Jag ringer till bolaget som kör min dotters skoltaxi. Under samtalet hinner jag tänka att jag ska ta upp två ärenden till, att dottern ska på ”kortis” en dag, och hämtas av oss en annan. När jag ändå har dem på tråden. Men nej. Så mycket information tar de inte in, då blir det garanterat fel. Vi har vant oss vid de slimmade organisationerna, att det man säger i telefon inte går fram, tappas bort i stress och datakrångel. Min goda vän som brutit foten fick ringa fem instanser för att försöka få en sittbräda till badkaret, till sist gav hon upp och duschar hos sin badkarsfria granne. Tåg som inte går. Trottoarer som inte plogas. Apotek som inte kan ta hem din medicin eller upplysa om var den finns. Vi vänjer oss.
Det nyliberala casinot slår ihop käftarna om oss. Och jag tänker på Inez Arnesson. Det måste vara över 20 år sedan hon blev en förgrundsgestalt för de strejkande städerskorna i Borlänge. De strejkade inte för högre lön, utan mot det uppskruvade arbetstempot. De strejkade för att få göra ett ordentligt jobb. – Det går inte att städa dessa industriytor på den stipulerade tiden, det blir inte rent, sade Inez. Och ledde kamraterna i strejk. För sin yrkesstolthet, sin heder, sin kunnighet. Inez, jag saknar dig! Inez, du borde få medalj – du var en profet, en sådan som i de små förändringarna såg vad som höll på att ske, en sådan som hörde det låga mullret djupt i snön och förstod att snart kommer lavinen. Och den kom. Läkare slår larm om snusket på sjukhusen för att städarna av entreprenadbolagen inte tillåts göra ett ordentligt jobb.
Vi halkar omkring på dåligt snöröjda gator, vi väntar på isiga perronger på inställda tåg, vi räknar inte med att färdtjänsten kommer och nu ska en del byar förlora sin fasta telefoni. Inez Arnesson, du hörde mullret djupt nere i snön, du hörde lavinen komma. Och den kom. Ack att någon hade lyssnat lika väl på dig som du lyssnade på tidens tecken.
Hur kan man skriva ”nästan oetiskt?”. Lars Noréns sista roman fiktionaliserar en i realtid dödsdömd kvinna i USA. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Flammans Henrik Petersen ger sig ut på spaning efter ledtrådar till svensk litteraturs värsta marodör.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig i Lars Noréns En liten roman (Faethon, 2024). Alla ni andra hade säkert redan läst sista dagboken, En dramatikers dagbok 2019-2020, där han talar om sitt sista romanprojekt. Sedan läste jag först bara början, uppfattade att det handlar om en kvinna som snart ska dö, som ”ser sämre för varje dag” och inväntar slutet med ”händerna stilla i skötet”. En kvinna på ett ålderdomshem? tänkte jag, och lade boken ifrån mig för att börja om med författarskapet, från debutdiktsamlingen från 1963 och framåt.
Några veckor senare tog jag upp En liten roman igen – och först då gick det upp för mig att den handlar om den dödsdömda, sedermera avrättade mördaren Lisa Montgomery. Den första felläsningen och min plötsliga insikt ger mig en påtaglig upplevelse av det välkända dilemma Norén ställts inför: Hur ge sig rätten att författa om en verklig människa med högst verkliga trauman omkring sig och inom sig? Å andra sidan är Lisa Montgomerys öde tillgängligt för envar på Internet, kanhända såg författaren det som ytterligare en anledning till att skriva om henne? Det krassa svaret på dilemmat förblir dock detsamma: huruvida projektet i slutändan hamnar rätt angående det etiska, beror helt och hållet på det estetiska resultatet.
Norén utgår ifrån porträttet på första sidan, kvinnan ”med händerna stilla i skötet”, en gudfruktig pose. Han går in för att försvara mörderskan med alla tänkbara medel inför Gud, han låter huvudpersonen be ”till Gud om förlåtelse”, ”nästan varje dag”. (Det kanske Montgomery i verkligheten också gjorde, det vet jag inte.) Om ni frågar mig är det rätt vägval, för en författare med Noréns register och livslånga träning, en sällsynt långt driven inlevelseförmåga kombinerad med gåvan att ibland kunna skriva fruktansvärt konkret. Om vi går till dagboken och ser Noréns kommentarer om projektet, så säger han om romanens huvudperson: ”Hon söker sig till sin femtiofyraåriga kvinna som till sin mor, en annan mor. Inte den verkliga.” Det är så den dömda tar gestalt, traumat blir till ett sökande efter en mor. Detta mål är (genom den roll Gud får i berättelsen) frågan om liv och död bortom människan, oskulden hos den dömda inom oss. När jag återvänder till romanen så tycker jag först att Norén lyckas väl med att hitta den universella tonen, mycket tack vare de konkreta beskrivningarna: britsen, tabletterna på sin bricka, maten som serveras, alltings stillastående. Som läsare är jag med Lisa i cellen i Fort Worth, Texas – jag är hon, andas med henne, minns hennes liv inför dagen då jag ska avrättas.
Men jag vet inte om det är författaren själv som jag hör för mycket, eller bara världen omkring mig som den ser ut. Vi kan alla framför oss se omslagstexten till tusen och en deckare utkomna bara i år: ”En kvinna hittas strypt i sitt hem med uppskuren mage, det är tydligt att hon var gravid när hon mördades … bestialiskt … omänskligt”, etcetera. Principiellt borde en dussindeckare vara själva antitesen till vad Norén vill åstadkomma här. Ändå är det mycket en thriller som byggs upp i En liten roman. Suggestion skapas genom klipp mellan nu och dåtid, ett zick-zack-narrativ som efterhand avslöjar det ondas detaljer. Ibland klipps direkt mellan brott som begås mot huvudpersonen i hennes barndom, till det brott Lisa själv begår som vuxen, och allting slutar med en final i form av en bekännelse i ett klargörande polisförhör.
När jag återgår till dagboksanteckningarna om projektet tycker jag mig se att Norén hastar sig igenom det: ”Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte.” Jag frågar mig hur någonting kan vara ”nästan oetiskt”. Han säger på ett annat ställe om romanen att ”allt sker, så långt det är rimligt, i ett obevekligt nu”. Med tanke på de många klippen i fiktionen höll författaren i slutändan ribban ganska lågt för sitt ”obevekliga” presens.
I samma takt som berättelsens onda kärna visar sig, ser jag författarens tekniska medel för att nå fram till den. Ett författarspöke lutar sig fram över min axel och viskar i mitt öra: Du ser nu att den är baserad på verkliga händelser, va? Och jag hänger med i författarens metod som under en tivoliupplevelse. True crime med en finkulturell ram är förmodligen det sista författaren velat höra om En liten roman, men det är tyvärr där den lämnar mig, med känslan att konsten här inte räddar oss.
Syrier firar Assadregimens fall i Syrien vid en manifestation på Gustav Adolfstorg i Göteborg på söndagen. Foto: Adam Ihse / TT.
Diktatorn Bashar al-Assads fall är värt att fira, även om risken för inbördeskrig är stor. Synd att Sverige har valt auktoritär islamism framför en av landets viktigaste demokratiska krafter.
”Det känns som en dröm.”
Eslam Dahnin står vid Triangeln i Malmö, och är en av de tusentals svenskar med syrisk bakgrund som i söndags firade störtandet av diktatorn Bashar al-Assad. På andra sidan landet, i Luleå, rapporteras om tutande bilar och musik.
