Utrikes 08 mars, 2019

”Det är en neokolonial situation”

I Venezuela blir en militär intervention troligare för varje dag som går. Joaldo Dominguez arbetar för organisationen Kommittén för avskaffandet av illegitima skulder (CADTM). Privat är han anhängare av den bolivarianska revolutionen i hemlandet, men numera kritisk till regeringen. Flamman träffade honom för att diskutera krisen i Venezuela.

Flamman (F): De gångna veckorna har den venezolanska oppositionen försökt föra in hjälpsändningar från USA i landet. Nicolás Maduros regering har dock förhindrat det. Samtidigt har USA fortsatt att skärpa sanktionerna. Vad är sambandet mellan dessa åtgärder?

Joaldo Dominguez (J): Det finns en extrem dubbelmoral här eftersom sanktionerna främst drabbar folket. USA och andra västländer har blockerat Venezuelas tillgångar i utlandet. De summor som Venezuela förgäves har försökt kalla hem från USA, Storbritannien och värdepapperscentralen Euroclear i Belgien uppgår tillsammans till över 32 miljarder dollar. Och nu försöker USA ge ”bistånd” på 20 miljoner dollar, vilket inte är någonting i sammanhanget. Det är uppenbarligen en ursäkt för att öppna för en intervention.
USA spelar en central roll men samtidigt vill de inte leda en militär intervention. Därför försöker de få de latinamerikanska grannländerna att göra det. De senaste veckornas händelser var ett stort misslyckande för oppositionsledaren Juan Guaidó eftersom hans mål var att få in biståndet i landet. Guaidó har tidigare vägrat säga att alla korten ligger på bordet (d.v.s. att en intervention inte är utesluten). Men nu har han till slut också gjort det. Vid mötet med Lima-gruppen i Bogotá förra måndagen bad flera latinamerikanska länder USA:s vice-president Mike Pence att inleda en intervention. Men USA sade nej, förmodligen för att det folkliga stödet visade sig vara så litet. I stället för de en miljon människor som man hade väntat sig dök bara 50 000 människor upp vid oppositionens stödkonsert vid den colombianska gränsen för två veckor sedan.

F: Dagens kris kan sägas vara kulmen på en process som började när oppositionen vann kontrollen över nationalförsamlingen 2015. Maduros kanske viktigaste verktyg för att lyckas behålla makten har i sin tur varit den konstituerande församlingen som tillsattes 2017. Kan du förklara vad den spelar för roll i Venezuela?

J: Den konstituerande församlingen har till uppgift att utarbeta en ny konstitution för landet. Under Hugo Chávez epok tillfrågades folket först, innan man tillsatte den konstituerande församlingen 1999. När Nicolás Maduro valde att tillsätta en ny konstituerande församling 2017 gjorde han det med stöd av konstitutionen. Men man tillfrågade inte folket först, vilket konstitutionen också kräver. Då sade regeringen ”vi gör det senare”. Så det är uppenbart att det var ett strategiskt politiskt drag. Och det var effektivt eftersom man lyckades blockera oppositionen som kontrollerade parlamentet och försökte fälla regeringen genom gatuprotester.
Genom församlingen har man lyckats splittra oppositionen. Den har visserligen alltid varit splittrad mellan den hårda högern och den mer demokratiskt lagda. Men den enda gången de har vunnit framgång var i parlamentsvalet 2015, just för att de då valde den demokratiska vägen. Sedan dess har splittringen gjort att de inte har något tydligt budskap, även i de egna anhängarnas ögon. På så sätt lyckades regeringen med sitt drag.
Däremot diskuterade man aldrig öppet orsaken till att man sammankallade församlingen. Problemet är att det inte finns någon uppenbar anledning att ändra Chávez konstitution. Det är en fundamental motsägelse. Det finns vissa anledningar, men de är inte några som de kommer att vinna röster på. Till exempel projektet att öppna ett gigantiskt område kring Orinoco-floden med guldfyndigheter och andra mineraler för utländsk exploatering, vilket inte är möjligt enligt den nuvarande grundlagen. Men det kan de så klart inte säga öppet.

