Justin Trudeaus regering gjorde sig tidigt känd för sin progressiva retorik. Men inför valet denna månad är glappet mellan ord och handling större än någonsin, framförallt i utrikespolitiken.
För kanadensare som vant sig vid den konservative Stephen Harpers tråkiga kostymer utgjorde den unge och ”coole” Justin Trudeaus seger i de federala valen i oktober 2015 ett brott med konventionen. Medan den tidigare premiärministern vägrade att ta upp ”kvinnoproblem”, såsom lönegapet och det sexuella våldet, lovade Trudeau att uppfostra sina söner till övertygade feminister. I motsats till den kanadensiska högerns cynism utlovade den nye ledaren en ”positiv” politik enligt mottot ”sunny ways”. Under hans ledning skulle landet komma fram ur skuggan av USA och återvända till den internationella politikens scen, vilket han meddelade på valnatten.
Denna retorik förförde inte bara kanadensarna utan även media runtom i världen. De presenterade det liberala partiets ledare som den raka motsatsen till Donald Trump, botemedlet mot nationalism och den grasserande populismen i såväl Europa som USA. Trudeau tycktes till en början ge dem rätt. Strax efter att ha tillträtt reste han till London där han meddelade att mångfald utgör en ”styrka” för Kanada. Därefter presenterade han en variant på samma tema inför publiken på det Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2016, där han slog fast att det är inne med lika lön för lika arbete. Vid klimatmötet i Paris 30 november till 12 december 2015 framhävde han sin passion för miljön och bröt därmed med ett årtionde av motstånd från sin företrädare i frågan. Kanada är ”här för att hjälpa”, sade han till publiken. Dessutom har Trudeau brutit med tidigare politik i invandringsfrågan. Medan européerna bråkade om fördelningen av syriska flyktingar åkte han i december 2015 till Torontos flygplats för att välkomna asylsökande. ”Ni är hemma här”, försäkrade han dem.
Fyra år senare har premiärministerns stjärna dalat. Resultaten som ligger långt ifrån kampanjlöftena väcker i dag en djup skepsis hos befolkningen. Flera kommentatorer som tidigare stödde honom pekar nu i stället på kontinuiteten mellan honom och Harper, inte minst ifråga om utrikespolitiken.
Trudeau framstår främst som en utövare av ”godhetssignalering” (virtue signalling), en kommunikationsteknik som går ut på att ständigt närvara i media, i synnerhet sociala medier, i frågor som väcker stort intresse för att försvara positiva värderingar, utan att handlingarna nödvändigtvis lever upp till löftena. Till exempel tyckte den unge premiärministern under sin katastrofala resa till Indien att det var en bra idé att ikläda sig ett traditionellt plagg som bärs av delar av den indiska minoriteten i Kanada. Raljanta kommentatorer tolkade det direkt som en signal till hans väljarbas som i regel är anhängare av kulturell mångfald. De indiska värdarna var mindre roade och resan bidrog snarare till att försämra de redan spända relationerna med Indien.
Vad gäller feminismen skryter premiärministern med att driva en biståndspolitik som bygger på empowerment av kvinnor genom utbildning, mikrolån och hjälp att starta företag. Men Kanada har inte bara inte investerat tillräckligt i denna sektor, Trudeau ansåg även att de biståndsmål som sattes av FN för 50 år sedan (0,7 procent av BNP varje år) var ”för ambitiösa”. I själva verket kommer nästan hälften av de summor som han har ställt till förfogande att gå till privata stiftelser som i sin tur har till uppgift att anskaffa kapital på marknaderna. ”Kanadas retorik om internationell utveckling (…) motsvaras inte av något finansiellt riktat engagemang”, hävdar forskarna Matthew Grouett och Bridget Steele (1).
Detsamma gäller för mänskliga rättigheter. ”Vi försvarar alltid mänskliga rättigheter, vi försvarar alltid kvinnors rättigheter, och det kommer inte att förändras”, försäkrade Kanadas utrikesminister Cynthia Freeland under en presskonferens den 6 augusti 2018, dagen efter ett bråk med Saudiarabien om situationen för människorättsaktivister i landet. Ministern tog till och med personligen emot den unga saudiskan Rahaf Mohammed al-Qunun som hade flytt från monarkin, och förstärkte därmed regeringens humanitära och feministiska image. Icke desto mindre hade Kanada bara några månader tidigare vägrat att riva upp ett kontrakt värt 15 miljarder kanadensiska dollar (10,2 miljarder euro) som ingåtts med Saudiarabien för leverans av försvarsmateriel – materiel som används i kriget i Jemen, ett land som för övrigt tar emot bistånd från Kanada. ”Det är lite som att hjälpa någon att köpa kryckor efter att ha hjälpt till att bryta benen på personen” (2), säger Cesar Jaramillo, ansvarig för Project Ploughshares, en kanadensisk ekumenisk organisation som kämpar för fred. ”I en demokrati” måste man ”respektera de kontrakt som skrivits under av tidigare regeringar”, förklarade premiärministern rättfärdigt under en konferens vid universitetet i Regina i januari 2019.
Vissa kommentatorer är dock hårdare i sitt omdöme. Enligt dem visar Trudeaus handlingar att hans regering inte lider av den mäktiga grannens uppstigande utan snarare ansluter sig till USA:s världssyn
Trots sina löften har Trudeau även fortsatt en annan tendens hos sin föregångare: anpassningen av utrikespolitiken till Washington. Under G20-mötet i Hamburg i juli 2017 överraskade han den tyska kanslern genom att be att den officiella kommunikén inte skulle nämna Parisavtalet om klimatet. Det tolkades som ett försök att ställa sig in hos Trump dagen innan omförhandlingen av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA skulle inledas. Det räckte dock inte. Om det nya avtalet (United States-Mexico-Canada Agreement, USMCA) som skrevs under i november 2018 innehåller några blygsamma progressiva framgångar – till exempel ifråga om arbetares rörlighet eller medicinhandeln – så innehåller det framförallt stora eftergifter till Washington. En av klausulerna ger till exempel USA vetorätt över framtida handelsförhandlingar mellan Kanada och Kina, något som aldrig skett tidigare. Därtill förbehåller sig Washington rätten att i den nationella säkerhetens namn införa höga tullar på aluminium och stål.
Trots att man hoppades kunna öka handeln med Beijing för att lätta beroendet av Washington har Ottawa alltså lagt ned sina projekt i stället för att trotsa sin allierade. I december 2018 lät den kanadensiska regeringen så arrestera ekonomichefen för företaget Huawei på Vancouvers flygplats på begäran av USA som anklagar företaget för att ha brutit mot Vita husets sanktioner mot Iran. En av få kritiska kanadensiska röster i frågan, John McCallum, Kanadas ambassadör i Kina, tvingades avgå efter att under ett möte med kanadensisk och kinesisk-kanadensisk media ha antytt att USA använder exterritorialitet (3) som ett vapen. Även om Ottawa hänvisar till ett utlämningsavtal som man slutit med Washington så förändrar det inte det faktumet att hämndåtgärderna mot Huawei är unilaterala, tagna utan någon resolution i FN:s säkerhetsråd och utan någon formell enighet mellan USA och dess allierade. Kina svarade med att fängsla två kanadensare vilket utlöste en allvarlig diplomatisk kris och gjorde att Trudeaus Kina-strategi kollapsade.
Enligt tidningen The Economist, som hör till de mest Trudeau-vänliga medierna, nöjer sig Ottawa med att applicera den liberala internationalismens gamla principer på den verklighet som skapats av Trump-administrationen (4). Det faktum att den nuvarande krisen i det internationella systemet missgynnar medelstora ekonomier som Kanada bidrar ytterligare till att inskränka deras handlingsutrymme. De två supermakterna, en väletablerad (USA) och en uppseglande (Kina), anger tonen medan dalande makter såsom Ryssland och EU kämpar för att göra sig hörda. I det sammanhanget blir gränserna för de multilaterala organisationer som Ottawa byggt sin strategi runt uppenbara. Världshandelsorganisationen WTO fungerar dåligt, G7-gruppen är splittrad, Nato är i upplösning. Det blir dessutom allt svårare att hantera utmaningar som terrorism, cybersäkerhet, etnonationalism och socioekonomiska klyftor.
Vissa kommentatorer är dock hårdare i sitt omdöme. Enligt dem visar Trudeaus handlingar att hans regering inte lider av den mäktiga grannens uppstigande utan snarare ansluter sig till USA:s världssyn. Samtidigt som Toronto Stars ledarskribent Thomas Walkom talar om ”de liberala hökarnas återkomst” (5), observerar den tidigare diplomaten Daryl Copeland med oro att: ”Utrikesminister Freeland (…) verkar fascineras av och ofta förblindas av hard power”(6).
Med stöd av ett batteri av amerikanska tankesmedjor som är fientligt inställda till Beijing och Moskva utsågs ministern till årets diplomat 2018 av Foreign Policy Group. På hennes begäran placerade Trudeaus regering Venezuela, Syrien, Ryssland, Iran och Nordkorea högst upp på sin agenda i ett försök att härma och stödja Trumps regering: toppmöten, sanktioner, politiska påtryckningar och militära insatser. Freeland beskrev Lima-gruppens toppmöte om Venezuela, som snabbt sammankallades i Ottawa i februari 2019, som ett bra exempel på diplomati och dialog för den amerikanska kontinenten, fastän denna organisation är fientligt inställd till den venezolanska regimen och är fast besluten att störta president Nicolás Maduro. Freeland tyckte för övrigt inte att det var nödvändigt att bjuda in Caracas främsta allierade Ryssland och Kina till detta möte. Moskva och Beijing deltog inte heller i toppmötet om Nordkorea som Kanada organiserade 2018, fastän båda länderna har en gemensam gräns med Pyongyang.
Trudeau och hans regering verkar alltså anse att de kriser som hotar planeten kan lösas utan Ryssland och Kina. Men skulle inte Ottawa tjäna på att diskutera med Ryssland om man vill behålla inflytande över Arktis? Och sammanfaller inte Kanadas ekonomiska intressen – i synnerhet viljan att frigöra sig från sin besvärliga granne – med Kinas? Tyvärr verkar en sådan dialog inte stå på agendan. Kanada har intagit en hård position gentemot Moskva i Ukrainakrisen. Vad gäller relationerna med Beijing är de fortsatt frysta på grund av fängslandet av två kanadensiska medborgare, medan konflikten förvärras av Trump och Kinas tidigare ambassadör i Ottawa, Lu Shaye, som i januari 2019 kritiserade ”den västerländska egoismen” och hans förhandlingspartners ”rasism”. Till det kommer en politisk skandal som underminerar Kanadas föregivna moraliska överlägsenhet gentemot Kina: premiärministerns stab misstänks ha försökt lägga sig i en rättsprocess för att hjälpa den kanadensiska bygg- och infrastrukturjätten SNC-Lavalin som misstänks för korruption.
Inför valet anstränger sig Trudeaus regering ännu mer än vanligt för att signalera sin godhet och avleda uppmärksamheten från dess diplomatiska misslyckanden. Trots att liberalerna och de konservativa ligger jämsides i opinionsmätningarna innebär det socialdemokratiska Nya demokratiska partiets kollaps att de förra har en matematisk fördel i det kanadensiska valsystemet med relativ majoritet i enmansvalkretsar. De Grönas genombrott i mätningarna gör att de spelar rollen som joker. Kommer mittenvänsterväljarna och de unga som i stora skaror stödde liberalerna för fyra år sedan att bestraffa dem för deras svikna vallöften och för skandalen som utlöstes av publiceringen av foton på Trudeau iförd blackface? Eller kommer de att motvilligt rösta på dem för att hindra de konservativa från att vinna? Det liberala partiets beslut att inte delta i en tv-debatt om utrikespolitiken – samma debatt som spelade så stor roll för partiets seger 2015 – bekräftar misstanken att man är rädd att konfronteras med sina motsägelser och misslyckanden. För utöver de vackra talen har Kanada fortfarande inte funnit sin plats på den internationella scenen.
David Carment och Richard Nimijean är professorer vid Norman Paterson School of International Affairs respektive School of Indigenous and Canadian Studies, University of Carlton, Ottawa (Kanada). De har tillsammans redigerat “Canada, Nation Branding and Domestic Politics”, Routledge, Abigdon (Storbritannien), 2019.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