Det är lätt att stämma in i glädjeyran. Men också i den återkommande oron över morgondagen.
Tankarna går snabbt till Saddam Hussein och Muammar Gaddafi, även de två sekulära diktatorer med blod på sina händer. Men i tomrummet efter deras fall växte farliga islamistgerillor fram för att terrorisera befolkningen utifrån religiösa motiv.
Samma komponenter finns på plats även här – de multietniska spänningarna, avsaknaden av en plan och en karismatisk islamistledare i form av Abu Mohammad al-Julani, ledare för Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Utan stöd utifrån till en provisorisk och bred samlingsregering är sannolikheten för en demokratisk utveckling smal.
Men det finns ljuspunkter. En av dem är den sekulära konfederationen AANES i norra Syrien, mer känt under det kurdiska namnet Rojava (”Väst”). Regionen styrs av Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess väpnade gren Folkets försvarsenheter (YPG), som tillsammans utgör PKK:s syriska systerrörelse. Rörelsen hade länge en etnisk inriktning, vilket är olyckligt i ett land med flera folk. Men i regionens officiella armé, Syriska demokratiska styrkorna, ingår även araber och assyrier.
I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
Under de senaste åren har högerpolitiker upprepat mantrat om att stå bakom ”Mellanösterns enda demokrati”. I sådana fall borde vi föredra Demokratiska unionspartiets projekt framför Erdogans. Det är inte ens långsökt, med tanke på att deras kamp mot Islamiska staten har gjort dem till krigshjältar även i många västländers ögon. Syriska demokratiska styrkorna har därför länge fått militärt stöd från bland annat USA.
Visst finns även där problem med bristande pressfrihet, medan USA ifrågasatte hur fria lokalvalen i Rojava i juni var, men också en hoppfull inställning till allt från kvinnors rättigheter till klimatomställningen. I den självstyrande regionens nya ”sociala kontrakt” ingår stöd för minoriteter, som att arabiska, kurdiska och syriska som officiella språk och rätten till utbildning i dem. Som Christopher Wimmer skriver för Rosa Luxemburg Stiftung har det demokratiska experimentet begränsats av den centralstyrning som krävs av en krigsekonomi. Men någon gång måste de sociala löftena förstås bevisas i verkligheten.
Det kräver dock att de får en chans att lägga ned vapnen. Medan Assad satt på planet mot Moskva passade Turkiets autokratiska president Erdogan på att anfalla dem i Manbij, bara några mil från den turkiska gränsen. Allt för att försvaga kurdernas möjligheter till inflytande i det Syrien som ska byggas upp efter Assad. Turkiet har redan potentiellt stort inflytande genom sitt stöd till både den islamistdominerade ”Syriska nationella armén”, som tog över Manbij, och till HTS. Om Turkiet involverar sig än mer riskerar kurderna alltså att köras över ännu en gång, och i turkkontrollerade städer som Afrin rapporteras att kurder utsätts för våldtäkter, kidnappningar och andra människorättsbrott. För dem är kriget existentiellt.
Det är tragiskt att Sverige i denna turbulenta tid styrts av en inkompetent högerregering. I stället för att utnyttja våra historiska band till kurderna och stärka en av regionens mest progressiva krafter, har man gjort allt för att blidka Erdogan – inklusive att lyfta vapenembargot och ta avstånd från Demokratiska unionspartiet. I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
De enda som kan mäta sig med denna utrikespolitiska idioti är Sverigedemokraterna, som visserligen känt sig obekväm med Ulf Kristerssons svassande för världens mäktigaste militanta islamist, men utifrån en lika aningslös position. Sex år in i kriget, år 2017, reste Martin Kinnunen och Markus Wiechel dit för att delta i syrisk propaganda-tv framför ett porträtt av Assad.
Medan den svenska högern svassar för starke män som Erdogan och Assad, måste vänstern leta efter inspirationen på annat håll. De lovande rörelser som finns i Syriens demokratiska opposition – som den Assyriska demokratiska rörelsen och Syriska demokratiska folkpartiet, behöver stödjas, utan att man själv irrar bort sig i etniska och religiösa motsättningar. Tvärtom behövs krafter som vill överbrygga dem.
Förhoppningsvis väljer även Rojava att engagera sig i denna koalition, inte minst för att de behöver nya allierade. Sverige däremot måste omedelbart återinföra sitt vapenembargo mot Erdogan, och börja se regionens kurder som vänner igen. Risken är annars att även Syrien försjunker i auktoritär islamism.
En medlem i Rojavas militär SDF visar segertecknet i samband med en protest mot en kommande turkisk invasion i oktober 2019. Foto: AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Tänk dig Syrien 2045. Otaliga religiösa och etniska grupper lever fredligt tillsammans. Ekonomin utgörs till stor del av kooperativ, med ekologi i fokus. Gemensamt har människorna tagit beslut om att minska utsläppen och anpassa landet till det allt varmare klimatet.
Mitt i Mellanöstern, som i århundraden präglats av djupt patriarkala strukturer, fördelas nu makten inom politik, ekonomi och vardag jämlikt mellan män och kvinnor. Även barn och unga, som förut uteslöts från politiska sammanhang, har nu rätt att göra sin röst hörd.
En utopi? Ja, men inte bara. För detta samhälle har redan börjat gro. Sedan tolv år tillbaka lever folken i Rojava ett direktdemokratiskt liv enligt demokratisk konfederalism, där staten förlorat makten till människorna. Självstyret har visat att en annan värld är möjlig, ekonomiskt embargo och militära attacker från flera håll till trots.
Fastän det är förståeligt att många syrier firar sin befrielse från Assadklanens 50-åriga förtryck, så återstår det att se hur HTS kommer att förhålla sig framåt.
Under de närmsta dagarna kan Rojavas självstyre och hela Syriens framtid komma att avgöras. Kommer konfederalismen med sina grundpelare direktdemokrati, ekologi och jämställdhet mellan könen få en chans att sprida sig så att ett fritt liv för alla Syriens folkgrupper blir verklighet? Eller kommer Turkiet med hjälp av sina proxystyrkor krossa självstyret och förverkliga sin dröm om ett neo-osmanskt rike? Vilken roll kommer Hayat Tahrir al-Sham (HTS) att spela i det nya Syrien där Assads regim äntligen har störtats?
HTS har under den senaste tiden genomgått en ”rebranding” för att tvätta bort det faktum att organisationen har sina rötter i IS och Al-Qaida. Hur mycket sanning som finns i den nya profilen vet vi inte. Men faktum kvarstår att HTS under de senaste sju åren har styrt hårdhänt i provinsen Idlib, förföljt minoriteter som alawiter och yazidier och fängslat sina politiska motståndare. Fastän det är förståeligt att många syrier firar sin befrielse från Assadklanens 50-åriga förtryck, så återstår det att se hur HTS kommer att förhålla sig framåt.
Turkiets hållning däremot är tydlig: Landet strävar efter att utöka både sin makt och sitt territorium, likvidera revolutionen i Rojava och ytterligare destabilisera Syrien. För detta syfte använder de sig av etnisk rensning och folkfördrivning samt legosoldater i den så kallade Syriska nationella armén (SNA). Turkiet har inte heller några problem med att samarbeta med IS – som även de försöker dra nytta av situationen och vinna mark. Skulle IS lyckas frita sina tiotusentals medlemmar och anhöriga som sitter i fångläger i Rojava så skulle det innebära en akut fara för religiösa och etniska minoriteter i Mellanöstern, men också för resten av världen.
