Borgmästare Abdullah Demirbas i Sur kommun, Diyarbakir, har 17 åtal väckta mot sig. Han ställs inför rätta både för brott mot strafflagen och mot förvaltningslagen i Turkiet. Han riskerar fängelse, och om han fälls kommer han att tvingas avgå och hela fullmäktige med honom. Fallet har nått Högsta Domstolen och ett utslag väntas inom en månad. Vilka brott har då denne borgmästare begått?
Jag sitter mitt emot honom på hans kontor i den centrala, historiska delen av Diyarbakir, kommunen Sur, omgärdad av den gamla muren som förr markerade stadens gränser. Där sitter han reslig bakom sitt stora skrivbord av trä och ler, som han ofta gör. Vi har knappt hunnit sätta oss förrän vi har fått en påse med böcker i. Jag bläddrar i dem medan han berättar:
”Jag lät trycka fyra barnböcker som sammanlagt innehåller 365 sagor som föräldrar kan läsa för sina barn. En saga för varje kväll. Sagorna är både på turkiska och kurdiska. Där har ni också kommunens verksamhetsplan både på turkiska och kurdiska”, säger han ler och nickar mot påsarna.
På en cd-skiva står det Linux och jag frågar vad det är. Han säger att det är Linux översättningsprogram på kurdiska. Häri består de kriminella aktiviteterna, att publicera och dela ut barnböcker, kommuninformation och Linuxprogram på turkiska och kurdiska. För Kurdistan finns inte, och inte det kurdiska språket heller, förutom då EU får för sig att fråga om det. Turkiet skrev under EU:s resolution om minoritetsspråk under förhandlingarna om ett EU-medlemskap. Borgmästaren pekar på dubbelmoralen.
”Till EU säger de [turkiska staten] att de har ändrat lagen, men så ställer de mig inför rätta.”
Mycket händer i den turkiska delen av Kurdistan. Vänsterborgmästare har tagit över flera kommuner. Det finns ett barnperspektiv i många kommuners arbete. Speciella filmvisningar för barn som inte en har tv-apparater hemma. Astrid Lindgrens bibliotek som är ett svenskt initiativ finns i ett välbärgat område, med Alfons och Pippi på kurdiska. Utan att nämnda ordet heder pratas det öppet om problem med våld mot kvinnor. Kvinnocenter har startats av progressiva kommuner för att motverka våld och på ett konstruktivt sätt ta hand om de drabbade.
En våg av självmord bland unga kvinnor i Batman och Diyarbakir år 2001 gjorde att speciell kompetens avsattes för att komma tillrätta med det problemet. Problemen är överrepresenterade i familjer som kommit från landsbygd till stad, som genomlevt en påtvingad förändring och som upplever den nya kulturen i staden som hotfull. Diyarbakir är den kommun i Turkiet som har fått pris för bästa Agenda 21 arbete. Deltagande demokrati är viktigt.
Förhållanden i kommunerna präglas av 90-talets väpnade konflikter. Då var det fullskaligt krig i turkiska delen av Kurdistan. 4.000 byar brändes ner, ofta utan att byinvånarna ens gavs möjligheten att packa ihop de mest nödvändiga ägodelarna för att påbörja ett nytt liv någon annanstans. Åtskilliga gavs inte ens möjligheten till fortsatt liv. Hundratusentals träd brändes ner. Gerillan skulle bekämpas, vartenda träd som kunde kamouflera en gerillasoldat skulle försvinna från markens yta. Med kamouflaget som rykte gick också många människors försörjning upp i rök. Olivträd, apelsinträd, vattenmeloner, grönsaker, åkrar som gav föda och liv åt den kurdiska befolkningen skulle kväsas, för att komma åt upproret.
Mycket har förändrats sedan 90-talet. Nu är kriget slut och det kurdiska vänsterpartiet Dtp (som innan hette Hadep, sedan Dehap och sedan Dp, namnbytena sker när partiet förbjuds) innehar borgmästarposterna i en majoritet av städerna i regionen. Diyarbakir är organiserat som en metropol med en storborgmästare, och är sedan indelat i flera mindre kommuner som har sina borgmästare.
Överallt sitter det Dpt-valda män och kvinnor på borgmästar- och vice borgmästareämbetena. De har numera både vanliga och ovanliga kommunala problem. Borgmästare Firat Anli i underkommunen Yenisehir säger: ”Ingen av oss hade någonsin tänkt sig att vi skulle bli borgmästare.” Under 90-talet satt större delen av vänstern inspärrad, många dog, ännu fler torterades. Att bli borgmästare var inte på dagordningen i befrielsekampen.
Nu är det en realitet. ”En kväll gick jag på 13 bröllop”, det är en del av en kurdisk borgmästares uppgift, ”jag besöker ständigt kommunens aktiviteter, mycket görs, oerhört mycket återstår att göra”.
Det finns flera stora problem; de omfattande bybränningarna innebar ett flöde av flyktingar till Diyarbakir. På några år växte staden från 300.000 till nära en miljon invånare. Sociala, kulturella och infrastrukturproblem följde. Samtidigt fortsätter krigföringen fast i annan form. En karta över Diyarbakir visar en stad med stora områden som innehas av militären, andra delar ägs av turkiska staten, och privatägt land. Det är lätt att dra paralleller till Belfast eller Gaza.