F: Ända sedan den politiska krisen inleddes har konstitutionen stått i centrum för konflikten. Båda sidor stödjer sig på den för att argumentera för sin sak, vilket kan göra situationen förvirrande för utomstående. Ur ett strikt konstitutionellt perspektiv, vilken är Nicolás Maduros respektive Juan Guaidós legitimitet?

J: Maduros legitimitet grundar sig på det folkliga stödet och segern i presidentvalet förra året. Men det är sant att han håller på att förlora sitt stöd. Under Chávez epok hade regeringen ofta ett stöd på mellan 70 och 80 procent i valen, och valdeltagandet var i regel högt. Förra året var valdeltagandet bara 46 procent. Maduro fick 67 procent av rösterna. Det finns också misstankar om att de köpte röster genom klientelism. Men man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner.
Juan Guaidós legitimitet grundar sig på att han är talman i parlamentet som valdes demokratiskt av folket. Oppositionspartierna har sedan 2015 turats om att styra parlamentet och nu kom turen till det högerextrema partiet Voluntad Popular. Men eftersom partiledaren Leopoldo Lopez sitter i husarrest har Juan Guaidó tagit hans plats. Hans försök att upprätta ett slags parallell stat är dock helt surrealistiskt. Det är uppenbart att det var noga förberett i förväg tillsammans med USA och länder som Colombia och Brasilien. Reaktionen i dessa länder var för snabb för att det skulle verka normalt. I efterhand har oppositionen också erkänt att man hade organiserat möten i förväg. Nu har Guaidó erkänts som Venezuelas president av en rad länder, men konstitutionellt sett råder ingen tvekan om att Maduro är landets president.

Man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner

F: Argumentet tycks vara att Guaidó är legitim som president eftersom Maduro är illegitim. Vad baseras denna analys på?

J: När oppositionen vann en majoritet i parlamentsvalet 2015 rådde en viss konstitutionell oklarhet eftersom tre ledamöter från staten Amazonas misstänktes ha valts med hjälp av fusk. Oppositionen valde trots det att låta dem sitta kvar. Högsta valtribunalen beslutade då att de inte var legitima. Regeringen borde naturligtvis ha utlyst nya val, men problemet var att om oppositionen hade vunnit två av dessa med legitima kandidater i ett omval skulle den ha fått en kvalificerad majoritet i parlamentet, vilket hade gett dem möjlighet att avsätta Maduro. Oppositionen hävdar att Maduro där och då övergav konstitutionens ramar och att han därför är inte längre är legitim, medan Guaidó är vald av folket.

F: Det finns även personer inom vänstern som betraktar Maduro som illegitim, bland annat på grund av oegentligheterna i förra årets val. Hur ser du på den analysen?

J: Man måste ha bevis för att hävda att det var fusk. Det finns dock vittnesmål om att väljare på vissa håll tvingades registrera sig för att rösta på regeringen för att fortsätta få bidrag. Maduro sade till och med öppet att det var ett ”givande och tagande”. Dessutom lämnade det brittiska företaget Smartmatic, som har utvecklat valsystemet, Venezuela eftersom de sade att det totala röstantalet inte stämde.
Den hårda delen av oppositionen bojkottade valet men resten ställde upp. Så det beror på hur man tolkar valet. Det går att hävda att det avlöpte enligt västerländsk standard. Men man kan också peka på att Maduro valdes med ett totalt stöd på omkring 30 procent av väljarkårens röster (på grund av det låga valdeltagandet). Då kan regeringsanhängare dock peka på Donald Trump och andra som inte heller valdes av en majoritet av väljarna.
Nu håller Maduro dock på att tappa sitt stöd, eftersom regeringsanhängare har fått se sin levnadsstandard snabbt försämras på grund av hyperinflationen. Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen. Det faktum att regeringen först förnekade att folk flydde bidrog knappast heller till att förbättra dess image. Nu har man börjat repatriera venezolaner eftersom de utsätts för främlingsfientliga attacker i grannländerna, men det rör sig bara om några tusen.

F: Flera oppositionspartier bojkottade valet. Samtidigt hindrades vissa partier från att ställa upp.