Framtiden kan vara ljus. Rojavas självförsvarsstyrkor har besegrat IS förut och står starka mot attacker från Turkiet och deras fascistiska miliser. Men även om Rojava kan hålla ut mot Natos andra största armé och fortsätta sitt demokratiska, revolutionära projekt så kommer de att behöva omvärldens stöd och solidaritet.
Internationella maktspel och diplomati lär spela en stor roll i att upprätta den nya politiska ordningen i Syrien. Därför är det viktigt att opinionsbilda och påverka makthavare, här i Sverige och internationellt. Vi kräver att både Sverige och EU upprättar ett nytt vapenembargo mot Turkiet. Vapen till Turkiet betyder vapen riktade mot minoriteter och revolutionen i Rojava.
Vi kräver också ett erkännande av självstyret i nordöstra Syrien. Det är orimligt att den enda demokratiska kraften fortfarande utesluts från den internationella gemenskapen, samtidigt som det det ultrakonservativa HTS-styret kan komma att erkännas.
Det som händer i Syrien idag kan vara avgörande för både Mellanöstern och världen i stort en lång tid framöver. Detta är också en strid om värderingar: fundamentalism och fascism står mot pluralism och demokrati, patriarkatet mot jämställdhet, auktoritära regimer mot det fria livet.
Det är inte svårt att välja sida – det är nu vi måste försvara Rojava. Länge leve Rojava och folkens revolution.
Socialdemokraterna har länge varit största parti i Botkyrka, och styrt kommunen sedan 1994. Foto: Tim Aro/TT.
Än pyr konflikterna efter S-splittringen i Botkyrka, och under hösten lanserades ett oberoende socialdemokratiskt lokalparti i kommunen. Flamman besöker Stockholmsförorten för att hitta rötterna till en infekterad konflikt – med anklagelser om allt från kuppförsök till hemlig avlyssning.
– Vi tappade i norra Botkyrka, men från osunda nivåer om du frågar mig. Vi har legat runt 60–70 procent där, det är inte hållbart i längden för något parti eller område.
Marcus Ekman (bilden) tar en klunk kaffe på surdegskaféet bland villorna i Tumba, som han beskriver som ett av Socialdemokraternas framgångsområden i kommunvalet 2022.
– Vi fick mycket energi från Magdalena Andersson. Hon var en populär och stark statsminister, och drev en tydlig linje om att vända på varje sten för att trycka tillbaka gängkriminalitet och segregation.
I Botkyrka var ”stenen” den lokala fritidsverksamheten, som dolde nog med sprängstoff för gräl och rubriker i flera år efteråt. En av följderna är att sosseveteranen Marcus Ekman numera representerar utbrytarpartiet Oberoende S.
– Det är ingen höger-vänster-grej, vi ser oss som det rimliga socialdemokratiska alternativet i Botkyrka. Vi uppfattar det som att en krets ansvarig för problematiken i kommunens fritidsgårdar tog över partiet, och det har vi svårt att finna oss i.
I början av 2022 beställer kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin en granskning av den lokala ABF-föreningens fritidsgårdar från säkerhetsföretaget 2Secure, efter att flera anonyma tips inkommit i mellandagarna.
Resultaten hamnar snart på kvällstidningarnas förstasidor. Vapen och droger har hittats på och omkring en av gårdarna, flera anställda finns i brottsregistret, och bilder kablas ut där utpekade medlemmar i Vårbynätverket spelar tv-spel i lokalerna. Beslutet att stänga gården leder till skarp intern konflikt inom Socialdemokraterna i kommunen.
Stormens öga. ABF:s lokaler i Hallunda, Botkyrka. Foto: Henrik Montgomery/TT.
– Vissa menade att man inte gör så mot ABF, oavsett vad de gjort. Men vi måste vända även på den stenen. Skit är skit, och ska hanteras på samma sätt, berättar Marcus Ekman.
Kommunen tar över driften av gårdarna från ABF, varpå Socialdemokraterna slits mitt itu. Christina Zedell, ABF-ordförande och före detta riksdagsledamot, kallar rapporten ”full av felaktigheter, lösryckta påståenden och direkta lögner”. Ebba Östlin tror, å andra sidan, ”inte att någon vill skicka sin 11-åring till den miljö som beskrivs där”.
Konflikten kulminerar i att Östlin får avgå efter en misstroendeomröstning. Denna anklagas för att ha kuppats av ABF-lojala kriminella, och den politiska gyttjebrottningen fortsätter. Vad som börjar som en separat partiförening blir till slut ett nytt lokalparti lett av Marcus Ekman.
Under det senaste året har Oberoende S varit en del av den styrande koalitionen ”Botkyrkas bästa”, tillsammans med M, KD, C, och lokala Tullingepartiet. Styret har nyss lagt sin budget för 2025, och budskapet ”Nu sänker vi skatten!” utropas i glada versaler på OS hemsida.
– Vi är väldigt glada åt skattesänkningen på tio öre, och även åt att vi har en bättre skolbudget än jag någonsin sett oss lägga. Men hela budgetfullmäktige kommer ju handla om att vi har sålt ut oss till högern och Moderaterna, säger Marcus Ekman.
Dagen därpå förklarar Förvaltningsdomstolen ”Botkyrkas bästa”-styret illegitimt, och menar att maktskiftet inte gått rätt till på flera punkter. Än en gång har allt vänts upp och ned. Bland betongblocken i Hallunda pyr kritiken mot utbrytarna som ingår i kommunstyret.
– Marcus Ekman har aldrig satt sin fot i norra Botkyrka, konstaterar Sebastian Flygar, ombudsman på ABF.
Rummets väggar är lika knallröda som koppen han dricker ur. Han och kollegan Hani Albitar är inte bara födda och uppvuxna i området, utan praktiskt taget även inom ABF Botkyrka-Salem. Med över 25 års samlad arbetserfarenhet i föreningen har de varit mitt i stormens öga under hela spektaklet – och menar att det började långt innan granskningen av fritidsgårdarna.
– Allt det som kommer ut i media, bilden på en gängkriminell man i skyddsväst, kniven och narkotikan och så vidare, sker i april 2020. Då var det stora problem med kriminalitet i Alby centrum, inte bara kring fritidsgården Albys Hjärta utan överlag, berättar Sebastian Flygar (bilden).
De mest graverande uppgifterna hämtades ur tidigare rapporter från 2020, där även ABF själva kallar läget ”alarmerande”.
I samverkan med både kommun och polis föreslogs flera åtgärder för att öka tryggheten, däribland bättre belysning, kameror och tydligare separering av yngre och äldre ungdomsgrupper. 2021 är polisens lägesbild ”att det inte är bekymmer inne i huset”.
– Det är ingen som tagit kontakt med mig som chef och påpekat att det skulle finnas några fortsatta problem, säger Sebastian Flygar.
Vi gick till val på att vända på varenda sten och bekämpa gängkriminaliteten. Oberoende av om den låg på vår bakgård eller inte.
– Hade verksamheten spårat ur fullständigt hade det varit rimligt att stänga ned oss. Men det här handlar inte om det. Jag ser det som att anställda som också var engagerade i S var missnöjda med interna organisationsbeslut, och gjorde det till sitt uppdrag att peka ut oss som ett problem.
