Okategoriserade 16 februari, 2011

Den förtvivlade liberalen

Borgerligheten i Europa och Sverige kan inte stå emot de rasistiska strömningarna. Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Bjurwald säger emot, och hoppas på hjälp från vänster.

Lisa Bjurwald är upprörd. Hon kommer just från en radiodebatt där en utredare från på uppdrag av näringslivets tankesmedja Timbro argumenterat för att man ska damma av begreppet assimilation. Redan innan jag slagit på bandspelaren börjar hon prata om den förskjutning av debatten i högerpopulistisk riktning som hon anser pågår.
– Assimilation! Som om de inte visste att det är vad man gjort i Tibet, eller med Nordamerikas indianer.
I april kommer hennes bok om den europeiska ytterhögern, Europas skam – rasister på frammarsch (Natur och Kultur). Där går hon igenom antisemitism, antiziganism och islamofobi, men huvudnumret är reportage från Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och de skandinaviska länderna. ”En klassisk reportagebok”, säger hon själv, den första på svenska som tar ett bredare europeiskt grepp på högerradikalismen.
Vilken typ av rasism som dominerar skiljer sig åt.
– I Ungern lyckas antisemitism och antiziganism vara framgångsrika i valen. Där kan toppolitiker prata om sionistiska nätverk utan att någon reagerar. I Västeuropa har vägen till framgång istället varit att byta ut antisemitismen mot islamofobi.
Även om ytterhögerns framsteg kan förklaras på olika sätt i olika länder, så finns några saker som skulle kunna förklara varför samma sak sker samtidig runt om i Europa. Bjurwald pekar på internets betydelse för organiseringen och, så klart, på terrorattackerna i USA, London och Madrid. Med vissa undantag, så är det islamofobin som lyft högerradikalerna.
– Det är det tydligt största problemet idag, mycket mer överhängande än antisemitismen. Det riktigt farliga är att också etablerade politiker har börjat prata om kulturella skillnader, om att muslimer skulle vara svåra att integrera, vilket i grunden handlar om ren rasism.
Tanken i boken har varit att välja dels sådana länder, som Italien, där högerradikalerna har politisk makt, dels sådana som Storbritannien och Tyskland, där det idag inte finns något verkligt politiskt hot, men där man däremot har våldsamma rasistiska gaturörelser.

Det sägs ibland i den svenska debatten, ofta med hänvisning till Danmark, att det skulle finnas ett val mellan våldsam gatunazism och mer städade högerradikaler. Slipper man den våldsamma rasismen om man släpper fram den parlamentariska ytterhögern?
– Det ena utesluter inte det andra. Både Ungern och Italien är exempel på det. I Tyskland har man en våldsam nazism, men inget starkt parti, men det beror bland annat på att de inte haft någon stark ledargestalt av typ Geert Wilders i Holland.
– Det betyder inte att vi andra inte kan påverka utvecklingen. Men det skulle kräva en annan medvetenhet än idag. Och det jag ser i Europa är snarare att de etablerade partierna ser möjligheten att fiska röster i de här vattnen.

Högerradikalerna har pekat ut en fråga och en väljargrupp?
–­ Ja, det finns ju en anledning till att Timbro efter valet 2010 gav ut en antologi där ett bidrag handlade om att vi måste prata om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, eller, som nu, pratar om att man vill lyfta fram begreppet assimilation.
– Invandring och integration är ju inget område Timbro utmärkt sig på tidigare, utan de tar chansen nu.
Jag är inte särskilt orolig för att vänstern och arbetarrörelsen skulle bli rasistisk. Men däremot har vi sett många sådana tecken inom borgerligheten sedan språktestförlaget 2002.
– Ja, ett problem för mig är att jag känner igen mig i allt färre andra liberaler. Jag känner mig definitivt hemma på Dagens Nyheters ledarsida, men när jag ser mig omkring i debattsfären så ser jag bara ett fåtal liberaler som tycker som jag, som Folkpartiets Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.
– Jag kan inte tänka mig nån annan svensk liberal än jag själv skriva den här boken. Det är ett sjukdomstecken för borgerligheten. Jag kan tänka mig många andra liberaler skriva många andra böcker, till exempel om den farliga islamismen och andra viktiga och aktuella ämnen. Men det är inte så att jag stöter på andra liberaler på antirasistiska manifestationer och debatter. Borgerligheten har sedan 1990-talet helt släppt antirasismen och istället börjat spela på SD:s planhalva. Det är otroligt farligt.
Ett exempel är när borgerliga ledarskribenter och debattörer åt lunch med norska Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen i Stockholm i november 2009. Timbrodebattören Fredrik Segerfeldt var en av arrangörerna. Han bloggade att ”Framskrittspartiet (sic) är inget gäng fånar med en ledare som gör sig bra i tv, utan ett parti med en intellektuell grund som är etablerat i seriösa delar av samhället på ett helt annat sätt än SD”. Den moderate riksdagsmannen Johnny Munkhammar, beskrev Jensen som ”modig, principfast och envis”. Båda har gästföreläst vid Frp:s partiutbildningar. 
  