J: Det stämmer också att flera partier hindrades från att ställa upp i valet, till exempel genom att de förbjöds från att använda sina ursprungliga namn. Det gäller framförallt några mindre partier till vänster. Det är en viktig faktor för att förstå hur regeringspartiet PSUV, som gör anspråk på hegemoni inom vänstern men som har svårt att acceptera kritik, nu sakta håller på att fjärma sig från arbetarklassen. Sedan finns det naturligtvis en rad politiker till höger som hindrades från att ställa upp eftersom de är fängslade eller befinner sig i exil.

F: Hur många politiska fångar finns det i Venezuela i dag?

J: Det kan jag inte svara på. Först måste man skilja på fängslade politiker och politiska fångar. Den viktigaste fängslade politikern är Leopoldo Lopez. Sedan finns det en rad som har flytt landet, såsom Julio Borges. De flesta är fängslade antingen för att de har planerat kuppförsök eller för att de har uppmanat till våldsamma protester. De här människorna skulle ha fängslats i vilket annat land som helst i världen. Det som stör mig är att oppositionen, som talar om mänskliga rättigheter i den här frågan, aldrig talar om mänskliga rättigheter när det kommer till de över 3 000 personer som dödades av militären under Caracazo-protesterna 1989, och där flera av de ansvariga fortfarande är aktiva inom oppositionen. Eller när det kommer till Alcedo Mora som försvann 2015 efter att ha kritiserat korruptionen och oljesmugglingen – här är även regeringen ansvarig. Eller när det kommer till ursprungsfolksledaren Sabino Romero och alla de andra bönder som mördats av storgodsägare. Och man talar inte om det när det kommer till de afro-venezolaner som dagligen skjuts till döds i de fattiga kvarteren.

Joaldo Dominguez

Joaldo Dominguez.

F: Du var länge regeringsanhängare. När övergick ditt stöd till kritik?

J: Jag stödjer inte längre regeringen men jag kommer aldrig att stödja den venezolanska högern, och ännu mindre en statskupp. Jag slutade stödja regeringen när jag märkte att den inte vidtog meningsfulla åtgärder för att garantera folkets grundläggande behov när de ekonomiska förhållandena började försämras. Det finns visserligen bidragsprogram såsom Clap, men de är inte tillräckliga. Jag anser att det var oförlåtligt att de valde att betala tillbaka på statsskulden och reducera importen när många knappt hade råd med mat. Det mest grundläggande misstaget hos både Chávez och Maduros regeringar var dock att inte diversifiera ekonomin. Det gäller visserligen för alla venezolanska regeringar efter att man upptäckte oljan. Men för ett projekt som chavismen, som innebar en social transformation, är det tragiskt att behöva konstatera att man fortfarande är så långt ifrån självförsörjning. Nu ser vi konsekvenserna av detta misslyckande.

Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen

F: Hade situationen i dag sett mycket annorlunda ut om Chávez regering hade sparat delar av oljevinsterna i stället för att, som man gjorde, direkt investera dem i den sociala ekonomin?

J: Venezuelas roll i den internationella arbetsfördelningen är att producera och exportera råvaror. Det är en neokolonial situation där man fortfarande är beroende av de rika länderna. Chávez hävdade att det fanns en ”social skuld” i landet som han valde att betala genom att investera pengarna i sociala program. Vilket så klart var helt korrekt. Men det är sant att om man hade valt att spara en del av pengarna, eller som en venezolansk intellektuell nyligen formulerade det, ”att så oljan”, hade det varit bra. Genom att betala den sociala skulden har man i stället gjort landet ännu mer oljeberoende.
Det är dock orättvist att säga att regeringen inte försökte diversifiera ekonomin. Men Venezuela präglas av en fundamental motsägelse: den stora majoriteten av befolkningen bor i tre städer, Caracas, Valencia och Maracaibo, som alla ligger i norr. Så nästan alla bördiga områden är i princip folktomma. Man försökte uppmuntra folk att flytta dit, men det var väldigt få som ville det. Det togs intressanta initiativ, såsom programmet med kommunerna, men där kommer den andra motsägelsen in: hur garanterar man människors autonomi om man samtidigt fruktar att förlora makten? Hur respekterar man deras självbestämmande om man samtidigt gör dem beroende av pengarna som man ger dem? I dag är det tydligt att de befolkningsgrupper som har klarat sig bäst under krisen är de som har varit minst beroende av staten ekonomiskt.