Att föreningen börjat ses som ”jobbig” efter att ha kritiserat kommunens och specifikt Ebba Östlins tidigare beslut kring fritidsgårdarna spelade också en stor roll, menar båda ABF-ombuden. Sebastian Flygar beskriver hur ”fem av varandra oberoende anonyma visselblåsare” hörde av sig samtidigt till kommunen i mellandagarna 2021.
– Hade gäng sprungit på fritidsgårdarna vid tidpunkten hade jag köpt det. Men när fem personer vaknar upp samtidigt, och börjar prata om problem från de senaste 6-7 åren?
När beslutet att stänga gårdarna fattades i februari 2022 hade rapporten från 2Secure ännu inte hamnar på ABF:s bord.
– När vi först läste den skrattade båda. ”Det här kommer ju ingen tro på, det är helt sjukt”. Jag vet ju precis vad man har skapat den här bilden av, och alla åtgärder vi gjort efteråt, minns Sebastian Flygar.
– I min värld är en oberoende utredning när en extern part tittar på alla delar. 2Secure har jobbat tillsammans med kommunen, och inte pratat med en enda av oss, säger Hani Albitar (bilden).
På en inspelning understryker Ebba Östlin att utredningen måste vara ”extremt tydlig, utan att det innebär förtal”, och hänvisar flera gånger till 2Secure och kommunen som ett gemensamt ”vi”.
När Flamman ringer upp Ebba Östlin menar hon att någon spelat in henne ”i ett års tid” och att den som ligger bakom ”måste vara” Emanuel Ksiazkiewicz (S), som röstades in som ordförande efter henne. Hon kallar 2Secure ett ”välrenommerat företag”, och betonar att Socialdemokraterna nationellt ställt sig bakom rapporten.
– Inspelningen är från ett styrelsemöte, där jag får en fråga om det ifall det kommer att framgå tydligt i rapporten varför man stängde ned gårdarna. Det är lite taget ur sitt sammanhang.
Hade man alltså beslutat att ta över gårdarna redan då?
– Ja. 2Secure kontaktade kommunen, och sade att det som uppdagats var så allvarligt att de rekommenderade oss att stänga gårdarna direkt.
Hon menar även att kommunen utan framgång sökte ABF flera gånger under veckan då beslutet fattades, och att de behövde agera snabbt.
– När vi som kommun fått en så tydlig signal från utredningen att handla skyndsamt har vi ett ansvar mot våra medborgare. Skulle det hänt något hade vi haft en skyldighet.
Sebastian Flygar påpekar att de problem med kriminalitet som förekommit levt kvar under kommunens regi, och i vissa fall blivit värre. Ett halvår efter att fritidsgårdarna överläts till kommunal regi rapporterades att andelen anställda med kriminell bakgrund ökat. I februari 2024 hittades ett halvt kilo narkotika på Albys Hjärta.
(S)plittring. Ebba Östlin fick avgå som kommunalråd för Socialdemokraterna i Botkyrka kommun. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
– Säger vi att kommunen är Vårbynätverket för det? Vi hade 13 procent anställda med tidigare domar och de gjorde världens liv. Nu är det 24 procent och de rycker på axlarna. Vem har vunnit på det här i slutändan, utom möjligen de själva?
När dessa uppgifter kommer på tal är Ebba Östlin tyst länge i luren innan hon svarar.
– Det var en fråga som dök upp, och det är skälet till att vi velat ha nya verktyg för att komma åt brottsregister. ABF kom inte en enda gång till oss och uttryckte att de såg det här som ett problem, då hade vi aldrig behövt landa här. Det handlar också om hur man följer upp.
Hani Albitar tar en till klunk kaffe ur sin ABF-kopp, och suckar uppgivet.
– Förlorarna är besökarna och Botkyrkaborna. Det var öppna verksamheter och det finns risker med sådana, men de var alltid fullsatta med ungdomar.
Omröstningen där Ebba Östlin sparkades som ordförande för kommunstyrelsen är ett eget kapitel. Sebastian Flygar avfärdar blankt ryktena om en ”gängkupp”.
Konfliktyta. Fritidsgård i byggnaden Albys Hjärta var i centrum för 2Secures rapport. Foto: Henrik Montgomery/TT.
– Det fanns nya ansikten på båda sidor, man ringde runt och mobiliserade för att det var en stor fråga. Skillnaden var att de som blev utpekade som gängkriminella inte kunde lika bra svenska. Man misstänkliggör släktband, för att det handlar om personer med annan etnisk bakgrund i ett miljonprogramsområde. De hade aldrig pratat om ”nätverkskopplingar” om det gällde mig.
Inför mötet skickades ett sms ut till stöd för Ebba Östlin, där den som gick med i partiet för att rösta på henne erbjöds att få sin avgift betald. Meddelandet kallades ”oetiskt” av S regionordförande, och ett tillsynsärende startades.
Vi hade 13 procent anställda med tidigare domar och de gjorde världens liv. Nu är det 24 procent och de rycker på axlarna.
Den 2 november 2023 rapporterar SR att Ebba Östlin lämnat Botkyrkapolitiken helt. Ett år senare är hon återigen styrelseordförande, på en helt ny post – i bolaget Manolin Public Relation, som hon grundat tillsammans med sin man. Att företaget sitter på ”gedigen erfarenhet inom krisledning och kriskommunikation” framstår som en underdrift.
– Vi erbjuder en del av den kompetens jag byggt upp under åren som politiskt aktiv i Botkyrka. Under den tiden har vi haft brinnande sopberg, pandemi och gängkriminalitet, utöver de här turerna, säger Ebba Östlin till Flamman.
Hon beskriver däremot ett svalt stöd från resten av partiet under sin egna förtroendekris, och hur hon främst haft vänner och familj att luta sig mot. Med turbulenta år i backspegeln står hon fortfarande för de beslut hon tagit i ABF-konflikten.
– För mig har det varit viktigt att jag agerat på samma sätt mot ABF som mot någon annan. Det kan inte vara okej att vi har gängkriminella i en verksamhet bara för att man kan peka på att det också finns i en annan, säger hon, och fortsätter:
– Vi gick till val på att vända på varenda sten och bekämpa gängkriminaliteten. Oberoende av om den låg på vår bakgård eller inte.
Kiruna vann över Uppsala. Från presskonferensen i Filmhuset under fredagen. Foto: Liz Fällman.
Glädjen över Kirunas utnämning är stor – men kritiker menar att ett kulturhuvudstadsår inte kommer att laga de stora skadorna efter stadsflytten.
Jubel utbröt i salen på Filmhuset i Stockholm när det stod klart att Kiruna blivit vald till Europas kulturhuvudstad 2029, tillsammans med polska Lublin. Därmed vann Kiruna över Sveriges andra tävlande stad, Uppsala.
– Vi är urlakade, vi arbetade med detta hårt ända fram tills i går, men det är en jättestor möjlighet, säger Kiruna kommuns kulturchef Markus Forsberg, märkbart omtumlad strax efter beskedet.
De glada känslorna dominerar, men det finns även kritiska röster bland Kirunas kulturaktörer. Maria Lind, chef för museet för samtidskonst, Kin, menar att hon ser positivt på att intresset nu inte bara kommer att röra LKAB och järnmalm utan också på urfolk och klimatfrågor. Mindre optimistisk är hon ifråga om Kirunas kapacitet.
För oss som tillhör de kulturella gräsrötterna är det negativt.
