Kulturvetenskapen behöver nya metoder och nya områden att forska i för att fördjupa kunskapen om samhällsfenomen som antikapitalism och transnationella och nya media. Men vilka ska de nya forskningsfälten bli, och hur ska de nya metoderna se ut? Det diskuterar nu brittiska akademiker.
De menar att kulturvetenskapen länge har vänt sig bort från politiken, men att det nu är tid att fokusera på politiska frågor igen, och hitta egna förhållningssätt till dem. Kulturvetarna vill belysa möjligheter och hinder som vetenskapen står inför och finna metoder som kan tillämpas på samtida fenomen, där gamla inte räcker till, och de vill att kulturvetenskapen skall återta den position som innovativ vetenskap som den en gång hade.
I antologin New Cultural Studies: Adventures in Theory skriver Joanna Zylinska att politiken på senare tid har genomgått en moralisk kodifiering. Man talar allt oftare i kategorier som ”ont och gott”, ”vi och de”. Detta borde kulturvetare belysa och ifrågasätta, menar hon.
Hon anser att den moral som kodifieras i politiken är förlegad, och att vänstern måste uppmärksamma den för att inte fastna i samma slags tänkande.
I Anticapitalism and culture: Radical theory and popular politics skriver Jeremy Gilbert om de nya transnationella gräsrotsrörelserna, som han anser ska ingå i det kulturvetenskapliga forskningsfältet. Men först, menar han, måste kulturvetenskapen försvara sitt oberoende gentemot universiteten och den politik som direkt eller indirekt styr där.
Gilbert sätter kulturvetenskapen i ett historiskt sammanhang och diskuterar fenomenet World Social Forum, dess uppkomst och struktur. Han ställer också frågor om vad det innebär att agera mot kapitalism, på kulturteoretisk och praktisk nivå.
Jeremy Gilbert ser ett starkt samband mellan den radikala traditionen inom kulturvetenskapen och dagens politiska gräsrotsrörelser som försöker göra motstånd mot det internationella kapitalet.
Han diskuterar strategier och deras olika former och betydelse genom tiderna, och visar på hur viktiga de är.
Var inte rädd för att vara politisk, tycks dessa kulturvetare säga. Tvärtom, skaffa en egen politisk agenda och använd den för att visa att en politisk dagordning redan finns. Men också för att kunna lägga fram en etiskt hållbar akademisk struktur och möjliggöra forskning om samtida fenomen och sammanhang.