F: Högern saboterade också försöken att diversifiera ekonomin.

J: Ja, när Chávez försökte genomföra ett ambitiöst reformprogram valde den ekonomiska eliten att försöka störta honom i kuppen 2002. De lyckades inte så efter det genomförde man i stället en lockout i oljesektorn, vilket gjorde att staten förlorade stora intäkter. Efter det valde regeringen att sluta försöka reformera ekonomin. Men trots det vann Chávez en jordskredsseger i återkallningsomröstningen två år senare. Det var då som det chavistiska projektet var som allra starkast.

F: Det är en annan sak som skiljer Maduro från Chavez: synen på val och omröstningar.

J: Under Maduro har regeringen aldrig accepterat återkallningsomröstningarna. I stället har man börjat fördröja de olika valen. Det är ett problem när regeringen väljer att skjuta upp val för att de tror att de kommer att förlora och sedan tidigarelägga dem när de vet att de kommer att vinna. Det var fallet i guvernörsvalet 2017. Efter att regeringen vann en förkrossande seger sade man: ”Jaha, så ni vill hålla presidentval. Då gör vi det.” Och så tidigarelade man presidentvalet ett halvår. Det var därför som Maduro svors in igen först i januari i år, trots att valet hölls för nästan ett år sedan. När Jimmy Carter sade att Venezuela har de mest transparenta valen i världen gällde det då, 2012. I dag är det inte samma sak längre.

F: Majoriteten av det venezolanska folket stödjer inte längre regeringen. Men de vill heller inte ha en statskupp. Vad innebär det konkret?

J: Det innebär att man inte kan förstå Venezuela utifrån den enkla tolkning som västerländsk mainstreammedia gör av situationen. Att majoriteten inte längre stödjer Maduro betyder inte att den stödjer Guaidó. Venezuela är väldigt komplext, det går inte att förstå situationen med en binär logik. När oppositionen vann parlamentsvalet 2015 ökade deras röstandel med 500 000 röster medan den bolivarianska sidan förlorade två miljoner röster. Mainstreammedias tolkning var då att dessa två miljoner väljare hade anslutit sig till oppositionen, vilket så klart inte var fallet. Det venezolanska folket har utsatts för mycket förakt i media. Det är ett folk som har betett sig väldigt intelligent politiskt. De accepterar varken statskupper, utländska interventioner eller att lyda medierna, samtidigt som det uttrycker rättmätig kritik mot regeringen.

F: I dag används Venezuela som ett argument av högern i nästan varje land i världen för att beslå den inhemska vänstern med att stödja en ”diktator” och för att bevisa att socialismen inte fungerar. Så nu kommer miljonkronorsfrågan: är Venezuela socialistiskt?

J: Venezuela är inte socialistiskt enligt den marxistiska definitionen av termen. Men de som använder det argumentet ställer sig aldrig frågan om kapitalismen är ett effektivt ekonomiskt system, fastän det finns tusentals bevis för att det inte är det. I Venezuela har det gjorts seriösa försök att skänka social rättvisa åt folket. Vissa projekt har fungerat, andra inte. Varje folk måste hitta sitt sätt att lösa de sociala problemen. Jag tycker det är fullständigt groteskt att använda dagens Venezuela som ett bevis på att varje socialt reformprojekt är dömt att misslyckas.

F: Det märkliga är att den privata sektorn i Venezuela är större i dag än den var innan Chávez kom till makten samtidigt som skatter knappt existerar. Om definitionen av socialism är storleken på den offentliga sektorn eller skattetrycket – vilket många till höger verkar anse – får ju ganska många länder, inklusive USA, sägas vara mer socialistiska än Venezuela.

J: Ja, det är därför jag inte kan ge ett entydigt svar på frågan. Det beror på vad man menar med socialism. Det finns folk som har det väldigt gott ställt i Venezuela. Media målar ofta upp en bild av ett land där ingen har råd med mat och så vidare. Och det är så klart en svår situation för många. Men de som har pengar kan köpa vad de vill. Om man går förbi restauranger står alltid lyxbilar parkerade som vanligt. Vid stränderna ligger fortfarande lyxvillor. Det är inte samma verklighet för alla. De som tjänar pengar i dollar eller euro lever inte på samma sätt som de fattiga.

