Kommer ni ihåg Fredrik Reinfeldt? Ja, alltså 2006. Han talade mjukt och balanserat till skillnad från den uppblåste patron Persson. Han var den engagerade, inte den ointresserade på väg mot pension. Han kunde rätta sin motståndare: ”Det vet vi ju vad det brukar betyda, Göran Persson…”. Men för det mesta såg Reinfeldt nästan alltid på den han talade med underifrån med hundögon.

2010 är Fredrik Reinfeldt en annan person. Så måste det vara om man själv castar sig som motsatsen till den man vill besegra. Borta är nu den vänlige unge mannen. Vi har fått en rektor, som ser, eller snarare stirrar på sin motståndare med höjda ögonbryn. Mästrandet blommar. Han ställer ideligen frågor, liksom för att markera att han själv inte tänker ställas till svars. Och för att visa att motståndaren inte har koll, slarvern Sahlin. Så det blir ganska konstiga frågor. ”58, det är väl en gräns?”, ”Kan du lova, här och nu…”. Han är självsäker, mannen som kommer lämna massarbetslöshet och underskott efter sig, men lovat annat.

Skönt att något är ändrat i Moderaterna. I övrigt var det sänkt skatt för hela slanten som om de nya Moderaterna aldrig funnits. Bo Lundgren hade kunnat hämtas tillbaka, om hans mimik hållit måttet.