Nyheter/Utrikes 22 december, 2020

Den andra krisen: ”Att klimatet har fallit ur folks medvetanden under 2020 är illa”

Under de senaste månaderna har klimatkrisen hamnat i coronapandemins mediala skugga. Sedan mars har dock utvecklingen nått katastrofala dimensioner, samtidigt som framsteg har skett på vissa håll.

Att döma av det senaste halvårets medierapportering tycks klimatkrisen vara på väg att lösas. Frågan har fått sekundärt nyhetsvärde och behandlas i bästa fall i notisform. För dem med svår klimatångest har det säkert varit skönt att slippa braskande rubriker om naturkatastrofer och nya temperaturrekord. Men det betyder inte att klimatförändringarna har saktat in. Tvärtom. Under sommaren nåddes rekordhöga temperaturer i delar av norra Sibirien. I Amazonas har ett rekordstort antal skogsbränder ödelagt regnskogen i Brasilien och Bolivia. I Antarktis har rekordstora ismassor störtat ned i havet. Medan halva mänskligheten sitter instängd störtar världen bara allt snabbare mot avgrunden.

Till detta kommer det faktum att covid-19 självt är ett resultat av rovdrift på naturtillgångar. Som Andreas Malm visar i boken Corona, climate, chronic emergency: War communism in the twenty-first century (Verso, 2020) är klimatkrisen och corona­pandemin intimt sammanflätade. Snarare än en ”exogen chock” är viruset ett symptom på den destabiliserande effekt som uppstår när kapitalackumulationen stöter mot den naturliga gräns som biosfären utgör. Men det hindrar inte de två problemen från uppfattas som åtskilda.

Samtidigt har den relativt effektiva hanteringen av coronaviruset (aldrig någonsin tidigare har ett vaccin tagits fram på så kort tid) gjort det omöjligt för många att inte dra paralleller till klimatkrisen. Tänk om politikerna hade tagit klimathotet på lika stort allvar, eller, för att tala med Andreas Malm; tänk om klimatförändringarna hade drabbat de äldre västerlänningar som utgör de flesta regeringars kärnväljare i första hand, och människor i det globala syd i andra hand. Hur snabbt hade det då inte gått att uppnå FN:s mål om en uppvärmning under 1,5 grader?

Solpaneler har installerats i Shanxi-regionen i Kina. Kina satte nyligen 2060 som mål för att uppnå koldioxidneutralitet. Hur Kina hanterar sina utsläpp kommer att få stora konsekvenser för kampen mot klimatförändringarna. Foto: Sam McNeil/AP/TT.

Solpaneler har installerats i Shanxi-regionen i Kina. Kina satte nyligen 2060 som mål för att uppnå koldioxidneutralitet. Hur Kina hanterar sina utsläpp kommer att få stora konsekvenser för kampen mot klimatförändringarna. Foto: Sam McNeil/AP/TT.

För den belgiske ekosocialistiske forskaren Daniel Tanuro är förhållandet mellan pandemin och klimatkrisen komplext.

– Precis som för andra kamper har kampen mot klimatförändringarna inskränkts av pandemin. Och det är uppenbart varför: de som är aktiva i den kampen vill också visa sig ansvarsfulla i kampen mot coronaviruset, på samma sätt som de undviker att flyga undviker de att samlas i stora grupper där viruset kan spridas. Däremot har många studier visat att de som inte tror att viruset är farligt, eller som tror att det har skapats i en konspiration, inte heller tror på klimatförändringarna, eller i alla fall inte att de är resultatet av mänsklig aktivitet. Det finns alltså en stark överensstämmelse mellan klimatförnekelse och pandemiför­nekelse, och den här krisen visar tydligt att båda reflexerna är reaktionära till sin natur, med starka inslag av rasism, machism och socialdarwinism, säger han till Flamman.

För kanadensiske Geoff Mann, som är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver, har pandemin visat på behovet av att knyta kampen mot klimatförändringarna till andra kamper i ett enda stort emancipatoriskt projekt.

– Covid är en påminnelse om att klimatet inte är den enda existentiella frågan där ute. Det faktum att klimatet har fallit ur folks medvetanden under 2020 är illa, men fullt förståeligt. Därför kommer varje försök att konfrontera klimatförändringarna kräva att man håller dessa andra frågor (samt fattigdom, ojämlikhet, hälsa och så vidare) i centrum, så att kampen mot en innebär att man kämpar mot alla dessa saker, säger han.