– Med 23 000 invånare är det givetvis en utmaning att genomföra ett så stort projekt. Nu gäller det att skapa en funktionell organisation och hitta rätt kompetens – ett kulturhuvudstadsår ställer höga krav och förväntningarna är därefter, säger Maria Lind.
Alex Olofsson är Kirunabo, kulturarbetare och fram till nyligen projektledare för musikföreningen Tusen toner, en av de verksamheter som förlorade sina lokaler. Han är betydligt mer skeptisk till kulturhuvudstadsåret.
– Det är som att sätta fina gardiner på ett hus som möglar i grunden. För oss som tillhör de kulturella gräsrötterna är det negativt.
Han menar att satsningen inte handlar om kultur, utan beskriver det som ett ”desperat försök för Kiruna kommun att hålla näsan över vattenytan” i vad han beskriver som en pågående kommunkris.
Efter stadsflytten har flera kulturorganisationer förlorat sina lokaler utan att ha utlovats någon ersättning i den nya staden. Parallellt med den utvecklingen har skolorna haft problem med att rekrytera ämneslärare, i synnerhet i musik- och bildämnena, något som Alex Olofsson inte anser att satsningarna som kulturhuvudstadsåret innebär kan lösa.
– I stället för att vi på riktigt kan börja arbeta kulturpolitiskt och ta tag i problemen, så får zombien som är Kirunas kulturliv konstgjord andning av EU. Det kommer inte skapa ateljéplatser för konstnärer, inget Folkets Hus, inget nytt musikhus, det kommer inte lösa lärarbristen. Den kulturella infrastrukturen kommer inte att räddas. I stället får vi fler tjänstemän med olika kulturtitlar.
Finns det ingenting positivt?
– Kanske blir det lättare för media och våra politiker att få en förståelse för hur fundamentala problemen är i Kiruna. Hur skadeskjutet kulturlivet är efter stadsflytten.
Maria Lind, chef för Kin, ser dock hur strålkastarljuset på Kiruna kan ge förståelse för vår tids utmaningar.
– Råvaruuttag, geopolitik, urfolksrättigheter, markextraktivism, klimatförändringarna. Det kan bli ett spännande år!
Hon får medhåll av konstnären Lena Ylipää, som själv varit delaktig i processen.
– Jag är frilansande konstnär, och representerar både minoriteten tornedalingar och glesbygden. Jag var med från början och känner att jag fick med mina frågor. Kulturhuvudstadsåret öppnar upp dörrar. Det är väldigt roligt.
Du är inte orolig för att gräsrotskulturen kommer att hamna mellan stolar?
– Nej, vi var flera som representerade frilansande kulturarbetare som bidrog till att lyfta utmaningar och sådant som vi tyckte att ansökan skulle innehålla. Vi i kulturen och konsten är vana vid att även lyfta sånt som är problematiskt, och det tror jag verkligen att vi behöver. Vi behöver öka tilliten, säger Lena Ylipää.
Flammans reporter frågar kulturchefen Markus Forsberg om ett aningen oväntat namn, som på senare år blivit en av Kirunas större spelare inom kulturpolitiken: Richard Herrey, från Mello-vinnarbandet Herreys, som även suttit i riksdagen för Moderaterna fram till 2022.
– Han är vd för det kommunalt ägda kulturhuset Aurora, som kommer att vara en central arena under kulturhuvudstadsåret åt flera projekt som kommer att behöva scener. Vi sitter i samma ledningsgrupp, men våra avdelningar sitter inte ihop. Hans fru, Marie Herrey, äger också Ishotellet, berättar kulturchefen.
Det är svårt att levandegöra historiska skeenden. ”Häxor” låter prompten göra jobbet. Foto: Helena Bonnevier/Historiska museet.
Ryktesspridningen under häxprocesserna har skrämmande paralleller i nutiden. Men varför väljer en institution som Historiska museet att skildra dem med skräpiga AI-bilder?
Enligt min pappas idoga släktforskning i kyrkböcker finns det inte mindre än tre kvinnor i min släkt som anklagades för att vara häxor på 1600-talet. Jag är nog inte ensam i Sverige om att ha sådana band, så Historiska museet gör absolut skäl för sin nya utställning Häxor.
Det första rummet i utställningen, gestaltat av formgivaren Pompe Hedengren, visar ett kollage av AI-genererade sepiatonade fotografier av kvinnor och barn som för tankarna till gamla fotografier av bönder på 1920-talet. De är menade att levandegöra de som dömdes i häxprocesserna under slutet av 1600-talet
Först i nästa rum får vi besökare dyka ned i utställningens historiska och rika presentation i museets pampiga, kyrkliknande Gotiska hall. Navet och nerven i berättelsen här är de specifika öden, för att återigen medmänskliggöra dessa kvinnor och barn.
Bland annat får jag lära känna fallet med den elvaåriga Gertrud Svensdotter som anklagades för att kunna gå på vattnet, en förmåga hon ska ha använt för att hämta tillbaka bortrymda getter. Gertrud i sin tur påstod sedan att en kvinna i byn hade tagit med henne till Blåkulla, ett återkommande tema i häxprocesserna.
Hjälper det att använda hittepå-teknologi för att häxan som koncept var hittepå?
Berättelsen om Gertrud inleds med en filmad dramatisering av händelsen och tar oss sedan vidare genom en uppbyggd stugby med låga hus varifrån det strömmar ut viskningar som skvallrar om hennes häxkonster. Rädslan och paranoian smittar av sig på mig för varje gång skvallret delas mellan byborna. Kan det verkligen ha hänt? Finns det ondska mitt ibland oss?
Ryktesspridningen påminner om nutidens fejknyheter, som även utställningens textförfattare tillika historieläraren och P3-programledaren Cecilia Düringer påpekar under pressvisningen. Häxprocesserna, en episod med kyrkan och lagen i maskopi mot påstått häxeri, resulterade i avrättningar av över 300 kvinnor.
Så bryts utställningen av igen med mer AI-genererad konst i form av olika häxor och satansfigurer. Här någonstans spårar utställningen ut. Med airbrushade figurer som påminner mer om reklam för skönhetskliniker än forskningsbaserad folkbildning blir det svårt att förstå vad bilderna ska bidra med. Att häxor lockar med sin datagenererade skönhet? Hjälper det att använda hittepå-teknologi för att häxan som koncept var hittepå? Eller är AI vår samtida häxa; falsk, vilseledande och förförisk? Jag fattar det i alla fall inte.
Det finns tillräckligt med stoff i de existerande berättelserna för att hitta aktiva beröringspunkter som kvinna eller marginaliserad 2024. Att Gertrud exempelvis är 11 år när hon blir anklagad för svart magi är ett återkommande tema i popkulturen, inte minst i skräckfilm. När snälla flickor börjar hitta sin sexualitet förvandlas de till frånstötande mördarmaskiner.
Som religionshistorikern Per Faxneld noterar i sin uppmärksammade avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture (Molin & Sorgenfrei, 2014) om satanistisk feminism, så har häxan som arketyp kunnat användas för att förstå vår tids kvinnohat. Att demonisera kvinnor och dela upp dem i goda och onda intensifieras när konservativa och reaktionära vindar blåser. Vem vill frysas ut ur normaliteten? Vi ser hur husmorsrollen åter idealiseras och abortfrågan blossar upp i land efter land. När USA:s blivande vicepresident JD Vance pekade på barnlösa som singelkvinnor som bor med sina katter, var det en häxa han såg framför sig?
