rullstol och har en liten hund i koppel, men rullar iväg och försvinner bakom några bord när jag försöker ställa frågor till henne.

– Här finns unga och gamla, människor från alla provinser, från Bolivia, Paraguay. Fattigdomen förenar oss alla, säger Mario.

Ett par flygplatspoliser går förbi. De ägnar synbarligen inte mer uppmärksamhet åt de hemlösa än något annat som händer, men Luis är övertygad om att de planerar en vräkning.

– Ibland går polisen, ibland flygplatspersonalen fram och tillbaka och gör upp listor och tar bilder. Jag har hört poliser prata om att vi kommer kastas ut härifrån.

Staden Buenos Aires borgmästare Horacio Larreta har tidigare talat om att bankomatkurer inte ska vara sovplatser, och staden har anklagats för att jaga hemlösa. Parker och andra platser som tidigare använts som tillflyktsorter har stängslats in. Vittnesmål till tidningen Tiempo Argentino talar om att ”parapolisiära” grupper i omärkta bilar konfiskerar hemlösas tillhörigheter, eller attackerar sovande med vattenslangar.

”Det finns en urbaniseringsvision som trycker ut i stället för att notera problemet, och om den registrerar, är det för kunna planera repression”, kommenterade Horacio Avila för El Diario.

Staden fick också kritik för underlaget till en upphandling under början av 2023 om kartläggning av störningar i stadsmiljön, som räknade upp personer på gatan i samma kategori som nedskräpning. En del av vad som gör flygplatsen attraktiv kan också vara att den, väl upplyst och med ständig närvaro av andra människor, erbjuder mer skydd mot stadens egna myndigheter.

– Det är en plats öppen för allmänheten, så hittills har de inte kunnat bli av med oss, säger Luis.

De har båda regelbunden kontakt med familj och släktingar.

– Men de har alla sina egna saker att kämpa med, de unga måste tänka på sig. Jag har allt jag kan be om, jag har båda händer och fötter kvar, säger Mario.

När jag köper några brickor pommes frites efter intervjuns slut flockas en större grupp människor runt oss.

Fallet med Mehran Nasseri, som på grund av att han fastnat i en byråkratisk rävsax tillbringade åratal på flygplatsen De Gaulle i Paris, blev internationellt berömt och föremål för flera dokumentärer, böcker och spelfilmer. Men man kan hamna i en lika Kafkaartad situation bara genom att bli utspottad ur det ekonomiska systemet – utan att någonsin väcka samma intresse.