Den som till äventyrs får höra talas om andra världskriget för första gången i samband med åminnelserna under 2023 skulle inte förstå mycket. Den 27 januari firade chefen för Auschwitz-museet 80-årsminnet av befrielsen av lägret utan att bjuda in dess befriare. Ryssland nämndes i talet, men bara för att jämföra Auschwitz med kriget i Ukraina: ”Än en gång dödas oskyldiga en masse i Europa”. Den 25 april firade även den nyfascistiske talmannen i den italienska senaten, Ignazio La Russa, befrielsen av hans land genom att attackera Ryssland. Under ett besök i Prag samma dag knäböjde han framför monumentet över Jan Palach,¹ innan han besökte ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Ett småaktigt försök att likställa alla ’1900-talets totalitarismer’, i en natt där alla kor är svarta så att man till slut inte ser några kor alls”, kommenterade filosofen Cinzia Sciuto.²

För vem kunde tro, efter alla dessa ceremonier, att det största nederlaget som åsamkades den tyska armén var Stalingrad? Att elva miljoner sovjetiska soldater stupade i kampen mot Tyskland, för att inte nämna de 15 miljoner civila dödsoffren? För 60 år sedan erkände den amerikanske presidenten John F. Kennedy utan att tveka att ”ingen nation i krigens historia har lidit så mycket som Sovjetunionen gjorde under andra världskriget”.³ Ingen västerländsk ledare skulle längre våga sig på ett liknande uttalande. Invasionen av Ukraina har gjort alla positiva kommentarer om Sovjetunionen eller Ryssland förbjudna.

Sedan ett år tillbaka har en revisionistisk våg svept över Europa. I öst har gator vars namn inte ändrats sedan Berlinmurens fall döpts om i hundratal, statyer har rivits ned, minnesmonument har förstörts. Efter att ha förstört en 80 meter hög obelisk till minne av röda arméns seger över nazisterna i Riga, har Lettland listat 69 andra minnesmärken av samma typ som ska förstöras. I Estland innehåller listan över 400 minnesmärken, medan den litauiska utrensningen även innefattar litauiska konstnärer som misstänks ha haft kommunistiska sympatier.⁴ Det märks också bland offren i kriget i Ukraina, där ryska legosoldater med hakkorstatueringar hävdar att de deltar i en ”avnazifieringsoperation”. Alla manipulerar historien efter sina egna syften.

I väst utspelas slaget om historien i parlamenten. Inspirerad av den tyska förbundsdagen och Europaparlamentet, antog den franska nationalförsamlingen den 28 mars på Ukrainas begäran en resolution som erkänner den ukrainska svälten Holodomor 1932–33 som ett ”folkmord”. Det råder dock inte konsensus om detta bland forskarna, som debatterar huruvida svälten var riktad och etniskt motiverad, liksom huruvida den var avsiktlig och hur stor omfattningen var. Men när det gäller att fördöma Ryssland utgör historien bara ytterligare ett vapen.

Översättning: Jonas Elvander.