Alla har gjort det. Genomgått en förlossning alltså, åtminstone i ena änden av den. Tack och lov är denna livets första förlossning oftast i minnet oberörd av de brister som präglat denna del av vården i decennier.

BB-krisen är kanske den längsta välfärdskrisen i historien. Och bättre tycks det inte bli.

– Det är ofattbart att det varit så här så länge. Det är så mycket som är apart inom det här vårdområdet som man inte stöter på någon annanstans, säger Lisa Bjurwald. Hon är journalist och författare och utkomm i september med boken BB-krisen: Sveket vid livets början.

År ut och år in krisar förlossningsvården. Samtliga medier rapporterar kontinuerligt om barnmorskornas bristande arbetsmiljö där man varken hinner sova, ha semester, äta eller gå på toaletten.
Barnaföderskor berättar om bristningar och skador med kroniska komplikationer. Förlossningsavdelningar lägger ned och möts av demonstrationer och manifestationer. Vårdplatser försvinner, antal dagar man får vara kvar på sjukhuset efter förlossning sjunker.

Det går som en klocka: varje sommar larmas det om personalbrist på BB, ännu ett år.

– Nedläggningarna har hållit på i många år, trots vårdplatsbrist. Man vet att det är den grupp som är benägen att klaga minst, för efter under och efter en förlossning är man juridiskt, psykiskt och fysiskt försvagad. Man ska ta hand om ett liv. Det finns ingen ork att anmäla. Därför kan man fotsätta att göra så här, säger Lisa Bjurwald.

Hon beskriver arbetet med boken som en chock. De aningar hon fått, som de flesta känner till, av dåliga eller till och med traumatiska erfarenheter av att föda barn i Sverige, var bara början. Efter intervjuer med mödrar, barnmorskor, läkare, psykologer och politiker stod det klart att det inte var en kris det rörde sig om, utan ett konstant nödläge.
Som kontinuerligt inte tagits på allvar.

– Om man haft 90 procent av en förlossning i taxin så står det ändå att det var en perfekt förlossning i journalen, om mamman och barnet mår fysiskt bra. Hur ser det egentligen ut bakom statistiken? Många har PTSD, förlossningsdepressioner och vill inte skaffa fler barn. Att bli runtfraktad som boskap är traumatiserande.

Men de dör ju i alla fall inte, brukar politiker lyfta fram. Mödra- och spädbarnsdödligheten i relation till förlossningar är låg i Sverige. Men att ha döden som måttstock för en lyckad vårdinsats är något helt i sitt eget slag.

För det finns, enligt Lisa Bjurwald, strukturer och attityder till just barnafödande som skiljer sig från all annan form av vård.

– Det här området är så paternalistiskt, auktoritärt och förvånansvärt antivetenskapligt. Som journalist har man ett nitiskt förhållande till fakta, så man blir ju förvånad över att det är så mycket flum och tyckande och traditioner. Att inte se kvinnor som vuxna människor, det är jävligt speciellt. Att säga: ”håll käften, det är meningen att det ska göra ont, är du dum”.
Det varierar givetvis. Det kan också gå bra, många kommer undan med en bristning. Men det finns en överhängande risk att personalen är stressad, underbemannad och inte har förutsättningar att ge patienterna rätt vård. Och om det väl går fel har inte heller alla verktygen att anmäla.

– Kvinnor som tecknat en privat sjukförsäkring lyckas ofta få pengar tillbaka. De som kan lägga tiotusentals kronor på privat psykolog kan få hjälp när ingen annan lyssnar. Det är överlag stor
övervikt på akademiker bland anmälningarna. Det säger något om vad som krävs. Vart ska man anmäla, vad är IVO, hur ska man formulera sig och vad är en patientnämnd? Det är många som inte vet.

Klass går som en röd tråd genom den svenska förlossningsvården, anser Lisa Bjurwald. Vad gäller kön, språk, ekonomiskt kapital och inte minst regional ojämlikhet. Regionerna varierar stort i vårdplatser, antal barnmorskor, strategier för att undvika bristningar och skador och arbetsmiljö. Något som förstärks av en övergripande problematik i hur vården styrs, anser hon.

– Problemet är ju hur vården är uppbyggd, att man inte har tillräcklig insyn och styrning. Det behövs en statlig styrning eftersom man har kunnat ge stora pengasummor men inte kunnat öronmärka dem, så att man inte kunnat åtgärda problemen.

