I ett Storbritannien fullt av oro inför framtiden lyckades Labour inte locka väljarna till att fälla den ofta impopulära Tory-regeringen, som stått bakom hårda nedskärningar och privatiseringar. I stället fick valet två vinnare, konservativa Tories och det vänsternationalistiska SNP. Tories fick, i motsats vad alla alla opinionsundersökningar har sagt, egen majoritet och SNP tog nästan allt i Skottland. I ännu ett land misslyckas alltså socialdemokratin med att locka väljarna till sig.
Labour och Ed Miliband, som avgick dagen efter valet, förlorade England till Tories och Skottland till SNP. SNP, under den karismatiska nya ledaren Nicola Sturgeon, gick från sex mandat till 56. Av de tre återstående mandaten tog Labour inte mer än ett enda. Man kan formulera det som att Labour utraderades i sitt starkaste fäste.
I förra valet, 2010, tog Labour hela 41 mandat i Skottland. Därmed blev den mardrömsbild som Labour hade målat upp om Skottland skulle bli självständigt – ”vi kommer aldrig att kunna vinna val utan Skottland” – sann trots att Skottlands väljare valde att stanna i unionen. Labours skrämselkampanj, tillsammans med Tories, för ett nej i folkomröstningen hjälpte kortsiktigt men alienerade väljarna på sikt.
Dessutom lät SNP valrörelsen igenom som ett tydligare vänsteralternativ och lovade att samregera med Labour, driva dem åt vänster i välfärdsfrågor och få dem att ge mer makt åt Skottland i de kommande förhandlingarna om ökat självstyre. De skotska väljarna är alltså fortfarande röda, de litar bara inte på Labour. Många trodde dessutom att Labours siffror från England, Wales och Nordirland skulle räcka för att forma en koalitionsregering med SNP. Något som SNP, med sitt tal om en ”progressiv allians mot åtstramningspolitiken”, också spelade aktivt på. Så visade sig inte vara fallet.
Flamman skrev tidigt om de nationalistiska vänsterströmningar som präglar Skottland, trots nejet i folkomröstningen. Labour hamnade fel gentemot väljarna i Skottland när de kompromisslöst och med skrämseltaktik – och i många skottars ögon också nonchalant – kampanjade i folkomröstningen för nej-sidan.
Inte heller i EU-frågan lyckades Labour övertyga väljarna. Särskilt bland de engelska väljarna är många EU-skeptiker i grunden och till syvende och sist kunde Labour inte lova att alla arbetare i Storbritannien ska arbeta på lika villkor för samma löner.
De hade inga raka svar på frågor om lönedumpning och arbetskraftsinvandring, något som oroar många brittiska väljare. Det är en fråga med en sprängkraft som socialdemokratin och de gröna också i Sverige underskattar. När miljöminister Åsa Romsson (MP) i Aktuellt, med anledning av det brittiska valet, berörde ämnet hade hon heller inget annat än positiva saker att säga om de fria rörligheten för arbetare inom EU.
Tillsammans med Alliansen har ju Miljöpartiet sett till utöka arbetskraftsinvandringen till att gälla också för länder utanför EU, också för icke-bristyrken och med en beroendeställning till arbetsgivaren inskriven. Den utvecklingen oroar många inom LO-kollektivet. Många lastbilschaufförer, byggjobbare, lokalvårdare, restaurangpersonal – för att nämna bara några yrken – vill se lösningar på att deras yrken utsätts för låglönekonkurrens av arbetare från länder inom EU med mycket lägre snittlöner.
Men någon ansträngning att skapa rättvisa löne- och arbetsvillkor för alla inom samma bransch har inte setts till från Labour och heller inte i Sverige. I Sverige har bara Vänsterpartiet tagit upp de aspekterna i politiken och då huvudsakligen riktat mot de allra värsta exemplen från Transportsektorn.
Den konservativa premiärministern David Cameron har däremot flirtat vilt med främlingsfientliga Ukips EU-kritiska väljare och lovat nya villkor för Storbritannien i EU och en folkomröstning om medlemskapet. Det, tillsammans med att Storbritanniens ekonomi på nytt visar på goda tillväxtsiffror, gav troligen segern bland det engelska väljarna.
Labours kris är den europeiska socialdemokratins kris. De växer nästan ingenstans och där vänstern faktiskt växer (Spanien, Grekland, Irland) är det nya eller gamla partier till vänster om socialdemokratin som tar rösterna. I slutändan räcker helt enkelt inte de så kallade moderna socialdemokratiska lösningarna till för att ge folk hopp igen. Det kommer att krävas en tydligare politik, till exempel mot åtstramningen, lönedumpningen och osäkerheten på arbetsmarknaden, för att få den europeiska socialdemokratin på fötter igen. Det gäller både i Sverige och i Storbritannien.
