Den poetiska dokumentären om sprängattentatet i Alta svävar fjäderlätt mellan magi och politisk brutalitet.
In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.
När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.
Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.
Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.
Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.
Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.
Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.