– Men bara för att ett parti säger nåt jätteintressant om a-kassa eller skatter kan man inte vika sig i frågan om människovärde. Det känner jag att allt större delar av den svenska borgerligheten gör just nu: De kompromissar om liberalismens kärnvärden, om människors frihet och lika värde.

Vilket parti har tagit till sig mest av högerradikalernas idéer? 
 
– Det är klart jag blir besviken på Folkpartiet för språktestet, burkadebatten och sådant. De har inte fört fram sådana krav utifrån en liberal värdegrund, utan på ett populistiskt sätt. 
 

Går det att göra utifrån liberala idéer?   

– Inte burkaförbud. Det är inget politiker ska lägga sig i, det måste komma från kvinnorna själva, kanske från en feministisk rörelse. Språktest är en annan sak. Det handlar inte om att inskränka individens rättigheter så mycket som ett klädförbud gör. Språktest skulle kunna handla om att hjälpa människor som har problem med språket. Problemet är själva kravformen. Skulle jag komma till ett annat land och mötas av en massa krav, så skulle jag genast känna att jag är ett besvär för samhället. Integrationspolitiken borde syfta till att både landet och personen ska tjäna på varandra. Men nu har det blivit som så att om inte du gör si och så, så är du inte till nytta för svenska staten, och då, underförstått, kan du åka ut. De allt hårdare kraven på särskilt muslimers anpassning, ända ner till deras kläder, är ju ett europeiskt mönster.

Hur ser du på Moderaterna?   

– Moderaterna för generellt en kylig politik som handlar mycket om hur människan kan vara till nytta för samhället och inte tvärtom. Om de ställer orimliga krav på människor, så är det inte så konstigt, för de ställer krav på alla sorters människor. Folkpartiets svek är större, därför att de kommer från en annan ideologisk tradition. 
Jag ser inte att Moderaterna har någon ideologi egentligen, de känns mer som ett pr-företag. Kanske lämnar man inom Alliansen de högerpopulistiska utspelen till Folkpartiet? 
  
Parallellt med den högerpopulistiskt inspirerade politiken har vi också fått en mer auktoritär skolpolitik, en hets mot arbetslösa, mot sjuka och mot fuskare. Sammantaget ser det ut som ett slags en auktoritär vänding av liberalismen, där man misstror medborgarna 
  

– Det är en obehaglig borgerlig utveckling. Till stora delar följer den av den sortens polemik som Dansk Folkparti och Sverigedemokraterna skapar. Den smittar. 
 

Perioden av högerradikal frammarsch sammanfaller med stark tillbakagång för socialdemokratin i Europa. Hänger det ihop? 
 
– Socialdemokratin har alltid varit en motvikt mot rasistiska rörelser, en stark barriär. Även som liberal vill jag ha en starkare socialdemokrati, för borgerligheten kan inte hålla uppe spärren mot rasismen. 
Visst, alla pratar om att vi måste stå emot SD och de här krafterna i Europa, men ändå får vi burkaförbud, krav på kraftigt minskad invanring, fixering vid muslimer  och språktest. Jag är trött på det borgerliga tjatet om att bekämpa dem, för hur mycket gör vi? Som jag skrev i Dagens Arena, att hade vi haft 700 stampande hardcore islamister med brandfacklor i Salem, som skriker att de ska avsätta landets politiker, så hade varenda ledarsida sagt att nu jävlar är det en islamistisk revolution i Sverige. Det hade kommit krav på förtryck av hela den muslimska befolkningen. 
  

Bjurwald är förvånad över att vänstern inte tar den antirasistiska debatten hårdare med borgerligheten. Visserligen hoppas hon att fler liberaler ska våga kritisera de egna, men det krävs också en blåslampa från vänster. 

– Ibland tror jag inte borgerliga politiker själva förstår effekter av vad de säger och vilket budskap det sänder. Då behövs det någon som gör dem medvetna om det. 
  


Personakt

Namn: Lisa Bjurwald.
Ålder: 32.
Yrke: journalist. Hoppade av gymnasiet som 16-åring och fick jobb på Expressen. Han bland annnat jobbat i Storbritannien, USA och Dominikanska Republiken för Allt om resor. Sedan 2006 medlem av den antirasistiska tidskriften Expos ideella redaktion. Nu ledarskribent på Dagens Nyheter. 

Politik: Socialliberal, men aldrig partiaktiv. ”Jag är ingen broiler från ungdomsförbunden”.

Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 20 september, 2023

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Studiecirklar och kurser förväntas bli färre när det statliga stödet till studieförbundet dras ned. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 19 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Yousef Murad/AP.

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 19 september, 2023

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 september, 2023

Pressfrihet till salu

Miljardären Vincent Bolloré har med sina köp kopplat ett allt hårdare grepp om det franska medielandskapet, som han för i högerextrem riktning. Foto: Remy de la Mauviniere/AP.

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique