Detta är vad vi har att vänta i EMU, befarar professor Sverker Gustavsson.
– Upplägget bygger på att vi lämnar över penningpolitiken till centralbanken i Frankfurt. Stabiliseringen får vi sköta på egen hand med vår finanspolitik.
Så inleder Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap, när Flamman träffar honom på arbetsrummet i Skytteanum, Uppsala. Samtalet ska handla om demokratins situation vid ett svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen, men inleds med ett ekonomiskt faktum. Eller bara ekonomiskt? Enligt Sverker Gustavsson hänger allt ihop. De ekonomiska argumenten kan inte särskiljas från de demokratiska eller vice versa.
– Vid en ekonomisk kris kommer allt tryck att ligga på finanspolitiken. Än så länge har Sverige en egen ränta och växelkurs, som kan användas som säkerhetsventiler i ”tryckkokaren”. Går vi in i EMU, då täpps dessa ventiler till.
Vad som händer då är enligt Sverker Gustavsson att den egna välfärdspolitiken blir platsen för förändringar. Sänkta eller höjda skatter, sänkta eller höjda avgifter, sänkt eller höjd a-kassa. Att ändra i växelkursen går inte längre, eftersom ingen nationell valuta finns kvar.

– Tyskarna är i ett prekärt läge. De får inte ha ett underskott som överstiger stabilitetspaktens gränser. Inte heller kan de ändra räntan. Enda valet som återstår är att göra nedskärningar i den offentliga sektorn.
Men hur kommer demokratin in i bilden? Svaret är enkelt, enligt Sverker Gustavsson. För att få allt detta att fungera, för att kunna komma till snabbare beslut, för att kunna fatta de impopulära besluten, behövs parlamentarisk enighet.
En uppslutning över blockgränserna, närmast samlingsregering, något vi redan idag ser på den ekonomiska uppgörelse som träffats mellan socialdemokraterna och de tre borgerliga partier som säger ja till EMU. Där försvinner själva poängen med parlamentarism. Och där försvinner demokratin.
– För att demokratin ska vara värd namnet behövs alternativ. Det måste finnas en regering och en opposition. Annars är det otydligt vem som har ansvaret. Det finns kommuner där alla mer eller mindre regerar ihop. Där kan man säga att alla tar ansvaret, men att ingen tar ansvaret.
Är även den demokratiska utvecklingen i Europa hotad? Sverker Gustafsson ser orosmoln på himlen. Han menar att Europa, från Atlanten till Ural, för första gången någonsin är att betrakta som mer eller mindre demokratiskt. Men med den låsta räntan och växelkursen – går det att bibehålla den demokratiska övertygelsen bland de europeiska folken?
– Som sagt är finanspolitiken det enda kvarvarande vapnet vid ekonomiska problem. Men det som vissa kallar finanspolitik, det kallar de flesta välfärdspolitik. Det är mycket oroande vad som kommer att ske när regeringarna är så illa piskade att försämra välfärdspolitiken för folken, anser Gustavsson.
Han varnar för uppkomsten – och förstärkningen – av extrema grupperingar. ”De bestämmer allt någon annanstans” kan bli en vitt-omfattande tanke, med följden av att man vänder sig till rena missnöjespartier. Personer som LePen, Haider och Kjersgaard kan dyka upp överallt, och när de kommit fram. Då följer andra efter.
– Se på Danmark. Där har ett halvt främlingsfientligt parti nått regeringsställning, och plötsligt visar många av de gamla traditionella partierna främlingsfientliga tendenser.
Men går ingenting att göra åt saken?
– Jovisst. Det krävs pigga politiker, som tycker ”nu är vi med, nu måste vi visa solidaritet”, men det blir svårt när man inte kan fördela pengar ordentligt sinsemellan länderna.
Och hur ordnar man det?
– I förbundsstater som USA, Tyskland och Kanada används tio till 20 procent av bruttonationalprodukten till att utjämna mellan de olika delarna, men i EU har vi det inte så. Här används bara 1, 27 procent till sådant, och det räcker inte. Inte heller kan summan bli större, eftersom folken inte vill betala ännu mer i avgift än vad de redan gör. Istället har man lovat varandra dyrt och heligt att inte ligga till last, men som vi sett fungerar inte det heller.
En sorts tvångströja, så skulle man kunna tolka resonemanget. Hur man än gör – eller försöker göra – hamnar man fel. Och de extrema partierna och grupperingarna väntar lystet. Det faktum att den ekonomiska politikens utformning i EMU är grundfördragsstyrd – inflationsbekämpning som allöverskuggande första prioritet – placerar inte saken i något mer demokratiskt ljus.
– Vissa menar att en sådan stabilitet är bra, att demokratiförlusten uppvägs av effektiviteten. Men ifall effektivitet är det enda vi vill ha, då kan vi avskaffa demokratin helt och hållet.