Nästan 250 år har gått sedan ”Farlig förbindelse” utlöste moralpanik. Rasmus Landström ser samtida paralleller med en döende aristokrati, ovetande om en annalkande revolution.
Pierre Choderlos de Laclos (1741–1803) var armégeneral, ballistikforskare, känd under sin tid som en trogen äkta man och lite trist. Föga vet vi om hans liv, mer än att han dog på sin post under Napoleons fälttåg i Italien. Desto mer vet vi om hans inre liv genom den enda – men maffiga – roman som han publicerade: Farliga förbindelser (1782). Den skildrar två libertiner – markisinnan Merteuil och vicomten Valmont – som ägnar sina dagar åt att grooma och förföra unga kvinnor.
Boken gjorde skandal under sin tid, men har beundrats av senare generationer. Baudelaire älskade dess ”onda energi” och Proust kallade den förtjust ”den mest fruktansvärt perversa bok som finns”. Även på senare år har den fått beundrade: 1989 gjorde Milos Forman en briljant filmatisering och 2013 skapades en twitterversion. En uppenbar anledning är den feministiska läsningen som uppmärksammat hotet om sexuellt våld, som vilar latent på varenda sida.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
På svenska har vi länge fått dras med en 80 år gammal översättning av Arvid Enckell-Bronikowsky, som är betydligt mera tillrättalagd än originalet. Fram tills nu, då Jan Henrik Swahn har gjort en enastående nyöversättning. Swahns version är mindre tyglad än föregångaren, innehåller språkliga utbrott och tar till vara på originaltextens expressiva karaktär. På så sätt ligger betoningen på båda orden i titeln: här kan man verkligen känna både det farliga och begärliga.
Intrigen i romanens 137 brev är komplex och mångdimensionell och låter sig inte sammanfattas i en kritiktext. Men i korthet så ingår Merteuil och Valmont ett vad. Mot att Valmont lyckas förföra den 15-åriga Cécile ska han (åter) få äga markisinnans kropp. Anledningen är att Cécile, som är markisinnans kusin, ska giftas bort till Merteuils älskare greve Gercourt, vilket förgrymmar henne. Valmont, å sin sida, är upptagen med att förföra en annan kvinna – fru Tourvel – som är så dygdig att ett kloster framstår som syndens näste. Som om detta inte vore komplicerat nog är Cécile störtförälskad i sin musiklärare – riddar Danceny – vilken hon flätar in brev till i harpans strängar efter lektionerna. Honom tar självklart Merteuil till älskare.
Det jag drabbas mest av är de tomma liv som en tillvaro byggd på förräntningar från kapital skapar.
Anledningen till att Farliga förbindelser är en så sällsamt levande klassiker beror på att den bjuder in till otaliga läsarter. Till exempel en psykologisk/filosofisk, om två nihilister som lever en rakt igenom estetiserad tillvaro. Valmont och Merteuil är psykologins motsvarighet till snillrika militärtaktiker som mäter varenda droppe tårvätska med millilitermått och bedömer allt utifrån om det bringar njutning. På så sätt har de ärorika efterföljare, som Oscar Wildes Dorian Gray, eller varför inte Michel Houellebecqs serotoninfattiga sexköpare.
Lika bra funkar den feministiska läsarten – som kan spisas i olika varianter. Inslagen av grooming, tjatsex och rena våldtäkter har redan nämnts. Men det går också att förstå Madame Merteuil som en tidig lean in-feminist. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström sade någon gång att de tidiga feministerna knappast slogs för kvinnors rätt att fylleknulla i en buske på lördagskvällen – men det är precis vad Merteuil drömmer om.
Historiskt har dock Farliga förbindelser lästs i ljuset av franska revolutionen. Det är förståeligt. Romanen skildrar en moraliskt dekadent överklass som störtar oskyldiga själar i fördärvet. Idag kanske inte det utomäktenskapliga sexet upprör lika mycket som på 1700-talet. Till exempel finns en berömd scen när Valmont skriver ett förförelsebrev till den oskuldsfulla Tourvel – med sin älskarinnas bak som stöd. Förr förfärades man, men i dag ler man och suckar över dessa swingers. Samtidigt finns det avsnitt som fortfarande är djupt stötande. Som när Valmont lurar sig in i Céciles sängkammare under förevändning att leverera brev från hennes älskade. När han sedan skryter för Merteuil om att han gjorde saker i sänghalmen som ”man knappt vågar begära av dem som har det till yrke” är det omöjligt att inte översköljas av äckel. En femtonåring!
Det jag drabbas mest av är dock de tomma liv som en tillvaro byggd på förräntningar från kapital skapar. ”Lättingar” sade man förr i tiden om dessa människor, som kunde bygga hela sin tillvaro på att skapa en bubbla runt sitt meningslösa intresse. Hade Merteuil och Valmont levt i dag hade de antagligen varit nättroll på X eller ägnat all energi åt att inreda en apokalyps-bunker. Jag kan känna en viss sorg över att denna moralisk-politiska kritik av överklassen inte biter lika hårt längre. Vad är Trump när han ligger och dricker cola framför tv:n och styr världspolitiken via X om inte en lätting?
Farliga förbindelser är 477 sidor lång, skriven i högtravande brev och som läsare har man ett idogt jobb att tränga igenom det hårda skalet för att nå det läckra fruktköttet. Jag ska villigt erkänna att jag har ganska tråkigt under läsningen och vid mer än ett tillfälle tänker jag att man bara borde se Formans film istället, där historien finns i koncentrat.
Problemet är dock att Forman libertariserat handlingen, vilket gör att det moraliska och politiska mörkret framstår som en charmig solnedgång. Dessutom är breven så genomkorsade av avsikter – öppna såväl som dolda – vilket man missar om man bara ser filmen. Trots longörerna har romanen en energitäthet som svart antracit.
Farliga förbindelser har kallats för den ”sista libertinromanen”. Det är lätt att föreställa sig hur Merteuil och Valmont skulle ha kastats under giljotinen om romanen skrivits tio år senare. Laclos bok är visserligen inte en politisk pamflett, men det är omöjligt att inte läsa den som en gravsten över en döende aristokrati som excellerade i tomma nöjen.Merteuil och Valmont som historiens förlorare? Kanske inte helt och hållet. För samtidigt som jag läser romanen tittar jag på den senaste säsongen av Gift vid första ögonkastet och slås av hur kärleken också där framstår som en mjuk militärteknik. I den nya säsongen tycks ingen särskild förälskad i sin partner, alla kämpar med den ”erövringens faddhet” som plågade Valmont. En sexolog tilldelar ett par ett sexspel för att lusten ska uppstå i sängkammaren och jag kan höra Valmonts ord om behovet av ”redskap för vällust”. Roland Barthes skrev en gång att begära och njuta är två helt olika saker. Under kapitalismen är vi fantastiskt bra på det förstnämnda – men usla på det senare. Det gäller såväl Valmont som GVFÖ-Dennis.