Regeringar världen över investerar hundratals miljarder för att bryta sig loss från amerikanska teknikbolag – påstår de. I själva verket strömmar pengarna in till det amerikanska halvledarföretaget Nvidia.
I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.
Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.
Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.
”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.
Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.
Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.
Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.
Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.
Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.
Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.
’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.
Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.
Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Trots att varje akt blir allt mer bisarr finns två bestående ingredienser: den amerikanska staten och det amerikanska kapitalet, sammanlänkade i oändlig dans.
Akt I: Dollardiplomatins födelse
Den första akten utspelade sig i 1900-talets början. USA:s regering lovade då Latinamerikas länder ett ekonomiskt välstånd och stabila finanser som skulle garantera politisk stabilitet. Det blev förevändningen för president Theodore Roosevelt att placera Dominikanska republikens tullmyndighet under amerikansk kontroll i seklets början.
1912 var det Nicaraguas tur: landet fick ett lån från banken Brown Brothers, men villkoret var att dess tullintäkter skulle skickas direkt till Manhattan. När nicaraguanerna protesterade mot att behandlas som en helägd amerikansk filial skickade Washington in marinkåren. Landet ockuperades i 21 år mellan 1912 och 1933, av uppemot 4 000 soldater.
I en ledare i tidskriften The Nation år 1922 myntades uttrycket ”Republiken Brown Brothers” – en profetisk formulering med tanke på vad som skulle följa.
Akt II: Petrodollarns triumf
Den andra akten tog sin början 1974, tre år efter att Nixon hade avskaffat dollarns koppling till guld och devalverat valutan. Henry Kissinger presenterade då för Saudiarabien ett diplomatiskt erbjudande förklätt till partnerskap: sätt vilket pris ni vill på er olja – men endast i dollar. I gengäld placerar ni era vinster i amerikanska statsobligationer.
Bakom den hemliga överenskommelsen fanns implicita säkerhetsgarantier och en underförstådd varning: varje brott mot avtalet skulle betraktas som en krigshandling. Mellan 1974 och 1981 återinvesterades en stor del av OPEC-ländernas överskott på 450 miljarder dollar i den amerikanska ekonomin. En petrodollar i taget återupprättade USA sin monetära dominans, denna gång helt utan soldater.
Akt III: Processordiplomatin
Den tredje akten skrivs fortfarande, men dess omfattning överträffar allt som kommit före. Efter bananerna och oljefaten är beräkningskraften nu den nya handelsvaran – den råa processorkraft som gör det möjligt för maskiner att räkna snabbare än vad centralbankerna kan trycka pengar. ”Republiken Brown Brothers” har ersatts av ”Republiken Nvidia”.
En del av kapitalflödena går genom kryptovalutor. Oavsett om de ges ut i Dubai eller São Paulo, måste varje stablecoin (kryptovalutor skapade för att hålla ett stadigt pris) backas upp av amerikanska statsobligationer. Paolo Ardoino, vd för Tether, skröt till och med om att hans digitala marker är ”det mest effektiva instrumentet för dollardominans”. Och det ligger något i det: företaget sitter på 120 miljarder dollar i amerikanska skulder.
När Donald Trump i juli undertecknade sin Genius Act, som ger en rättslig ram för dessa digitala valutor, lyckades han med konststycket att ge den amerikanska staten en ”antisystemstämpel” – med hjälp av kryptovalutor – samtidigt som han befäste det system kryptokillarna säger sig vilja omkullkasta. Vem kunde tro att anarkokapitalismen en dag skulle garantera USA:s federala underskott?
Samtidigt fungerar hajpen kring kryptovalutor som en praktisk distraktion från det verkliga dramat: att AI-modellerna slukar merparten av världens beräkningskraft. Och för dessa modeller är Nvidias halvledare lika livsviktiga som saudisk råolja en gång var för raffinaderierna, eller som Nicaraguas tullintäkter var för Brown Brothers.
Att tala om ”suverän AI” i den situationen är lika absurt som att hävda att Tysklands energiberoende skulle upphöra om Exxon döpte om alla sina bensinstationer längs Autobahn till ”Frihetspumpar”.
