I debatten om den så kallade autonoma eller utomparlamentariska vänstern så utmålas den oftast som en rörelse med en stor brist på respekt inför demokrati.
Detta synsätt visar tydligt på en form av reformistisk hegemoni och kan ses som ett exempel på den idé som genom tiderna förenat socialdemokrater med liberaler: att likställa demokrati med liberal demokrati eller parlamentarism.
I dagens vänster är den reformistiska socialismen norm. Sveriges största revolutionära ungdomsförbund, Ung vänster, använder sig sällan av radikalare former av civil olydnad än otillåten affischering.
Visst är det är sant att det från den icke-reformistiska delen av vänstern finns en stark kritik mot den liberala demokratin. Men det är snarast för att den är odemokratisk, inte för att man i någon sorts neo-sovjetisk anda vill göra revolution och utropa ett totalitärt ”Folkrepubliken Sverige”.
För faktum är att det finns stora problem med den svenska demokratin och den svenska rättsstaten. Ta bara det privata ägandet av bankväsendet och varuproduktionen, en självklarhet i en modern, västerländsk demokrati. Men ett samhälle där en liten ytterst liten men privilegierad grupp människor kontrollerar i princip alla dessa institutioner, plus nästan alla massmedia, är inte särskilt demokratiskt.
För genom denna kontroll utövar de en makt som är större än vad någon folkvald politiker någonsin kan drömma om. (I Sverige äger till exempel fem procent av våra 1,7 miljoner aktieägare 79 procent av våra aktier, enligt Statistiska centralbyråns aktieägarstatistik december 2007).
När det gäller rättsstaten så är det inte så att jag tror att alla Sveriges poliser är brutala sadister med fascistsympatier, nej snarare tvärtom. Men det hindrar inte det faktum att en godkänd examen på polisskolan och några år i tjänst i princip kan räknas som en fribiljett från att någonsin få en fällande dom över sig. En fribiljett som inte är helt trevlig om den till exempel skulle råka hamna i händerna på en av Sveriges 100 000 kvinnomisshandlare.
Självklart tänker jag gå och rösta 2010. Självklart ser jag hellre Mona Sahlin än Fredrik Reinfeldt som statsminister, och hellre Lars Ohly än Mona Sahlin för den delen, men inte ens Ohly skulle på allvar kunna göra någon större skillnad när det gäller att minska klassklyftorna eller ställa om Sverige till en ekologiskt hållbar energi- och varuproduktion. För att göra det krävs en annan sorts systemskifte.
För att göra det krävs en demokratisering av Sverige. Och en sådan kan varken ske inom ramen för den liberala ”demokratin” eller kapitalismen.
En sådan demokratisering handlar inte om att införa femårsplaner och en enorm statsapparat, utan snarare om att utvidga begreppet demokrati. Från att vara något den enskilde medborgaren gör en gång vart fjärde år, till att bli något som ger människor möjligheten att verkligen påverka sin vardag, i former av till exempel arbetsplatsdemokrati, boendedemokrati och skoldemokrati.
Att avskaffa kapitalism handlar inte om att, som i de realsocialistiska staterna, avskaffa konkurrensen. Det handlar bara om att de människor som skapar mervärdet är de som ska ta del av det. Detta är ingen abstrakt filosofisk utopi, det har med framgång prövats och genomförts på många platser i världen, nu senast i Argentina.
Idag handlar konflikten mellan höger och vänster främst om välfärdens vara eller icke vara, men någon reell debatt kring demokratiseringar och kapitalismens avskaffande existerar inte.