F: Guaidó svälter inte, så att säga.

J: Nej, det tror jag knappast. Dock ska det tilläggas att Guaidó inte kommer från det rikaste befolkningsskiktet, vilket de flesta politiker inom oppositionen gör. Det var ett strategiskt drag av högern att kunna visa att deras ledare inte är en vit man från de rikaste kvarteren av Caracas, utan en brunhyad man från medelklassen. Men det är tydligt att han beter sig som USA:s satellit likafullt.

F: I vilken utsträckning är Venezuela rasistiskt i dag efter 20 år av chavism?

J: Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne. Men för att fatta mig kort kan jag säga att Venezuela fortfarande är ett av de mest rasistiska länderna i världen. Den spanska kolonialmakten lämnade efter sig en pyramidal struktur som tar sig uttryck i rastermer. Längst upp finns en minoritet spanskättade vita. Därefter kommer deras kreolska ättlingar vars förfäder föddes i Venezuela. Sedan kommer de vita som utförde fysiskt arbete. Sedan kommer los pardos, det vill säga vita som blandats med urfolken. Efter dem kommer de infödda urfolken. Sedan kommer los sambos, ursprungsbefolkning som blandats med svarta. Och längst ner är afro-venezolanerna. Det är en extremt stratifierad struktur. Om man gör en analys av vilka familjer som historiskt har haft tillgång till jordegendom, utbildning, sjukvård, representation på tv och så vidare så har det alltid varit vita, och viss mån mestiser, men aldrig svarta eller människor ur ursprungsbefolkningen. Med Chavez förändrades det lite. Folk från de lägre klasserna blev sedda för första gången och vissa har lyckats klättra socialt. Men själva strukturen finns kvar. Det är fel att säga att oppositionens demonstrationer bara innehåller vita i dag, men majoriteten är vit, medan majoriteten mörkhyade stödjer regeringen.

F: Ser du någon lösning på dagens kris?

J: Ekonomiskt ser jag en lösning men jag vet inte om de kommer att gå den vägen. Lösningen vore för det första att införa ett skuldmoratorium. Därefter bör man tillsätta en revision av statsskulden för att avgöra vilka delar av den som är legitima och vilka som inte är det. Pengarna som man då sparar bör direkt gå till köp av förnödenheter och sedan till massiva investeringar i utveckling av jordbruket så att landet kortsiktigt kan göra sig mindre beroende av import. Sedan bör man se till att alla pengar som har förts ut ur landet genom korruption återbördas till staten och införa en progressiv skatt som taxerar lyxprodukter hårdare än basvaror.
Politiskt är det så klart väldigt svårt att se någon lösning. Men för det första kan man säga att ingen främmande makt bör lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Det sista vi behöver är ett inbördeskrig. Sedan måste det ske en förändring inom regeringen. De kan inte fortsätta att hävda att ekonomin kommer att gå bättre av sig självt.
Det bästa alternativet är nu förmodligen den internationella dialog som Mexiko har inlett i Uruguay med stöd av FN. Men det bidrar knappast till avspänning när EU samtidigt börjar skrika om ”demokratiska, fria och transparenta val”. Man kan inte tala så till något suveränt land 2019. Det bekräftar bara vilken neokolonial status Venezuela har.

F: Guaidós plan är att få militären att överge Maduro. Det har inte hänt än. Vad är hans alternativ om så inte blir fallet?

J: Planen var att på kort sikt få militären att gå över till hans sida. Men det har uppenbarligen inte hänt. En del har deserterat, inklusive två generaler, men de utgör fortfarande en bråkdel av de väpnade styrkorna (FANB) som mönstrar omkring 350 000 soldater. Maduro har gett mycket inflytande åt militären eftersom han inte har samma legitimitet hos dem som Chávez hade, som kom från deras led. Regeringen fängslade först Guaidó, men sedan släppte man honom eftersom man inte vill skapa en martyr. Nu tappar oppositionen i stället fart. Så jag tror att dödläget kommer att fortsätta.

 

Detta är en längre version av en intervju som publicerades i Flamman nr 10/2019.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.