Mann publicerade för ett par år sedan tillsammans med Joel Wainright boken Climate Leviathan (Verso, 2017). I den skisserar de fyra olika riktningar som det politiska svaret på klimatförändringarna kan ta. Det första, ”Climate Leviathan”, är ett scenario där staterna lyckas rädda kapitalismen med hjälp av en till synes ”grön keynesianism” och en mer interventionistisk stat. Det är med andra ord den som mest liknar dagens situation. I det andra scenariot, ”Climate Mao”, kommer en auktoritär socialistisk stat att reglera alla staters utsläpp och införa hårda befolkningskontroller. Det tredje scenariot, ”Climate Behemoth”, påminner om vad som skulle hända om Donald Trump ansvarade för politiken: internationellt samarbete skulle ersättas med nationalistisk isolationism och stängda gränser, till gagn för de rikaste och på bekostnad av de fattigaste länderna. Slutligen finns ”Climate X”, den enda framtiden som inger hopp, präglad av en massrörelse för klimatet som tvingar in politikerna på rätt bana.

Geoff Mann är professor i politisk ekonomi vid University of British Columbia i Vancouver. För honom är den rådande globala klimatpolitiken långt ifrån tillräckligt ambitiös. ”Vi har knappt gjort något för att hantera klimatförändringarna, men vi fortsätter att upprepa samma misslyckade processer som tidigare, som om de snart kommer att börja fungera. Ännu ett COP-möte, ännu ett ’löfte’, ännu en ’task force’. Det här är ett elitlett projekt som fortfarande är dömt att misslyckas”, säger han. Foto: Institute for New Economic Thinking.

Geoff Mann är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver. För honom är den rådande globala klimatpolitiken långt ifrån tillräckligt ambitiös. ”Vi har knappt gjort något för att hantera klimatförändringarna, men vi fortsätter att upprepa samma misslyckade processer som tidigare, som om de snart kommer att börja fungera. Ännu ett COP-möte, ännu ett ’löfte’, ännu en ’task force’. Det här är ett elitlett projekt som fortfarande är dömt att misslyckas”, säger han. Foto: Institute for New Economic Thinking.

Geoff Mann är skeptisk till de ambitiösa klimatmål som flera länder har ställt upp det senaste året och menar att det mesta just nu tyder på att vi går mot Climate Leviathan.
– Med förbehållet att vi ser dessa scenarier som planetära och inte som något som kommer att variera mycket mellan länder, tycker jag att den nuvarande vågen av klimatlarm och löften om ”koldioxidneutralitet” till 2030 tyder på att någon version av Climate Leviathan är den dominerande trenden, även om den ännu är i sin linda. Problemet med dessa olika regimer är inte bara att de kommer att lämna existerande maktförhållanden intakta, utan också att de med stor sannolikhet kommer att misslyckas. Tror någon på allvar att Storbritannien kommer att vara koldioxidneutralt till 2030? I den bemärkelsen ser Leviathan-scenariots misslyckanden ut som den troligaste framtiden.
Det betyder dock inte att de andra scenarierna kommer att bli inaktuella.

– Vi kommer så klart att ha Behemoths också. USA under Trump är det hittills bästa exemplet på detta, möjligen med undantag för Brasilien. Men dessa regimer kommer att bli ohållbara till slut. Mao är fortfarande en möjlighet, det beror på vilken väg Kina väljer att gå i sina klimatåtaganden och hur snabbt, säger han.

Trots det dystra rådande läget, som enligt Tanuro håller på att gå från katastrof till ”kataklysm”, och som enligt Mann också måste kompletteras med framväxten av ”ekofascistiska” rörelser, ser de båda orsaker till hopp. Tanuro nämner rörelser som den latinamerikanska bonderörelsen Via Campesina, den amerikanska senatorn Alexandria Ocasio-Cortez, den amerikanska vänsterns framgångar generellt och ungdomars engagemang över hela världen som anledningar att behålla hoppet.

Mann instämmer:

– Det låter töntigt men mitt svar är unga människor. Detta är inte en sekundär fråga för dem. Det finns en generation unga politiskt engagerade människor över hela världen som bokstavligen håller på att förflytta debattens råmärken. Jag vet inte vart det kommer att föra oss, eller om det kommer att vända utvecklingen, men de försöker i alla fall.

Japan

Japans regering meddelade i oktober att man för­binder sig att upp­nå koldioxid­neutralitet till 2050 efter att det tidigare mål­datumet 2060 fått hård kritik. Japan är världens femte största ut­släppare och är beroende av kolkraft för en tredje­del av sin elektricitets­­alstring. Beslutet innebär att klimat­strategin kommer att läggas om helt.

Sydkorea

Sydkoreas president Moon Jae-in infriade i oktober ett val­löfte från valet i april när han meddelade att landet förbinder sig att uppnå koldioxid­neutralitet till 2050. Moon Jae-ins Demokratiska parti gick till val på en Green new deal med målet att sudda ut landets fossila fot­avtryck och upphöra att finansiera kol­krafts­projekt utom­lands. Sydkorea är världens sjunde största utsläppare och tar ungefär 40 procent av landets elektricitets­förbrukning kommer från kolenergi.