Innan 1999 då Dtp kom till makten i kommunerna ägde kommunen land, sedan tog staten över. En borgmästare utan land att planera över servar sina invånare sämre. Ju fler frågor jag ställer om stadsplanering desto fler rynkor får borgmästare Anli i pannan. Svårigheter motas med fördjupad demokrati.
Ett statsråd med 370 medlemmar är med och bestämmer stadens utveckling, i samråd med borgmästare, tjänstemän och fullmäktigeledamöter. Olika kommittéer tillsätts för att garantera att berörda får vara med och bestämma. Fackförbunden är en viktig del i processen. Deltagande demokrati står högt i kurs bland alla Dtp:s borgmästare.
Den turkiska staten försvårar borgmästarnas arbete genom olika typer av restriktioner och bestraffningar, vilket egentligen inte är något ovanligt för en spänd relation mellan stat och region. Innan Lula valdes till president i Brasilien var Porto Alegre, en stad känd för sin deltagande budget, ofta missgynnat av staten på grund av sin vänsterpolitik. I Turkiet handlar det om repression som ofta innefattat språket. I kommunen Sur i Diyarbakir kan borgmästaren komma att tvingas avgå.
11-12 maj organiserade svenska VIF tillsammans med DTP en deltagande demokratikonferens i Diyarbakir. Vid konferensens öppnande annonserades att kulturministern och borgmästarna från irakiska Kurdistan inte hade fått visum och tillåtelse att resa in i grannlandet Turkiet. Ytterligare en restriktion och maktutövning från turkiska staten. ”På en deltagande demokratikonferens som denna med gäster från Sverige, Palestina och andra ställen hade det varit värdefullt med våra kamraters erfarenheter” säger Diyarbakirs överborgmästare i sitt inledningstal. Kurderna har sitt område i Irak, och stoltheten över det finns bland borgmästare och andra politiker. De är säkra på att kulturministern och borgmästare från irakiska sidan har kunnat tillföra konferensen något. Gästen från Palestina får tidigt i konferensen en kritisk fråga om varför palestinierna inte stöder kurdernas kamp. ”Jag har sett bilder från Gaza där palestinier ropar slagord till stöd för Saddam”, säger en av deltagarna på konferensen. De EU-positiva omdömena dominerar också från panelerna. Samtidigt finns det en kritik från gräsrötter, från golvet. Från såväl kurdiska och turkiska politiska aktivister finns en kritik om en självständighetskamp som har blivit alltför nationalistisk. Vänsterretoriken har gått över till kurdretorik, politiska företrädare smyger sig mot mitten, EU-kritik och USA-kritik saknas.
En timmes bussresa från Diyarbakir, i riktning mot Irak, på dåliga vägar finns en ovärderlig kulturhistorisk plats: Hasankeyf. Tusentals år av historia finns på plats, bland annat en av de första broarna byggd år 640 som länkade samman en handelsväg. Grottor där människor brukade bo, begravningsplatser, moskéer, allt byggt i berg och dalgångar. Området ska läggas under vatten, en damm ska byggas, beslutat av den turkiska staten, uppbackade av utländskt kapital. Platsen går att jämföra med Buddhas of Bamyan som talibanerna i Afghanistan förstörde av ideologiska och religiösa skäl. Då protesterade hela världen. När det är företagstalibaner som ska förstöra är protesterna i mindre skala. När jag står högst upp på berget och ser ut över floden, och det som finns kvar av den gamla bron undrar jag om jag kommer få återse platsen. Kommer en stor damm ha sköljt bort alla hundratals grottor och begravningsplatser?
Hasankeyf är också en av de få platser jag ser under dagarna jag är i Diyarbakir med omnjed dit turister vallfärdar. Invid floden finns det restauranger. Färsk fisk, solnedgång och historiska grottor är bra inkomstkällor för ett fattigt område. Människor livnär sig på jordbruk. Marknadsplatserna i städerna dignar under auberginer, tomater, och frukter av olika slag. Vattenmeloner är en specialitet. I de mindre städerna Mardin och Midyat är silversmide ett hantverk som stolt visas upp. Turism kommer under överskådlig tid inte att bli en stor inkomstkälla men utan Hasankeyf kommer regionen bli en skatt fattigare.
Minuter efter att den deltagande demokratikonferensen är slut öser regnet ner. Under kvällen fortsätter regnet och telefonen ringer oavbrutet med rapporter om översvämningar. Den sköra infrastrukturen brister lätt. Borgmästarna måste ta itu med de dagliga problem som en växande stad tampas med. Samtidigt finns repressionen och den lågintensiva krigföringen kvar. Det är mycket för en vänster som lokalt tagit makten i ett område som under lång tid varit drabbat av olyckor, krig och svikna löften. Målsättningen är att fördjupa demokratin och öka deltagandet som ett recept för krishantering vid översvämningar och repression.
