| ANALYS Bara timmar efter att det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA framstod det hela som logiskt. Varför skulle inte en rasistisk, sexistisk antidemokrat vinna valet just nu? Det ligger ju i tiden.
I fokus i eftervalsanalysen måste stå två saker: Trumps väljare och hans rival. Han har aktivt piskat upp rasistiska stämningar och fått med sig stora delar av den vita manliga medelklassen. Resultatet är vad som har kallats en ”whitelash”, en ursinnig rasistisk och sexistisk reaktion på åtta års styre av en svart president och utsikten av ytterligare fyra år under en kvinna.
Men faktum kvarstår att en stor del av Trumps väljare i första hand röstade på honom av ekonomiska skäl. Känslan bland många vita arbetarklassväljare att allt långsamt hela tiden blir sämre är starkt förankrad i verkligheten. Att denna känsla kan ta sig rasistiska uttryck bör inte förvåna någon. Sambandet mellan ekonomisk osäkerhet och fascism har varit känt sedan 30-talet. Max Horkheimers klassiska citat gör sig påmint: ”Den som inte är beredd att tala om kapitalism bör också tiga om fascism”. Några som därför bör tiga om fascism är demokraterna.
Sämsta tänkbara kandidat
Valet av Hillary Clinton till partiets presidentkandidat kan ha varit avgörande för Trumps seger. Tidiga mätningar under primärvalskampanjen visade att hon hade mycket sämre chanser att vinna mot honom än vad Bernie Sanders hade. I dagens upproriska politiska klimat var hon den sämsta tänkbara kandidaten att ställa mot en demagog som Trump. Som Thomas Frank uttryckte det i The Guardian valde man ”en teknokrat som erbjöd finjusteringar när landet ville slå sönder maskinen med en hammare”. Ändå var det henne partietablissemanget lyfte fram som sin kandidat genom att favorisera henne över Sanders. Det var ju hennes tur nu. Hon är ju så kompetent.
Redan när det visade sig att Clinton hade svårare att nå ut till unga kvinnor än väntat borde alarmklockarna ha börjat ringa. Hatet mot Clinton som person ska inte underskattas men problemet är större än så. Djupt sammanslingrad med såväl finansvärlden som krigsindustrin är det svårt att se henne som en förkämpe för varken jämlikhet, social rättvisa eller fred. Clinton är en perfekt representant för det ideologiska haveri som präglat demokraterna sedan de blev ett nyliberalt parti på 80-talet. När hon valdes till presidentkandidat lämnade man automatiskt walkover i klasspolitiken, den fråga där man hade kunnat besegra Trump. Den politiska missräkning som demokraterna gjorde detta val var ödesdiger.
Därmed inte sagt att Trumps rörelse inte bör tas på allvar. Det finns inga garantier för att han hade förlorat mot Sanders. Rörelsen som Trump har byggt upp saknar motstycke och kommer sannolikt att prägla amerikansk politik under lång tid framöver.
Den liberala demokratin i kris
Ur ett globalt perspektiv är det svårt att inte se Trumps seger som del i en rådande våg av högerpopulism, rasism, nationalism, antiliberalism och revanschism. Brexit, fredsomröstningen i Colombia, Filippinernas Rodrigo Duterte, för att inte tala om Le Pen, Farage, Wilders, Petry, Orbán, Kaczynski och Åkesson är i grunden uttryck för samma vrede.
Strukturellt går rörelsen inte att förstå om man inte tar den ekonomiska utvecklingen i västvärlden i beaktning: skenande klassklyftor, stagnerade reallöner, outsourcing och automatisering är de materiella förutsättningarna för missnöjet. Ideologiskt är det dock inte i första hand missnöjet över dessa förhållanden som är drivande. Den backlash som nu pågår överallt är riktad mot samma mål: den progressiva kultur av ”politisk korrekthet” som präglar de liberala demokratierna och som högerpopulister hävdar har upphöjts till naturlag. Tolerans, multikulturalism, feminism, reproduktiva rättigheter, etniska och sexuella minoriteters rättigheter, det vill säga de få områden där vänstern faktiskt har åstadkommit något de senaste decennierna, utgör den huvudsakliga måltavlan. Med Trumps seger har denna offensiv fått nytt bränsle. Den liberala demokratin befinner sig i dag i kris värden över. Det blir successivt alltmer rumsrent att ifrågasätta de upplysningsvärden som alltid har varit den demokratiska världens grundpelare.
Status quo bruten
Samtidigt innebär Trumps seger att den politiska status quo som har rått sedan 80-talet har brutits. För första gången sedan Ronald Reagan har en president valts som går på tvärs med rådande ekonomisk-politiska dogmer. Vad detta konkret kommer att innebära är svårt att veta. Trumps egen ekonomiska politik är ett hopkok av både isolationism och Reaganomics. Men klart står att det faktiskt är möjligt för en outsider att bli vald på en alternativ agenda.
Trumps egen ekonomiska politik är ett hopkok av både isolationism och Reaganomics.
Vissa inom vänstern valde att aktivt stödja Trump av denna anledning, det skulle bryta status quo och tvinga vänstern att faktiskt formulera ett seriöst alternativ hävdade man. Den typen av strategiska resonemang är dock oansvariga och respektlösa eftersom de bortser från de krafter som Trump har mobiliserat och den utsatthet som svarta, latinos, muslimer, papperslösa, kvinnor och sexuella minoriteter kommer att leva i under Trump. Dessutom kommer Trumps maktinnehav att innebära ett hot mot både klimatet och världssäkerheten och få långsiktiga konsekvenser i och med makten över utnämnandet av domare i högsta domstolen.
Men trots det kan hans seger vara den väckarklocka som behövs. Kanske kan de rörelser som Bernie Sanders, Jill Stein, Elizabeth Warren, Black Lives Matter och Occupy Wall Street startat nu växa ihop till en livskraftig progressiv oppositionsrörelse. Demografiskt har en sådan rörelse framtiden för sig. Om den inte förmår etablera sig nu, så när?