Washingtons strategi hade kunnat framstå som ren cynism – om den inte vore så effektiv. Steg ett: skapa en kris kring ”suveränitet”. Varna för kinesiska halvledare, påstå att bara amerikanska molntjänster är säkra, och framhäv hotet mot nationella datacenter. Steg två: sälj lösningen med en vinstmarginal som läkemedelsbolag bara kan drömma om.
I Europa byggs nu den infrastruktur som ska bära kontinentens ”suveräna AI” med investeringar från Blackrock och den emiratiska fonden MGX – en direkt produkt av petrodollarsystemet. Samma kapitalflöden från gulfstaterna, samma mellanhandsspel – det är bara varan som bytts ut. Med ”teknodollarn” når återvinningen nya nivåer, där marginalerna inte längre räknas i tiondelar, utan i hundratals procent.
Vem kunde tro att anarkokapitalismen en dag skulle garantera USA:s federala underskott?
I vår tid har kanonbåtarna ersatts av exportrestriktioner. Washington lägger inte längre siktet på handelshamnar, utan håller fingret på strömbrytaren till världens serverhallar. För att skydda den finansiella arkitekturen måste man visa tänderna.
Ett exempel är det nederländska företaget ASML, det enda i världen som tillverkar de avancerade ultravioletta litografimaskiner som krävs för att gravera sofistikerade mikroprocessorer. I början av 2024 beordrades bolaget att sluta leverera till sina kinesiska kunder – annars skulle man förlora tillgången till amerikansk mjukvara, vilket i praktiken skulle förvandla deras maskiner till 200 miljoner dollar dyra brevpressar.
Till en början verkade ASML klara sig bra: kunderna skyndade sig att lägga sina sista beställningar och företagets andel av försäljningen till Kina ökade från 29 procent 2023 till 36 procent 2024. Men snart därpå kom bakslaget. Under detta år väntas intäkterna från Kina falla till 20 procent – ett ras på nästan hälften. Företaget är klämt mellan amerikanska restriktioner och Kinas motåtgärder kring export av sällsynta jordartsmetaller. Den 10 oktober 2025 meddelade man ”flera veckors förseningar” i leveranskedjan.
Kort därefter, den 12 oktober, bara tre dagar efter att Peking infört sina egna restriktioner på sällsynta jordartsmetaller, tog den nederländska regeringen ytterligare ett steg. Den beslutade att ta kontroll över Nexperia, ett kinesiskt halvledarföretag som etablerade sig i Nederländerna 2019.
Motiveringen? ”Allvarliga styrningsbrister”, tillräckliga för att åberopa särskilda nödbefogenheter. En domstol beordrade att företagets tillgångar skulle beslagtas samt att vd:n Zhang Xuezheng skulle avsättas och ersättas med en ”icke-kinesisk” tillförordnad direktör med utslagsröst. Företaget placerades därefter under extern förvaltning.
Den antikinesiska iver som sveper genom västvärlden började dock inte med Trump-eran. Redan 2024 förklarade Joe Bidens handelsminister Gina Raimondo helt öppet för Förenade Arabemiratens regering att deras teknikjätte G42 måste ”välja mellan USA och Kina”.
Inte diversifiera, inte sprida riskerna, utan välja.
G42 tvingades plocka ut alla sina Huawei-komponenter, med ett totalt värde mellan 1,7 och 2 miljarder dollar. Strax därefter erbjöd Microsoft företaget ett investeringsavtal på 1,5 miljarder dollar – en sorts avfällighetspremie eller, beroende på perspektiv, 30 silverpenningar. Oavsett hur man ser på det förblir G42:s så kallade ”suveräna moln” i praktiken amerikanskt: enligt Cloud Act är visserligen datan lagrad i Abu Dhabi, men jurisdiktionen ligger hos amerikanska domstolar.
Faktum är att lagen lägger ett löjets skimmer över hela begreppet ”suveränitet”. När Microsofts juridiska chef i Frankrike utfrågades i franska senaten i juni 2025, fick han frågan om han kunde garantera att franska medborgares data aldrig skulle lämnas till den amerikanska regeringen utan Paris samtycke. Hans svar var ett skolboksexempel på imperiell naivitet: ”Jag kan inte garantera det.”
Och USA har fler verktyg i sin arsenal. Den så kallade Foreign Direct Product Rule (FDPR) låter den amerikanska rätten sträcka sig ända ned till atomnivå: om en halvledare, en platta eller till och med en skruv någon gång har kommit i kontakt med amerikansk kod eller forskning, omfattas den av USA:s exportlagar.
Som om inte det vore nog finns det ytterligare ett steg: Chip Security Act, ett lagförslag som lades fram i maj 2025 och som ska göra det obligatoriskt att installera geolokaliseringssystem på Nvidias H100- och B200-halvledare – i praktiken inbyggda bakdörrar i kisel, ett slags GPS för GPU:er. Den övervakningsarkitektur som väst en gång anklagade Huawei för att använda skulle alltså bli federal amerikansk politik – men bara för amerikanska halvledare.
Mot denna bakgrund är det svårt att förstå vad Emmanuel Macron egentligen firade när han applåderade Mistral AI:s avtal med Nvidia och i juni i år talade om en ”kamp för suveränitet” sida vid sida med Jensen Huang. En fransk president som förvandlats till Nvidias säljrepresentant – inte av tvång, utan av strategisk iver – måste vara den yttersta formen av underkastelse.
Vilka är det då som håller igång detta imperium? Det är inte längre soldater – de behövs bara i fattiga länder – utan lokala eliter. Och de gör det med en entusiasm som skulle få gamla kolonialadministratörer att rodna. Logiken är enkel: i en monopolistisk värld är det självmord att sprida investeringarna. Det enda rationella valet är att bli den lokala representanten för monopolet.
Mao Zedong kallade denna klass för ”komprador-borgerskapet” – de som berikade sig genom att agera mellanhänder mellan utländskt kapital och inhemsk ekonomi. I dag har beräkningskraft tagit den plats opium en gång hade, men vinsterna är lika lukrativa som då.
Den mest entusiastiska kompradoren av dem alla är utan tvekan det japanska konglomeratet Softbank. Från att tidigare ha kanaliserat japanska sparares pengar till inhemska företag har banken nu beslutat att satsa 48 miljarder dollar på amerikansk AI – i Open AI, Nvidia och Ampere. Detta trots att dess kontanta tillgångar bara uppgår till 31 miljarder. Skillnaden ska täckas med lån.
När Softbank vände sig till japanska banker och bad om 13,5 miljarder dollar för att finansiera den nya amerikanska investeringsvågen, erbjöd de glatt det dubbla.
Och vad ska man säga om Deutsche Telekom? En gång i tiden byggde dess anfader Deutsche Bundespost infrastruktur för att tjäna den tyska ekonomin. I dag marknadsför bolaget ett ”industriellt AI-moln”, som drivs av 10 000 Nvidia-halvledare – designade i Santa Clara, tillverkade i Taiwan och registrerade i Delaware. Den tyska staten äger 32 procent av företaget, medan investeringsfonderna kontrollerar resten. Resultatet? En suveränitet till namnet, men vinster som ohämmat rinner västerut.
Inte ens de tidigare upproriska tunga aktörerna i Kina kan helt stå emot. Jättar som Bytedance, Alibaba och Tencent, som officiellt delar Pekings strategiska prioriteringar, samlar i hemlighet på sig insmugglade Nvidia-halvledare – trots politiska påtryckningar, säkerhetskrav och tillgången till billigare, men tekniskt underlägsna, alternativ från Huawei.
Men ibland slinker sanningen även ur amerikanerna. I ett tal i Pittsburgh 15 juli i år satte handelsministern Howard Lutnick ord på den tysta doktrinen: ”Vi måste sälja tillräckligt mycket till kineserna för att deras utvecklare ska bli beroende av amerikansk teknik.”