Frågan är vad AI adderar för att få oss nutida att begripa det symboliska bandet mellan häxkraft och feminism. Tvärtom kan tekniken användas till att påstå vad som helst och lämpar sig utmärkt för just fejknyheter och ryktesspridning. Länken mellan mig, Gertrud och mina häxsläktingar finns kvar i dag bland de kvinnor och minoritetsgrupper som inte passar in, som utmanar, som säger ifrån och som är svåra att kontrollera. Bäst fångar utställningen det med viskningar ur historiens egna berättelser.
Paulina Sokolow: Vi kan ha överskattat demokratins styrka
Nan Goldin fick rummet att sluta andas när hon höll sitt tal den 22 november på Neue Nationalgalerie. Foto: Fabian Sommer/dpa/AP.
Konstlegenden Nan Goldin förstörde galastämningen med en smocka mot de tyska censurlagarna. I Sverige har det lyckligtvis inte gått lika långt – än så länge.
”Tyskland, varför får jag inte tala?” Så dramatiskt inledde den världsberömda konstnären Nan Goldin sitt tal på Neue Nationalgalerie i Berlin. På vernissagen av sin stora utställning i förra veckan tog hon tillfället i akt och vände sig symboliskt direkt till Tyskland. Publiken höll andan, medan chefen såg blekt sammanbiten ut, på helspänn inför det som utspelade sig på hans museum. Händelsen har redan blivit en världsnyhet.
UtställningenThis will not end well är Goldins största retrospektiv med verk från drygt fyra decennier. Hennes fotografier, som bland annat dokumenterat New Yorks vinddrivna queermiljö sedan slutet av sjuttiotalet, har varit stilbildande och definierat samtidskonsten. Det ambitiösa projektet initierades och curerades av Moderna museets Fredrik Liew, i en världsturnerande utställning med premiär i Stockholm för två år sedan (recenserad i Flamman). Då såg världen annorlunda ut. Uppståndelsen i Berlin blev en uppvisning i hur den kompromisslöshet som varit varje konstarbetares adelsmärke, sedan den 7 oktober förra året skakat det fria kulturlivet i dess fundament.
Sedan den 9 november i år har tyska museichefer och universitetsrektorer förvandlats till nervvrak. Då infördes en resolution riktad mot statligt finansierade institutioner, med syftet att ”bekämpa antisemitism”. Här ingår bland annat att uppmana till bojkott av Israel, vilket gör att påståenden om folkmord och etnisk rensning i Gaza, hamnar i en gråzon som hittills hellre fällt än friat. Resolutionen har kritiserats av Amnesty för att den ”inte bara brister i att uppnå sina mål [motverka antisemitism], utan också väcker farhågor om brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och juridisk osäkerhet.” Brott mot resolutionen, står det att läsa, kan leda till indragna pengar.
Sju av tio unga stockholmare har inte ens råd med en trång lägenhet i stan, enligt en undersökning från stadens handelskammare. Foto: Jessica Gow/TT.
Unga som söker bostad sextrakasseras, rånas eller tvingas till jättelån. Bankerna däremot skrattar hela vägen till banken.
”Var tvungen att ha sex med hyresvärden för att få ha mina husdjur”, berättar en ung kvinna. En annan att ”när jag sade upp kontraktet så sade han att jag inte fick flytta därifrån. Mina föräldrar hämtade mig och mina saker mitt i natten då.”
Vittnesmålen kommer från Hyresgästföreningens rapport från december i fjol, som visar att unga ofta utsätts för sexuella trakasserier när de söker bostad. (Aftonbladet, 17/12 2023.)
Att vi ens talar om en ”bostadsmarknad” är absurt. Att ha någonstans att bo är en rättighet reglerad i två centrala FN-deklarationer, i gott sällskap med rätten till mat och vatten. Vi borde i stället tala om ”bostadsrätt” – men även det ordet är tyvärr uppbokat av marknaden.
Och likt många andra allmännyttiga tjänster som har sålts ut har marknaden blivit till en bandithärd. Bostadssveket mot de unga är monumentalt.
Regeringen är dessvärre lika kreativ som hyresvärdarna. I ungdomarnas misär har den hittat ännu ett sätt att göra de rika rikare. Dess utredare John Hassler föreslog nyligen att gränsen borde höjas för hur mycket av lägenhetens värde man får låna (”bolånetaket”) från 85 till 90 procent, och kraven på återbetalning så att det ska bli lättare för unga att ta lån. Allt för att slippa bygga de bostäder som faktiskt behövs. ”Jaha, de unga tvingas bo i garderober – ett perfekt läge att göra dem till livslånga låneslavar.”
Tragiskt nog är Magdalena Andersson inte mycket bättre. I hennes fall försöker hon motivera bristen på investeringar med att folkhemmet ”inte byggdes med lånade pengar”. Men som Kommunals utredare Hampus Andersson påpekar på X stämmer det inte: bara fem gånger mellan 1932 och 1975 gick Sverige med överskott i statskassan. Under samma period gick levnadsstandarden från stampat jordgolv till rostfritt stål. Om vi ska låna, så ska vi låna tillsammans.
Bedragare jobbar ofta i bostadsgrupper på Facebook, där de antingen kräver ockerhyror för rum knappt större än garderober, eller rånar människor rakt av.
Därför är det välkommet att Vänsterpartiet nu vill placera frågan om billiga hyresrätter i centrum. I en intervju med Dagens Arena utlovar Nooshi Dadgostar ett ”paradigmskifte i bostadspolitiken”, och förklarar hur ”bisarrt” det är att bostadshus säljs till utländska riskkapitalister. I stället efterfrågar hon en nationell bostadspolitik, som kan förverkliga Boverkets mål om en halv miljon bostäder till 2030.
Än så länge lever vi dock fortfarande i ett land där Göran Perssons motto om att den som är satt i skuld inte är fri blivit ett vapen för att tvinga befolkningen att belåna sig i stället. Och medan staten svär sig fri från ansvar, slås vi andra i bolånens bojor – en politisk utveckling som journalisten Andreas Cervenka beskriver i Fuskbygget.
Så i stället för nya bostäder ser vi ständigt nya metoder för att råna unga.
I april rapporteradeSVT att en man i Umeå lurade till sig 77 000 kronor genom att få studenter att betala förskottshyror till en lägenhet de aldrig fick. Sådana bedragare jobbar ofta i bostadsgrupper på Facebook, där de antingen kräver ockerhyror för rum knappt större än garderober, eller rånar människor rakt av.
DN rapporterar dessutom om den kraftiga ökningen av ”hotellifiering”, där lägenheter illegalt hyrs ut i andra hand via bulvanföretag. Men också om en förening med det raka namnet ”En organisation av hyresgäster” som gjorde motstånd, genom att hyra in sig i en vindsvåning för 90 000 i månaden och utmana företagen i rätten.
Bara 2022 anmäldes över 25 000 sådana annonsbedrägerier. Den 26-åriga norrmannen Adriano Melai berättar för Hem & Hyra om när han fick anställning som lokförare i Göteborg och blev lurad att swisha ett förskott utan att sedan få en lägenhet.
Om inte staten börjar ta ansvar kommer fuskandet att fortgå. Unga tjejer kan räkna med fortsatta trakasserier av skrupelfria män. Och bankerna, ja de skrattar hela vägen till banken.
Det välbevarade grekiska templet i Baalbek riskerar att skadas av de israeliska angreppen mot Libanon. Foto: Hassan Ammar/AP.
