Den nationella frågan lever igen. Med anledning av det brittiska valet – fullt av engelsk EU-kritik och skotsk nationalism – har Aftonbladets ledarsida väckt frågan om progressiv inkluderande nationalism. Hur kan en sådan se ut i Sverige?

I det skotska valet anser många vänsterbedömare att den skotska nationalismen har spelat en mer progressiv roll än Labours ”allbrittiska” budskap om färre invandrare och brist på satsningar på välfärd. Den skotska nationalismen i SNP-tappning var inkluderande till alla som bor i Skottland och progressiv i välfärdsfrågor. För det röda Skottland blev den dessutom ett adjö till ett Labour som trots små vänstersvängar gett upp om en tydlig vänsterpolitik i välfärdsfrågor och kamp mot arbetslöshet. 

I Vänsterpartiets  historia är frågan lika gammal som rörelsen själv men lite förenklat kan man säga att sedan 1943 och Kominterns upplösning har partiet stått för en linje där patriotism förenas med internationalism och en inkluderande hållning till det laddade begreppet ”svenskhet”. 

Sven Linderot, ordförande 1929-1951, sade att ”man kan älska Sverige utan att älska enskilda banken”. Länge var också patriotismen en viktig del av att möta anklagelser från högern om att kommunister var landsförrädare som bara ville ge bort Sverige till Sovjetunionen. Den som är specialintresserad kan läsa om dessa frågor i C.H. Hermanssons båda intervjuböcker ”Kommunister 1” och ”Kommunister 2”. 

I dagens debatt sägs ofta från vänster att bara identiteten är det intressanta, nationalstaten är en förtryckande och hämmande social konstruktion. Den hållningen har både praktiska och ideologiska komplikationer. För det första bortser den från att nationalstaten är den hittills enda möjliga arena för progressiv förändring av politiken. Alla andra arenor (EU, FN) är i grunden antingen maktlösa eller konsensusinriktade och odemokratiskt uppbyggda. EU är dessutom i sina grundstenar byggd på nyliberalismens och frihandelns principer. 

Som den gamle LO-ekonomen Roland Spånt påpekar i sin recension av Sverker Gustafsson och Ingemar Lindbergs nya bok Marknadens makt och demokratins möjligheter ska motkrafter ”komma och skapa en ny maktbalans med kapitalismen. Detta kräver att vi inte accepterar hyperglobaliseringen utan värnar om det nationella politiska handlingsutrymmet!”

Om vänstern trots allt väljer att inte relatera till Sverige som nationellt projekt överhuvudtaget lämnas Sverigebild, fana, historia och politiska konsekvenser över till fascister. Woody Guthrie satte tonen i This Land Is Your Land (”Det här är ditt land”). Sedan dess har alla lyckade vänsterprojekt i USA utgått från att den amerikanska flaggan tillhör vänstern lika mycket som högern. Den tillhör folket som bor i landet och är inte den ekonomiska elitens eller militärernas egendom. 

En svensk vänsterhållning till det nationella bör ha liknande utgångspunkter. Vänstern ”hatar inte Sverige” som högern påstår. Vänstern vill bygga ett Sverige för alla, med välfärd och arbete som grund. Medborgarskap ska inte bygga på trånga uppfattningar om etnicitet eller härkomst och det Sverige vänstern hyllar är mångfaldens och välfärdens land. Det är inte okomplicerat men alternativet leder till isolering och förluster. Folklig vrede mot den ekonomiska eliten och EU-medlemskapet måste kunna utnyttjas av en progressiv vänster.