Peking svarade långsamt men storskaligt. I september kallade den kinesiska tillsynsmyndigheten samman Huawei, Cambricon, Alibaba och Baidu för tekniska tester. Syftet var att jämföra prestandan i inhemska halvledare med Nvidias modeller som undgått exportrestriktioner, bland dem H20.
Resultatet var tydligt och bekräftades på högsta nivå: de kinesiska alternativen var tillräckligt bra. Alla pågående Nvidia-ordrar drogs tillbaka utan förhandlingar eller övergångsperiod. Även budskapet var tydligt: för den som inte kompromissar med sin suveränitet spelar de yttre reglerna ingen roll.
Redan i januari hade Kina släppt sin bomb: Deepseek, en konversations-AI i kraft med Chat GPT, men betydligt mer energieffektiv. Bedriften låg mindre i teknologin än i symboliken: kommunistpartiet satte stopp för mellanhänderna – kompradorerna med intressen i Kinas fortsatta beroende av amerikansk infrastruktur. Någon i Peking hade uppenbarligen läst sin Mao.
Historien om Ascend 910B, de halvledare som utgör ryggraden i Kinas framtida AI, visar dock att verkligheten är mer komplicerad. Huawei sägs ha kringgått de amerikanska sanktionerna genom att via skalbolag köpa mer än två miljoner kretsar tillverkade av taiwanesiska TSMC, som sedan integrerats i deras egna halvledare. Enligt analyser från Tech Insights innehåller dessa även minneskomponenter från sydkoreanska Samsung och SK Hynix.
Genombrottet skedde alltså trots materiellt beroende, inte tack vare självförsörjning. Peking valde tvångsproduktion framför frivillig underkastelse. Den politiska viljan gick före den logistiska optimeringen.
Det är just detta som gör den kinesiska modellen så svår att efterlikna. När Softbanks vd vill skicka 40 miljarder dollar till Kalifornien kan Tokyo bara applådera och subventionera. När Deutsche Telekom målar Microsoft Azure i rött, gult och svart rycker Berlin på axlarna och kallar det fortfarande ”suveränitet”.
När Peking bestämmer sig för att bryta ett beroende tvekar däremot inte kommunistpartiets representanter, som sitter i alla stora företagsstyrelser, inför att översätta ”nationellt intresse” till faktiska beslut. De statliga bankerna bakom Nationalfonden, värd nästan en biljon kronor, har inga aktieägare att svara inför. Halvledarfabriker byggs på mark som beslagits genom dekret. Och kostnaderna – lägre effektivitet, långsammare noder, smuggelrisker, brist på minne – absorberas i bokslut som sträcker sig över decennier, inte kvartal.
Det kinesiska systemet är egentligen inte särskilt exotiskt, de tillämpar bara en princip som de flesta stater har övergett: möjligheten att låta nationens intressen gå före de privata bolagens. De moderna kompradorerna är inte banditer som trotsar sina regeringar – deras intressen sammanfaller med hegemonins, och därför försvarar de och underlättar USA:s processordiplomati. Att återta kontrollen innebär alltså inte att införa nya regler, utan att bryta ett helt geopolitiskt system.
Därför ställs nu en existentiell fråga, från Berlin till Brasilia och från Kuala Lumpur till Johannesburg: Om priset för en allians är permanent underordning, är spelet verkligen värt det?
Att få tillgång till marknader, sällsynta jordartsmetaller och kinesiska AI-modeller kräver att man säger nej till Washingtons binära val: med oss eller mot oss, beroende eller isolering, integration eller exil. Men det kräver också viljan att stå ut med konsekvenserna, där moroten bytts ut mot piskan: kapitalflykt, frysta tillgångar, ett fientligt säkerhetssystem.
I många länder är det inte förmågan att säga nej som saknas, utan viljan att uthärda efterverkningarna. Det är därför checkarna till Republiken Nvidia fortsätter att lösas in.
Samtidigt, någonstans i Santa Clara, står en man i skinnjacka och förbereder sin nästa predikan inför ännu en regering som ivrigt kommer att förväxla säljsnack med geopolitik.
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
