Det var med rimfrost i skägget jag proklamerade i en video att jag ”aldrig i helvete tänker demonstrera med moderater på Arvika torg”. Det var januari 2024, och regionen hotade att lägga ned stadens akutmottagning, med hela västra Värmland som upptagningsområde.

Någon dag efter sitter jag med armarna i kors längst bak i det radonfyllda, slitna klassrummet i Arvika. Mina elever får se dokumentären Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna, och huvudstaden verkar långt borta. Eleverna ojar sig över alla med utomeuropeiskt påbrå som är inlåsta i så kallade utanförskapsområden.

”Det är normalt att inte ha ett jobb, det är normalt att misslyckas i skolan, det är normalt att hissen inte fungerar, det är normalt att det är nedskräpat”, förklarar nationalekonomen Ingvar Nilsson i rutan.

Sedan berättar jag att grannkommunens centralort Charlottenberg nu klassificeras som ett utanförskapsområde.

”Helt sjukt”, utbrister en av eleverna. Inte kan västra Värmland – som med ett obehagligare ordval är ”etniskt homogent” – stå på samma lista som Alby eller Kronoparken.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Ändå finns gängkriminaliteten här sedan decennier. Men med obefintlig polisnärvaro sker tillslag mot slutna nätverk endast när sprickor uppenbarar sig. MC-klubbarna är sammanlänkade med bygdens parallellsamhälle, och närheten till Norge gör oss till ett kriminellt ”transitområde”. Enligt den underbemannade tullpersonalen växer problemet.

I dokumentären beskriver Ingvar Nilsson vad han kallar ”de små beslutens tyranni”: att avreglera den sociala bostadspolitiken, rusta ned primärvården och införa valfrihet i skolan. Beslut som visserligen sparar pengar, men samtidigt skapar segregation.

Det var just sådana beslut som ledde till att fem lärare nyligen sade upp sig i Eda – ett stort antal i en kommun med knappt 9 000 invånare. Kommunen har stora problem med stökiga elever och därtill för lite resurser.

Problemen är inte nya. Redan för 20 år sedan, när jag som tidigare Edaelev började gymnasiet i Arvika, förutsattes det att vi låg efter, som de smutsiga kusinerna från hålan. I dag är dock Introduktionsprogrammet (IM) – för elever som saknar kvalifikationer – västra Värmlands största gymnasieprogram. Det är dessutom svårare att ta sig vidare när klasskamraterna är stökiga och får sämre stöd hemifrån, och utbildningen dessutom är underfinansierad.

Man pratar ibland om Tensta som en ”bubbla”, där ortens invandrare har svårt att ta sig ut på grund av sitt namn, hudfärg samt områdets sociala problem.

Men 90 procent av Sveriges yta är instängd i en glesbygdsbubbla, där servicekontor, skolor och akutmottagningar läggs ned för att spara pengar.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Här finns ingen gemenskap att tala om, och många av dem som flyttar in eller blir kvar saknar jobb. Kommunalskatten är hög och budgeten är tajt, bland annat på grund av familjehemsplaceringar och en åldrande befolkning. Samtidigt tvingas man dra ned på skolan, en viktig instans för att jämna ut klasskillnader.

Tack vare regeringen har alltså även många infödda svenskar svårt att ta sig ut ur utanförskapet.

För några år sedan hörde jag en föreläsare förklara att småorter inte kan konkurrera med städernas högskolor, men att vi kunde locka tillbaka deras ”hemvändare”. Och då bör det finnas skolor, sjukhus och ett rikt föreningsliv. Men vad fan finns det i Eda att komma tillbaka till? Här är så öde att Breivik 2010 mejlade kommunen och bad om en avskild bondgård – att planera terror från.

Om det här får fortsätta kommer hela Sveriges landsbygd snart att klassas som ett utanförskapsområde. Vi måste sluta stirra oss blinda på Järva och i stället se att samma nedmontering sker här. Regeringens skattesänkarpolitik slår hårdast mot de som redan har minst, oavsett om de bor i Tensta eller Lerhol. (Det finns en ort här som heter så, på riktigt.)

Problemet är inte ”invandrarna”, utan de politiker som sviker hela samhällen – vare sig de är byggda i miljonprogrammets betong eller i värmländskt trä.