Barn föds i bilar och barn dör och kvinnor håller på att förblöda längs vägen. På vintern är den avstängd titt som tätt. Det kan inte vara så här. Det kan inte fortsätta. Det enda vi kan göra är att uppmärksamma det

Under de senaste åren har det, åtminstone ekonomiskt, börjat omfördelas resurser för att åtgärda bristerna. Mellan 2018 och 2022 skjuter regeringen till en miljard kronor per år. I en överenskommelse med SKL, Sveriges kommuner och landsting, ska pengarna gå till insatser för kvinnors hälsa och en större bemanning av barnmorskor, undersköterskor och sjuksköterskor. Visst resultat har satsningen gett, andelen kvinnor som är mycket nöjda med sin förlossning har gått från 47 till 52 procent på tre år.
Men barnmorskorna i Vårdförbundet har fortsatt larma om en ohållbar arbetsmiljö och de regionala skillnaderna är fortsatt stora.

– När regionerna får använda pengarna som de vill så blir det bara strössel eftersom man inte löser kärnfrågan. Det startas projekt men många gånger gör det att personalen inte har tid att sköta patienter för att de ska vara med i projekt. För det handlar inte bara om att skjuta in pengar, man måste titta mer på skillnaderna mellan regionerna, hur de har uppstått och vad man kan lära av varandra säger Lisa Bjurwald.

Om man ser till regionerna så finns det några som sticker ut. Sedan år 2000 har barnafödandet ökat, samtidigt som tio förlossningsavdelningar stängt i landet och genomsnittsavstånden till närmsta BB vuxit. Värst drabbade var de som redan hade långt till BB. I Kiruna kommun ökade genomsnittsavstånden med sju mil efter att BB i Kiruna lade ned 2002.

– Barn föds i bilar och barn dör och kvinnor håller på att förblöda längs vägen. På vintern är den avstängd titt som tätt. Det kan inte vara så här. Det kan inte fortsätta. Det enda vi kan göra är att uppmärksamma det, säger Lina Maria Viitala.

Hon bor i Kiruna och arbetade under förra året med konstprojektet Vägen är inget BB. Tillsammans med konstnären Carina Kero Esberg intervjuade och gestaltade de historier från kvinnor som haft erfarenheten att som höggravida köra till förlossningen i Gällivare.

– Jag hade aldrig trott att det hänt så mycket, det är helt sjuka saker. Man har aldrig förstått vad det inneburit för dem som varit i bilen, berättar Lina Maria Viitala.

Hon födde sitt första barn på BB i Gällivare dit det från Kiruna är 12 mil enkel väg. Men hon fick så dåliga erfarenheter att hon bestämde sig för att föda nästa barn på BB i Sunderbyn. Dit är det 34 mil.

– Hela den graviditeten var mest bara ångest, och en rädsla. Jag vågade inte ens tänka att det skulle gå bra. Barnet var beräknat till den 26 december. Jag vet hur vintern här är, det kan komma en meter snö över en natt eller så kan vägarna vara avstängda. Men det gick bra. Eller bra och bra, fyra timmar i en bil som höggravid, bra är det väl inte.

Lina Maria Viitala pekar ut en rad åtgärder som skulle underlätta för barnaföderskorna i Kiruna. Helst vill hon se ett BB i det nya sjukhuset som ska byggas, men även mindre förändringar. Som ett ultraljud på akuten eller att kunna få tillgång till lustgas i ambulansen. Eller en barnmorska på jour under kvällar och helger.

– Regionerna skyller på regeringen och regeringen skyller på regionerna, så det blir ju ingenting. Samtidigt är konsekvenserna en enorm oro som alla gravida bär på. En graviditet i sig själv kan göra en orolig, men avståndet lägger till så mycket mer rädsla som man inte ska behöva bära på, säger hon.

Utställningen Vägen är inget BB fick stort medialt genomslag i fjol. Fler och fler utredningar sjösätts och forskningsunderlaget växer. En effekt som har kommit av att frågan till slut seglat upp på den politiska dagordningen. De nationella BB-marscherna, demonstrationer och manifestationer över hela landet har samlat tusentals. Ockupationen av BB i Sollefteå har i januari 2020 pågått i tre år.

I samband med Lisa Bjurwalds bok, BB-krisen. Sveket vid livets början, har en hashtagg under samma namn lanserats och historierna om krisens konsekvenser väller in. Alla har gjort det, de flesta kan relatera. Och förändringen tycks, enligt Lisa Bjurwald, vara på god väg.

– Plötsligt kräver man att politiker och vården ska se födande och nyförlösta kvinnor som jämlikar, vars känslor och lidande har en vikt. Det är en mänsklig och filosofisk fråga, hur vi behandlar människor under den största stunden i deras liv. Det tar tid, men debatten är på väg i rätt riktning. Då kommer resultaten att bli annorlunda, eftersom vi äntligen lyssnar på kvinnorna.