Ryssland

Den ryska regeringen har meddelat att man inte planerar att uppnå koldioxidneutralitet inom detta århundrade, och räknar kallt med att den sjunkande efterfrågan på gas och olja i Väst kommer att kompenseras av en ökande efterfrågan i Asien. I november undertecknade president Vladimir Putin en exekutiv order om att reducera utsläppen med 30 procent från 1990 års nivå till 2030. Det är dock långt ifrån tillräckligt. Under coronapandemin har regeringen spenderat 8,4 miljarder dollar i stöd till den fossila industrin. I somras nådde temperaturen i stora delar av norra Sibirien rekordhöga nivåer på långt över 30 grader, vilket har påskyndat smältningen av permafrosten.

Kina

Trots att de FN-ledda klimat­för­handlingarna som skulle hållas vid COP26 i Glasgow i november sköts upp till nästa höst på grund av pandemin meddelade Kinas president Xi Jinping vid FN-toppmötet i september att Kina kommer att sträva efter att uppnå koldioxid­neutralitet till 2060. Man räknar med att ut­släppen kommer att minska drastiskt efter en topp år 2030. Efter­som Kina står för 28 procent av världens fossila ut­släpp är det ett besked som kan få av­görande konsekvenser för kampen mot klimat­förändringarna.

Danmark

EU antog i slutet av förra året sin Green new deal, som är tänkt att göra unionen koldioxid­neutral till 2050. Men trots det är skillnaderna stora mellan medlems­ländernas åtaganden. Öst­europeiska länder som Ungern, Polen och Slovenien är långt ifrån att uppnå målen, medan nordiska länder ligger i fram­kant. Förra fredagen meddelade Danmark att man kommer att helt fasa ut sin olje­industri till 2050. Landet har sedan tidigare världens mest ambitiösa klimat­politik, med målet att sänka fossila utsläpp med 70 procent till år 2030.

Brasilien

Skövlingen av regnskogen i Amazonas har accelererat snabbt under president Jair Bolsonaros styre. Enligt Brasiliens rymd­institut Inpe avverkades 11 088 kvadrat­­kilometer regn­skog mellan augusti 2019 och juli i år. Det är den högsta siffran på tolv år. Samtidigt har delar av Amazonas drabbats av rekordstora skogs­bränder. Regeringens svar på avverkningen har varit en liten militär operation som inte lett till några påföljder eller straff. Brasilien miljö­minister Ricardo Salles har beskrivit klimat­­krisen som en ”sekundär fråga” och utrikes­ministern Ernesto Araújo hävdar att det är en marxistisk konspiration.

USA

Donald Trumps regering har rivit upp flera miljö­skydds­lagar och lämnat Paris­avtalet. Under sommaren rasade åter­igen stora skogs­bränder i Kalifornien och nord­västra USA. De åter­kommande bränderna riskerar att förändra naturen permanent och utrota många växter från regionen. Joe Biden har lovat att inte lägga ned skiffer­olje­ut­vinningen men där­emot att åter­ansluta USA till Paris­avtalet. Dock krävs det att Demokraterna får majoritet i Kongressen om regeringen ska kunna driva igenom reformerna. Den frågan avgörs i senats­valet i Georgia i början av januari.

Kanada

Premiärminister Justin Trudeau vann valet i oktober 2019 på ett program med klimatet i centrum. I november lade hans regering fram ett lagförslag om att införa kvoter för fossila utsläpp som ska uppnås vart femte år mellan 2030 och 2050, då koldioxidneutralitet ska ha uppnåtts. Förslaget lär dock vattnas ur då Trudeaus liberala parti saknar majoritet i parlamentet. Samtidigt har regeringen fortsatt att ge grönt ljus åt byggen av oljeledningar.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 februari, 2024

Stormakternas dubbelspel försvagar folkrätten

Foto: Maxim Shemetov/AP.

I både Ukraina och Gaza har geopolitiken visat sig väga tyngre än människoliv. Resultatet är en farligare värld.

I buffertzonen mellan Egypten och Rafah syns lyftkranar, lastbilar och grävskopor. De ska resa en fem meter hög mur av färdiga betongblock i händelse av en palestinsk massflykt. Området är 19 kvadratkilometer stort och beräknas rymma 100 000 människor, men dess existens har ännu inte erkänts av de egyptiska myndigheterna.

Resultatet blir i värsta fall ännu ett ”flyktingläger”, eufemismen för permanenta städer för statslösa, varifrån palestinierna kan se de sista resterna av sina hem jämnas med marken. Redan nu har mer än 70 procent av infrastrukturen i Gaza förstörts, inklusive bostäder, skolor och sjukhus.

Den israeliska regeringen säger att en markinvasion väntar i Gaza vid starten för ramadan den 10 mars, såvida Hamas inte släpper all gisslan. Var den dryga miljonen palestinier som inte ryms i det egyptiska lägret ska ta vägen är oklart. FN:s humanitära chef Martin Griffiths säger därför att ett anfall mot Rafah kommer att leda till en ”slakt” som ställer palestinierna ”inför dödens dörr” (13/2).

Därmed skulle Benjamin Netanyahus högerextrema regering ignorera ordern från Internationella domstolen i Haag den 26 januari om att följa FN:s folkmordskonvention, och göra allt för att förhindra död och lidande. Netanyahu kunde inte bry sig mindre, men finner ändå en trogen uppbackare i Joe Biden, som trots sin frustration förser den israeliska presidenten med vapen.

Resultatet är inte bara katastrofalt för palestinierna, utan för hela världen. Som Amnesty Internationals chef Agnès Callamard förklarar i Foreign Affairs (15/2) signalerar förstörelsen i Gaza och västvärldens svar ”slutet för den regelbaserade ordningen och början på en ny era”. Detta samtidigt som världen blir allt mer multipolär, och ett tydligt regelverk för hur stater får behandla varandra behövs mer än någonsin.

Inte minst i förhållande till Vladimir Putin, som menar att den regelstyrda eran tog slut redan på 1990-talet. Med hänvisning till militära västliga interventioner i Belgrad, Libyen, Irak och Syrien sade han i sin krigsförklaring mot Ukraina den 24 februari 2022 att ”gamla fördrag och överenskommelser inte längre gäller”. Nu, två år senare, vet vi att han menade allvar. Han fortsätter att skicka soldater i döden, fängslar alla som säger emot, och trots det kraftfulla ukrainska motståndet är han inte beredd att erkänna landet som en suverän stat.

Som Hanna Perekhoda, historiker och medlem i ukrainska vänstergruppen Sociala rörelsen, sade när hon besökte vårt panelsamtal på Solidaritetshuset i Stockholm den 14 februari: Kriget rör oss alla. För vad är det för incitament som dessa krigsförbrytare lämnar efter sig? Rätten att ta för sig utan att omvärlden agerar.

Och hur ska vi någonsin ta en svensk högerpolitiker på orden igen i humanitära frågor, när den visat sig så likgiltig inför mördandet av drygt 28 000 palestinier på fyra månader? När den upprätthåller handeln med rysk olja och låter de ukrainska flyktingarna leva på 71 kronor om dagen?

Om vi på allvar vill skapa en värld utan erövringskrig och terror måste samma regler gälla för alla. Ryssland måste ut ur Ukraina, och Israel ut ur Gaza. Putin och Netanyahu måste till Haag. Och om de båda krigsherrarna vägrar avsluta sina krig måste omvärlden överväga att tvinga dem. Sällan har väl en FN-styrka varit mer motiverad än för att rädda de palestinier som är fast i Rafah.

Detta är den första av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Denna berörde internationell rätt, nästa om hur ledarna använder mytologi för att motivera sina brott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 22 februari, 2024

Civila kontrollanter kritiseras: ”Politiskt poserande”

Kartläggningen av kontrollanter är ett arbetsmiljöproblem, enligt Transportarbetareförbundet. Foto: Adam Ihse/TT.

En ny sajt hänger ut civilklädda kontrollanter på Göteborgs spårvagnar. Facket är kritiskt mot metoden – men menar samtidigt att Västtrafik skapar otrygghet för de anställda.

I början av februari kliver de första civila biljettkontrollanterna ombord på spårvagnarna i Göteborg. Utöver den id-bricka som måste vara synlig är de klädda precis som vilken resenär som helst, utan uniform eller den klassiska ”vita kepsen”.

Kort därefter ligger många av deras ansikten uppe på hemsidan Kontrollantkoll, som den autonoma vänstergruppen Framåt kamrater ligger bakom. Civilkontrollanterna uppmanas ”skaffa ett hederligt arbete” med en sarkastisk länk till Platsbanken, och kallas ”aggressiva och hänsynslösa låtsaspoliser [som] ska leta fattiga stackare att förstöra dag och liv för.” Guiden ”Hur du plankar i Göteborg” innehåller en mängd rutinerade tips för den som vill åka gratis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 21 februari, 2024

Davidsstjärnans konturer framför ett ljusspel under minnesdagen för Förintelsen vid Koralltemplet i Bukarest, Rumänien, den 29 januari 2024. Foto: Andreea Alexandru/AP.

Det ska bli olagligt att förneka Förintelsen. Det är regeringens budskap när de nu skickar ett nytt lagförslag om att kriminalisera folkmordsförnekelse på remiss till lagrådet.

Förnekelse av förintelsen är stötande och förkastligt. Nazisternas industriella massmord på Europas judar, romer och andra utsatta grupper är inte bara ett historiskt faktum utan också ett trauma vi har skyldighet att bära med oss. Detta är ett exempel på minneslagstiftning, alltså juridisk styrning av historieskrivningen.

Av flera skäl är det fel väg att gå. För det första är det inte domstolsväsendets uppgift att slå fast vilka tolkningar av historien som är riktiga eller tillåtna. Att överlåta den makten åt jurister bryter mot grundläggande principer om hur ett öppet samhälle bör behandla kunskap och okunskap. För några år sedan försökte nationalistiska politiker i Polen göra det olagligt att framhålla polsk inblandning i nazisternas folkmord. Det finns med andra ord en påtaglig risk att detta redskap i framtiden kommer att användas i ohederliga syften.

För det andra kommer det uppstå problem när domstolarna ska avgöra vilka historiska brott som omfattas av lagen. Ett stort mått av godtycklighet tycks oundvikligt. 

När det gäller Förintelsen är detta inte ett problem. Men lagen ska även omfatta andra folkmord och aggressionskrig. Vilka? För att undvika svåra gränsdragningar ska lagen begränsas till fall som behandlats i svensk eller erkänd internationell domstol. Det innefattar Förintelsen samt folkmorden i forna Jugoslavien och Rwanda, men inte det armeniska folkmordet. Vilka som ställs inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag får betydelse för hur lagen ska tillämpas. Men denna domstols uppgift är att lagföra förbrytare, inte att skriva historia. Varken USA eller Ryssland har anslutit sig till domstolen, och möjligheterna att döma krigsförbrytare från dessa länder är små. Den gamla klichén att segrarna skriver historien riskerar med andra ord att bli svensk lag. 

Just nu granskar Internationella domstolen (ICJ, ej att förväxla med ICC) ett ärende där Sydafrika anmält Israel för brott mot FN:s folkmordskonvention. En fällande dom skulle kunna få dramatiska konsekvenser för vad som i framtiden får sägas respektive inte sägas om Israels krig i Gaza. Detsamma gäller om Hamasledare i framtiden skulle ställas inför rätta i Haag. Dessa scenarier är hypotetiska, men vittnar om att lagstiftningen kan få oförutsedda konsekvenser. 

I utredningen till det nuvarande lagförslaget hänvisas till professorn i folkmordsstudier Gregory H. Stanton och hans teori om att alla folkmord följer en gemensam grundstruktur. Det börjar med vi och de-tänkande, och utvecklas via särskiljande och avhumanisering till regelrätta förföljelser och slutligen massmord. Förnekelsen tar sedan vid för att sopa igen spåren.

För att förhindra att historien upprepar sig behöver vi med andra ord se till alla dessa steg. Det är viktigt att motarbeta alla tendenser i samhället till att etniska, religiösa och andra grupper ställs mot varandra, utmålas som primitiva eller ondskefulla, utsätts för påhopp och glåpord. Att överlämna åt våra domstolar att sköta historieskrivningen kommer inte att lösa problemet. Kampen mot rasism måste i stället föras på bred front.

Björn Lundberg
Historiker vid Lunds universitet.
Kommentar/Utrikes 20 februari, 2024

Inspiratör. Navalnyjs porträtt hålls upp vid ryska ambassaden i Berlin den 16 februari 2024. Foto: Markus Schreiber/AP.

Med snillrika metoder lyckades Aleksej Navalnyj skapa massrörelser i ett auktoritärt land. Hans död var oundviklig – men hans insikter är eviga.

Den ryska politikern Aleksej Navalnyj dödades den 15 eller 16 februari i ett högriskfängelse i norra Ryssland. Den sanna dödsorsaken är fortsatt okänd, och detsamma gäller kroppen, som hans föräldrar och fru nu förgäves försöker få ut från de ryska myndigheterna.

Kanske får vi aldrig veta vad han dog av – ett slag, gift eller systematisk tortyr under hans tre år i fängelse. Även om många, inklusive jag själv, fortfarande har svårt att förlika sig med tanken på Navalnyjs död, har resultatet varit förväntat sedan han återvände till Ryssland i januari 2021. Efter att mirakulöst ha överlevt ett försök till förgiftning av ryska specialtjänster flög han till Moskva från Berlin för att genomgå behandling, och arresterades omedelbart.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ilya Budraitskis
Rysk historiker, som sedan invasionen av Ukraina befinner sig i landsflykt.
Ledare 19 februari, 2024

Sverigedemokraterna, Yxan och jag

Högerextremismen – en del av svensk modern historia. Foto: Staffan Lövstedt/TT

Melin och SVT väljer att glömma bort den mörka närtidshistorien.

Jag minns fortfarande första gången jag mötte en skinnskalle på nära håll. Året var 1989, jag var 18 år och hade precis börjat röra mig fritt i centrala Stockholm. Detta var samma tid som nazister hade börjat hänga runt Slussen och Gamla stan. Dagarna ägnades åt att skrämma skiten ur folk, och på nätterna spöade de sådana de inte gillade. Då var det mest homosexuella män som åkte på stryk. Invandrarnas tur kom sedan. 

En försommardag strosade jag längs Västerlånggatan när det omisskännliga lenrakade huvudet, kängorna och silhuetten av en grön bomberjacka dök upp i mitt synfält, i riktning rakt mot mig. Han presenterade sig som ”Yxan” och frågade om jag ville gå på dejt. Av ren äventyrslusta sade jag okej. Vi plankade in på Skansen och det mest anmärkningsvärda som hände var att han klättrade över stängslet in till älgen och kliade honom på mulen. I efterhand hörde jag att Yxan – kan ni tänka er? – var en brutal jävel. Under de kommande åren skulle ett antal unga utrikes födda personer få sina liv avslutade av sådana som honom. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman undkom med en hårsmån ett attentat med en handgranat under ett förstamajtal 1993. Några av dessa var med i Bevara Sverige svenskt (BSS), andra i Sverigedemokraterna. 

I en intervju i Svenska Dagbladet (18/2) fick även Liberalernas Martin Melin anledning att plocka fram ett gammalt minne från ungefär samma tid, nämligen då han som polis var i tjänst vid Schyman-händelsen. Han minns nästan rätt och blandar ihop två av de då härjande högerextrema rörelserna. En som försvunnit från gatorna, Vam, och en som numera delar jobbadress med Melin. Det ena minnet gör honom till hjälte, och det andra till en smidig förhandlare med sitt eget samvete. 

Jag tillhör dem som uppskattat SVT:s storsatsning Historien om Sverige. De generösa expertinslagen och pigga dramatiseringar gör serien till smart underhållning. Men tiderna är känsliga, i synnerhet public services relation till politiken, så när vi kommer till sista avsnittet börjar det bränna till. Det berättas visserligen om Ådalen 31, men händelsen stökas undan som en ”stor tragedi”, utan att det nämns att Socialdemokraterna öppet klandrade socialisterna för skjutningarna, däremot vare sig arbetsgivarna Graningeverken eller militären. Här finns en obearbetad sorg som ännu spökar i kulisserna i dagspolitiken. Efter Ådalen återstår välfärdsåren och de obligatoriskt hövliga, apolitiska Palme-ögonblicken. Då stöter producenterna på bekymmer. Hur ta tittarna i mål? Lösningen: en pannbands-kille som joggar från sjuttiotalet över ängar och fält till en fluffig monolog om energikris, gröna vågen och nyliberalism och fram till eftertexten. Snipp snapp snut.   

Skinnskallarna, lasermannen, den framväxande nationella rörelsen och Sverigedemokraternas intåg i politiken, händelser som mer än något annat präglat svenskars liv de senaste trettio åren, antagligen mer än slaget vid Lützen, tåget över Stora Bält eller ens mordet på Gustav III, förbigås som om det varit krusningar på vattenytan. 

Man kan inte klandra SVT för att vara försiktiga med att skildra närtiden i ett folkligt bildningsprogram. Men det blir tydligt hur Yxans värderingar blivit hegemoniska och därför onämnbara, vilket i sin tur orsakar partiell minnesförlust hos sådana som Melin och hans Tidökamrater. Samtidigt genererar beröringsskräcken med de här decenniernas rörelser rikligt med stoff för framtida historiesatsningar. Det ser jag fram emot. Och 1989, det var ju verkligen nyss. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 18 februari, 2024

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas

Greta Thunberg och hennes kamrater friades i rätten trots lagskärpningar mot aktivism. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP.

År 2023 var det varmaste sedan mätningarna började. Regeringens svar – höjda straff för dem som som påpekar det.

Den 2 februari friades Greta Thunberg i rätten i London. Hon stod åtalad tillsammans med fyra andra miljöaktivister för störande av allmän ordning efter att ha blockerat ingången till en av fossillobbyisternas mest högprofilerade konferenser, som hölls på det femstjärniga hotellet Intercontinental i centrala London i oktober förra året.

Den årliga konferensen hette tidigare rätt och slätt ”Oil & money”. Men så får fossilkonferenser inte heta längre. 2020 döptes den om till ”Energy intelligence forum”.

På konferensen samlas oljeindustrins toppar, politiker och lobbyister för att diskutera branschens framtid, eller som säljprosan beskriver det: ”ta fram hållbara lösningar till 2000-talets energiutmaningar”. Vid årets upplaga närvarade cheferna för några av världens största oljeföretag, bland annat Shell, Aramco, och Totalenergies. Cheferna är, först och främst, måna om att deras miljöförstörande industrier inte fasas ut allt för snabbt.

På konferensens första dag blockerade ett hundratal aktivister hotellets ingångar. Många av de snopna konferensdeltagarna blev stående utanför hotellet. 26 miljöaktivister anhölls under aktionen, däribland Greta Thunberg, som under ett tal uppmanade till direkt aktion för att ”sparka oljepengarna ut ur politiken”.

Att Greta frias är en god nyhet i en annars dyster tid för klimataktivister. Flera europeiska regeringar har de senaste åren inskränkt deras rätt att protestera, samt höjt straffen för aktivism.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att minska framöver.

Storbritannien är ett särskilt avskräckande exempel. Förra året infördes ny lagstiftning som ökar polisens befogenheter avsevärt och medför stora inskränkningar i demonstranters rättigheter. Den nya lagstiftningen sänker tröskeln för vad som räknas som en allvarlig störning av den allmänna ordningen och ger polisen möjlighet att utföra kroppsvisitering utan misstanke vid demonstrationer. I vissa brottmål bestämmer domaren att åtalade aktivister inte får nämna klimatkrisen eller förklara motiven för sina handlingar. Tre aktivister från Insulate Britain har fått fängelsestraff för domstolstrots efter att de brutit mot domarens regler och motiverat sina handlingar.

Även Sverige går i samma riktning. De senaste två åren har åklagarmyndigheten börjat åtala klimataktivister för både sabotage och sabotage mot blåljusverksamhet, vilket tidigare inte använts i domar som gäller demonstrationer. Båda brotten kan ge upp till fyra års fängelse. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill införa hårdare straff för klimataktivister.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att avta framöver, i takt med att temperaturen fortsätter stiga och aktivisterna blir mer desperata.

Miljöaktivisterna stärks dessutom av de stora framgångar som civil olydnad nyligen uppnått. I Nederländerna lyckades klimataktivister i höstas få politiker att rösta igenom en utfasning av statliga bidrag till fossila bränslen efter att aktivisterna blockerat en motorväg i 27 dagar och polisen anhållit över 9 000 demonstranter.

Men att införa oproportionerligt hårda straff för miljöaktivister medför en egen risk: att vanliga människor börjar sympatisera mer med de jobbiga miljökämparna utanför hotellentrén, än med de politiker i lobbyn som är mer intresserade av att straffa aktivister än att ta klimathotet på allvar.

Utrikes 18 februari, 2024

Ett år av hopp och utmaningar för Lula

Lula da Silva svors in som president den 1 januari 2023, tillsammans med representanter från olika utsatta samhällsgrupper, inklusive urfolk och funktionshindrade. Foto: Eraldo Peres/AP.

Sedan Lula återtog makten för ett år sedan har vänstern knutit sitt hopp till Brasiliens nygamla president. I ekonomin ser det mer positivt ut än befarat, men med en högervriden kongress och ett kärvt ekonomiskt världsläge tornar utmaningarna upp sig.

– Visst, det händer positiva saker i ekonomin, men det har fortfarande inte nått ned till oss.

Joselito Assis är lokal aktivist i ett fattigt område i tremiljonerstaden Salvador, i nordöstra Brasilien. Det har varit ett par tunga år med pandemin och den förra högerextrema presidenten Jair Bolsonaro. Skolorna har inte fungerat då undervisningen bedrevs digitalt under pandemin, trots att flertalet inte har tillgång till internet. Därmed har en hel generation ungdomar stått utan utbildning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 16 februari, 2024

Krig är inte vackert – utan krasst, skitigt och meningslöst

Ryska soldater paraderar på Röda torget i Moskva på Segerdagen den 9 maj. Foto: Pelagia Tikhonova/Moscow News Agency via AP.

Låt mig börja med ett citat:

”Det är ohyggligt kallt: soppan fryser i snuskburken, en spottloska hinner stelna innan den slår i backen med ett skarpt litet klirr … Därborta gräver de i snön för att skaffa undan ett lik, ett liv, en sårad som inte kom fram till sjukhuset i tid och som i stället frös ihjäl eller förblödde. Därborta pågår byteshandel, sprit mot bröd.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 16 februari, 2024

Europa behöver en stark, rödgrön vänster

Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet och Pelle Dragsted från Enhedslisten.

För att bekämpa klimathotet, prishöjningarna och den växande högernationalismen behövs en stark, europeisk vänster. I dag kraftsamlar vi i Köpenhamn inför EU-valet, för ett Europa som sätter människors behov framför storföretagens vinster.

I dag samlas en rad europeiska vänsterpartier i Köpenhamn. Syftet är att enas om en rad frågor som vi vill driva tillsammans i EU-parlamentet under mandatperioden 2024-2029. 

Även om varje enskilt medlemsland i EU har sina egna specifika problem som ska lösas så ser vi från vänstern att vi också har många gemensamma frågor som vi kan samarbeta kring. Klimatförändringarna drabbar förstås oss alla, även om det just nu är södra Europa som drabbas värst av torka, skogsbränder och översvämningar. Den enorma skatteflykten angår också oss alla eftersom de uteblivna intäkterna borde ha gått till våra gemensamma välfärdssystem i stället för till skatteparadis. Många hushåll runt om i EU kämpar också i vardagen med höga mat- och elpriser, såväl som höga hyror och bostadslån.

För oss är det tydligt att det är progressiva vänsterkrafter som har lösningarna på dessa frågor. Men då måste det också bli fler av oss i EU-parlamentet! 

Många hushåll runt om i EU kämpar i vardagen med höga mat- och elpriser.

Till mötet i Köpenhamn kommer dels företrädare från de sex partier som inför förra valet enades under parollen ”Det är folkets tur nu”, det vill säga Vänsterpartiet, danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet, franska La France insoumise, spanska Podemos och portugisiska Bloco de Esquerda. Därtill kommer representanter från vänsterpartier från flera andra EU-länder, som Italien och Polen. Vi hoppas kunna enas kring ett tiopunktsprogram som vi kan driva under valrörelsen och därefter göra verklighet av i EU-parlamentet.

Exakt hur vårt gemensamma program kommer att se ut återstår att se, men vi är rätt säkra på att det kommer att kretsa kring följande tio punkter:

1. En grön och rättvis omställning. Det kräver att EU sätter klimatet framför marknaden och att de som släpper ut mest ändrar sig mest, notan ska inte gå till vanligt folk.

2. Bekämpa den enorma skatteflykten från EU-länderna. Vi måste öka storföretagens transparens och svartlista även europeiska skatteparadis.

3. En arbetsmarknad med bra jobb och schyssta arbetsvillkor. Vi måste motverka framväxten av allt mer otrygga anställningar och social dumpning.

4. Bekämpa åtstramningspolitiken. EU:s budgetregler måste ändras för att möjliggöra storskaliga offentliga investeringar i social och ekologisk hållbarhet. 

5. En bostadsmarknad där folk kan bo bra till rimliga priser. Det kan vi skapa genom gemensamma investeringar och sänkta bankräntor.

6. En rättvis handel. Att premiera handel med produkter som tillverkats under bra arbetsvillkor och med höga klimat- och miljökrav måste vara stommen i de handelsavtal som EU sluter med andra länder.

7. En human flyktingpolitik där asylrätten respekteras och våldet vid EU:s gränser stoppas.

8. Ett feministiskt Europa. Kvinno- och hbtqi-rörelsen står i fokus för attackerna från den växande högernationalismen. Vi står upp för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter och fortsätter att kämpa för aborträtten och mot det könsbaserade våldet.

9. Ett Europa för fred och mot ockupation. Vi måste säkerställa stödet till såväl Ukraina som till Palestina och stå upp för folkrätten. Utrikespolitiken ska inte baseras på kärnvapenhot utan på ett försvar för mänskliga rättigheter, medling och fred.

10. Ett EU för människor, inte för lobbyister. Idag har representanter för storföretagen ett enormt inflytande på EU:s politik. Vi vill öka transparensen och bekämpa korruptionen.

Den 9 juni är det EU-val. Det blir ett val mellan å ena sidan de högerextremas nationalism och klimatförnekelse tillsammans med den traditionella högerns nyliberalism, och å andra sidan en vänster som driver på för en rättvis klimatomställning där människors behov och inte storföretagens vinster står i centrum.

Inrikes 16 februari, 2024

Facklig nytändning stoppar inte medlemstapp

Hamnarbetare från facket Transport blockerar lastning av fordon från den amerikanska elbilsjätten från hamnen i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT.

Trots ett högt stöd för Teslastrejken fortsätter LO att tappa medlemmar. De traditionella arbetaryrkena blir färre, och de som finns kvar blir allt svårare att nå.

Runt 6 000 personer lämnade LO-förbunden under 2023. En inbromsning jämfört med de två tidigare åren, då man totalt blev av med över 40 000 medlemmar, men en fortsättning på samma tydliga trend – facken tappar arbetare.

Samtidigt har tjänstemannafacket TCO fått hela 25 000 nya medlemmar på ett år, och akademikernas förbund Saco kan glatt rapportera att man växer för sextonde året i rad. German Bender (bilden), utredningschef på den fackliga tankesmedjan Arena Idé, ser en arbetsmarknad i förändring.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr