Med varje kris ökar antalet som tvingas leva på välgörenhet. Även om det ännu inte har blivit socialt acceptabelt att ta emot mat har sektorn i dag blivit så stor att företag kan slå mynt av den.
Tidigare ansågs det vara en dygd. Innan de fick sin allmosa tvingades de fattiga känna av tiggandets skam. Man tvingade dem att trängas framför välgörenhetsinrättningar, väntande i kylan under de förbipasserandes föraktfulla blickar. Endast på detta sätt försökte de befria sig från sitt tillstånd.
Ingen försvarar längre denna ”skammens pedagogi”, som hade sin storhetstid under 1800-talet. Socialtjänster och välgörenhetsorganisationer söker i dag återupprätta de utblottades ”oberoende” och ”värdighet” genom matbanker och solidariska stormarknader, vilka ger ett sken av frihet i sitt utbud av några föga lockande varor. Applikationer sätter i dag försäljare och kunder i direkt kontakt med varandra för att hjälpa ”studenter eller fattiga arbetare att undvika stigmatiseringen och skammen som de känner när de går till välgörenhetsinrättningar” – som två forskare, som vill göra välgörenhet ”socialt acceptabel”, skryter om.
Under tiden fortsätter skammen att frodas hos dem som tvingas ta hjälp av matbanker, till den grad att många väljer bort dem. Skammen över att ta emot hjälp, att inte kunna föda sin familj – vad ska man säga om den? 2022 kunde sju miljoner människor känna av den i Frankrike. 2018 var de 5,5 miljoner, en siffra som i sin tur hade fördubblats på tio år. Välgörenhet, som tidigare ansågs vara en nödåtgärd, har blivit normalt i den utvecklade världen, i kölvattnet av arbetslösheten, åtstramningarna, Covid-19 och nu inflationen. Varje kris medför en ny grupp behövande, som aldrig kan återfå sin tidigare levnadsstandard när krisen väl är över.
Välgörenhet, som tidigare ansågs vara en nödåtgärd, har blivit normalt i den utvecklade världen
År efter år förvånas kommentatorerna av att upptäcka ”en ny samhällsgrupp” bland ”mottagarna” – prekära studenter, anställda på visstidskontrakt, ensamstående mödrar och pensionärer har anslutit sig till välgörenhetsorganisationernas stamkunder. Genom att göra åtskillnad på gamla och nya fattiga stämmer de, enligt historikern Axelle Brodiez-Dolino, in i en ”sång som hörts i flera sekler och som bara innebär att man stigmatiserar en grupp för att tillfälligt känna medlidande med en annan; att med politiskt skadliga konsekvenser ställa mot varandra individer som ofta befinner sig sociologiskt nära varandra, ömsom under, ömsom över fattigdomsgränsen”. På detta sätt ökar skammen för dem som måste kliva över gränsen.
Även om den inte är ”socialt acceptabel” har välgörenhet blivit ekonomiskt lönsam. Den gör det möjligt för stora aktörer i livsmedelsbranschen att göra sig av med utgångna varor i utbyte av skatteavdrag. Slaktare kan återvinna sina dåliga delar, såsom skinn, fett och brosk, i ”low cost”-rätter som lagas för välgörenhetsorganisationer. Jordbrukare kan göra sig av med frukter och grönsaker som inte duger för marknaden. Efter att ha helt integrerats i det agro-industriella komplexet representerar välgörenhetssektorn de fattigas andel av sektorn, den som ingen vill ha men som många numera kan slå mynt av.
Översättning: Jonas Elvander