Beväpnade med spadar och borstar försöker Israels arkeologer sopa bort det palestinska arvet. På sin sida har de både bosättarrörelsen och Israels högerextrema regering.
Den 30 oktober sprängdes en bil bara några meter från de världsarvsskyddade ruinerna i libanesiska Baalbek. Här står välbevarade rester av templen för att tillbe Jupiter, Bacchus, Venus och Merkurius, och den religiösa platsen är sedan 1984 ett världsarv.
Samma dag dödades 60 personer i israeliska luftattacker.
I en video från attackerna syns högresta cypresser svaja i vinden, täckta av damm från alla hus som förvandlats till tragiskt välbekanta högar av armeringsjärn, grus och orientmattor. I attacken raserades ett flerhundraårigt hus, och experter pekar på den överhängande risken att betydligt äldre kulturarv ska förstöras både av fallande bomber och av de seismiska störningarna som attackerna leder till. Omfattningen av skadorna är delvis okänd, eftersom att den israeliska militären (IDF) två dagar efter attacken utfärdrade evakueringsorder för hela Baalbek.
Omedelbart efter attackerna kallade Unesco till ett krismöte den 17 november, för att diskutera Israels ”brott mot världsarvet”.
Det är inte första gången arkeologerna i Mellanöstern håller andan – eller tappar den.
För tjugo år sedan dök en sandsten upp i Jerusalems antikvitetsmarknad, en värld av urgamla oljelampor, mynt, skålar och smycken som inte sällan kommer från illegala utgrävningar i trakten. På stenens skrovliga yta fanns en inristning: svaga men tydliga instruktioner om hur Salomos tempel ska skötas. Den första i sitt slag som hade hittats.
Stenen var sprängstoff i den infekterade striden om Tempelberget – den plats i Jerusalem där det judiska templet en gång i tiden ska ha stått, och där Klippdomen och al-Aqsamoskén står i dag. Bara ett år tidigare hade ett annat märkvärdigt fynd dykt upp, även det i den privata handeln. Det var ett ossuarium, en ask med skelettdelar. Den arameiska inskriptionen förbryllade. Texten antydde att Jesus skulle ha haft en bror och att det var dennes ben som hade bevarats i lådan. Det sensationella fyndet blev internationell nyhet och visades upp på museum.
Det fanns bara ett bekymmer: det var fejk. Spåren ledde till en samlare i Tel Aviv i vars hem polisen hittade en verkstad belamrad med verktyg och material som behövs för att skapa trovärdiga förfalskningar. De hittade också spår som antydde att ”samlaren” i själva verket organiserade ett avancerat nätverk av förfalskare och antikvitetshandlare.
I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central. Antika skärvor av keramik och stenstoder med inskriptioner är just den typ av bevis de bokstavstroende söker, vilket har lett till att Netanyahus regering har storsatsat på kulturarvet – och sakta men säkert fört över inflytandet över det till den extremistiska bosättarrörelsen.
Väntan. Ultraortodoxa judar vid portarna till Tempelberget under högtiden pesach i april 2024. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.
Söder om al-Aqsamoskén ligger Davids stad. Den israeliska oberoende organisationen Emek Shaveh menar att arkeologerna här ägnar sig åt falsk arkeologi (bogus archeology), som ska gräva fram en judisk berättelse på bekostnad av den myriad av kulturer som format platsen.
Davids stad är en påkostad arkeologisk turistattraktion med 650 anställda, linbana, sprakande ljusshower om kvällarna och dramatiskt upplysta, vindlande tunnelsystem som skyddas som nationalpark av israeliska myndigheter. Här ska Jerusalems äldsta kärna, inklusive kung Davids palats, ha legat. Internationella forskare ifrågasätter dock det arkeologiska stödet som förts fram för just den här perioden – som yehoash-tavlan i sten som sades bekräfta bibelns beskrivning av hur ett tempel fördes upp, men som tros vara en förfalskning.
Platsen skyddas av israeliska myndigheter, men utgrävningen sköts och kontrolleras av, just det: en bosättarorganisation med namnet Elad.
Davids stad ligger mitt i den palestinska stadsdelen Silwan som varit utsatt för Elads bosättare sedan 1990-talet. Här har somliga hus rasat till följd av underjordiska utgrävningar medan andra har ockuperats av bosättare. Silwan – och det palestinska livet – är dock inget som en vanlig besökare behöver se eftersom ingången är konstruerad för att undvika sådan kontakt. Den som besöker Davids stads hemsida får inte heller veta att utgrävningen finns i en levande och komplex samtida mosaik av palestinskt liv. Museets tidslinje slutar 1948.
I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central.
Samarbetet mellan staten och bosättarna är inte ovanligt. Den israeliska kulturarvsministern Amihai Eliyahu är samma person som i juli hetsade sina anhängare att storma militärbasen Sde Teiman till försvar för de soldater som åtalats för den uppmärksammade våldtäkten mot en palestinsk fånge. Ministern deltog senare själv i stormningarna. Säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir, som i sin roll som polisminister sett till att beväpna bosättarna, har också gett sig in i kulturarvet. Förra året lovade hans högerextrema parti Judisk makt att avsätta 400 miljoner kronor för att ”säkra judiskt kulturarv” på Västbanken.
Satsningen, som delvis verkar vara frukterna av den arkeologispecialiserade bosättargruppen Evighetens väktares lobbyarbete, har under vår och sommar godkänts av regeringen.
Arkeologi på Västbanken är både en militär angelägenhet och en ljusskygg affär. Den israeliska arkeologen Rafi Greenberg har en gång jämfört arkeologin på Västbanken med Mörkrets hjärta, författaren Joseph Conrads roman om kolonialismens hänsynslösa rovdrift i det sena 1800-talets Afrika. Här är det Civiladministrationen som styr, alltså den militära enhet som ligger under bosättarledaren och finansminstern Bezalel Smotrichs vingar. Här ligger ansvaret för utgrävningar hos en person med den militära titeln stabsofficer för arkeologiska avdelningen. Stabsofficeren har fria händer att utföra utgrävningar, konfiskera land och flytta objekt utan att någon vet vart allting tar vägen.
Stabsofficeraren, Hananya Hizmi, har arbetat för enheten i många år och hans fru arbetar på Israelmuseet i Jerusalem. När Israel drog tillbaka sina bosättningar från Gaza 2005 var den palestinska oron stor att israelerna skulle ta med sig värdefullt kulturarv. Hizmi, då vice stabsofficer, intervjuades av den konservativa israeliska tidningen Jerusalem Post och bekräftade skäl till oro, men underströk att det i så fall var för att skydda värdefullt arv från att förstöras eller stjälas. De palestinska farhågorna bottnar delvis i en händelse från 1974 då en stor mosaik från bysantinsk tid, som visar en harpspelande kung David, konfiskerades av israeliska myndigheter och placerades på Israelmuseet i Jerusalem. Mosaiken hade utgjort golvet i en byggnad som arkeologer först tolkat som kyrka, men som i och med de hebreiska bokstäverna i mosaiken omdefinierades till en antik synagoga.
Israelmuseet innefattar också Rockefellermuseet som öppnade 1938, då under namnet Palestinska antikvitetsmuseet och fick sitt nuvarande namn först efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967. Museets samlingar innehåller fynd från utgrävningar under det brittiska mandatet (1919–1948) då intresset för det heliga landet exploderade. I samband med namnbytet flyttades Dödahavsrullarna till Israelmuseet och den israeliska flaggan hissades över ingången.
Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia.
Israelmuseet innehar också en samling som en gång tillhört den tidigare utriksministern Moshe Dayan – en ökänd israelisk politiker, militärledare och krigshjälte, känd för sin svarta ögonlapp och hyllad för sina framgångar under sexdagarskriget i juni 1967. Dayan var även intresserad av arkeologi, och efter kriget och den påföljande ockupationen genomförde han ett stort antal utgrävningar i Gaza och på Västbanken. Till sin hjälp hade han både militärens utrustning och personal.
Trots att det enligt internationell rätt är olagligt för en ockuperande makt att flytta arkeologiska fynd, donerades samlingen till Israelmuseet efter att först ha förvärvats av det amerikanska miljardärparet Laurence och Wilma Tisch. I samlingen finns bland annat ett offeraltare från Tell es-Safi, en palestinsk by nordöst om Hebron vars invånare fördrevs 1948 av israeliska styrkor. I dag är området israelisk nationalpark. Där har arkeologiska utgrävningar pågått sedan 1990-talet då man tror att platsen är densamma som staden Gath, hemort för den bibliska jätten Goliat.
Passage. En palestinsk kvinna passerar en upplyst bild av Klippdomen i Jerusalems gamla stad. Foto: Sebastian Scheiner/AP.
Rockefellermuseet är en påfallande vacker vit kalkstensbyggnad. Huset är byggt på mark som tillhörde den berömda palestinska familjen al-Khalili och platsen kallades därför Karm al-Khalili, eller Khalilis fruktträdgård. Museet är för tillfället stängt och den israeliska antikvitetsmyndigheten, som haft sitt kontor här, har flyttat till andra lokaler i Jerusalem. Myndigheten anordnar bland annat regelbundna dig-ins, evenemang där allmänheten får delta i utgrävningar. Hackor, spadar och skrapor tillhandahålls av myndigheten. Kvaliteten på arbetet lämnas bäst okommenterad, men man kan konstatera att det är en ovanligt handgriplig metod att förankra kulturarvet i folkkroppen.
Just nu utreder en enhet inom Bezalel Smotrichs finansdepartement tänkbara vägar framåt för museet. Ett av alternativen är att föra över ansvaret för delar av verksamheten på just ovan nämnda Elad, samma bosättarorganisation som kontrollerar utgrävningarna i Silwan.
I januari listade den oberoende arkeologiorganisationen Emek Shaveh inte mindre än tre fall där kulturarv och arkeologiska utgrävningar använts för att annektera land eller radera palestinsk historia. Ett av fallen är en ny utpost som byggs mitt i den Unesco-skyddade byn Battir. Ett annat är militär närvaro i den palestinska byn Bani Na’im, där den bibliska karaktären Lot (som flyttade till Sodom och vars fru blev en saltstod) ska vara begravd. Det finns fler fall. Fenomenet att genom tingeltangel, kaféer, vandringsleder och annat turistmys gömma en politisk verklighet, är ett återkommande sätt att normalisera utplåningen av palestinsk historia.
Mazin Qumsiyeh är professor och föreståndare för Palestinas naturhistoriska museum och Palestinska institutet för biodiversitet och hållbarhet i Betlehem. Vi samtalar en eftermiddag i september. Han skräder inte orden.
– Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia. Alla har lämnat spår efter sig. I stället för att låta arkeologin berätta om platsens rika förflutna, är det bara den judiska berättelser som får komma fram. Israels myndigheter skapar falska sagor med lögner och överdrifter.
Qumsiyeh säger att det finns flera exempel på fall där falska fynd har planterats på känsliga områden. Påståendet som dementeras så snart syftet med falsariet är uppnått.
För Mazin Qumsiyeh är mönstret glasklart:
– Låt oss tala klarspråk. Arkeologin är en mycket viktig del av myten om ett land utan folk, åt ett folk utan land. Det är en del av israelisk hasbara.
Hasbara är ett hebreiskt ord som saknar direkt översättning. Propaganda eller pr kommer närmast. Det handlar om att skapa trovärdiga förklaringar för handlingar utförda av den israeliska staten.
Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på.
Möjligen ser staten kulturarvet som ett sätt att mjuka upp bilden av bosättare som fundamentalistiska råskinn. Klart är att den arkeologiska krigföringen accelererar. I mars i år, medan dödssiffran steg i Gazas helvete, anordnades för första gången en gemensam utgrävning i närheten av den palestinska ökenstaden Jeriko mellan den israeliska antikmyndigheten IAA och Civiladministrationens stabschef. IAA, som formellt inte verkar på den ockuperade Västbanken, bjöd in allmänheten på sin Facebooksida.
I skuggan av Israels krig mot Hizbollah i södra Libanon har de massiva bombningarna av Gaza hamnat i skymundan, alltmedan rykten om ”generalernas plan” på att tömma norra Gaza genom att blockera leveranser med medicin och mat pyr i ruinerna.
I september i år analyserade Unesco kulturarvet i Gaza med hjälp av satellitbilder. Av de 120 platser man lyckades identifiera med särskilda arkeologiska, kulturella, religiösa eller konstnärliga värden var 69 skadade eller förstörda.
Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna, som redan tältar vid gränsen, ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på. I ljuset av det politiska arbetet med att skapa ett ensidigt judiskt arv i regionen får världen inte glömma att med ett förstört kulturarv återstår bara sagor, lögner och överdrifter.
Andres Lokko vill göra det normalt att gilla dansgenren drum'n'bass. Nu läggs hans radioprogram ned. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.
Efter tre år lägger Sveriges Radio ner det populära folkbildningsprogrammet ”Lokko i P2”. Men Andres Lokko skulle ändå aldrig tacka ja till Handelsbankens kanal EFN – eller?
Vad tänker du om att SR beslutat sig för att lägga ned ditt program?
– Jag ser det kanske inte som ett personligt nederlag och har mycket annat att pyssla med. ”Lokko i P2” startades för att det inte fanns – eller finns! – något program på hela Sveriges Radio som spelar och kontextualiserar ny kritikerhyllad internationell musik över genre-gränser. Jag älskar public service och tycker att jag kan bidra med något som verkligen saknas. Mitt program borde stå modell för en egen SR-kanal som tar vuxna människors intresse för samtida musik på allvar.
Skulle du tacka ja om du fick ett eget musikprogram på Handelsbankens tv-kanal EFN?
– Haha. I exakt detta nu är jag förmodligen så irriterad på SR och därför också så ohälsosamt lättflörtad att jag nog skulle överväga det. Men det går nog över. Jag värnar ju om SR och public service. Men nedläggningen av ”Lokko i P2” är snarare en symbol för vilken felaktig väg Sveriges Radio har valt.
Tror du att man kan ”hänga med” hela livet eller får man syn på andra saker efter 50?
– Är det inte något oerhört svenskt med att musik är en konstform man ska sluta bry sig om efter en viss ålder? Ingen tycker att det är dugg underligt att man fortsätter läsa unga romandebutanter livet ut, gå på konstutställningar och se ny film. Men bryr du dig i fullvuxen ålder om, säg, ny ung politisk jazz eller tycker att det är genuint intressant varför drum’n’bass plötsligt har fått en enorm renässans så är du typ en smula excentrisk. I Storbritannien ges 40-poängskurser i Happy Mondays lyrik eller Paul Morleys musikkritik. Det är en självklarhet på universiteten.
