Utrikes 08 mars, 2019

”Det är en neokolonial situation”

I Venezuela blir en militär intervention troligare för varje dag som går. Joaldo Dominguez arbetar för organisationen Kommittén för avskaffandet av illegitima skulder (CADTM). Privat är han anhängare av den bolivarianska revolutionen i hemlandet, men numera kritisk till regeringen. Flamman träffade honom för att diskutera krisen i Venezuela.

Flamman (F): De gångna veckorna har den venezolanska oppositionen försökt föra in hjälpsändningar från USA i landet. Nicolás Maduros regering har dock förhindrat det. Samtidigt har USA fortsatt att skärpa sanktionerna. Vad är sambandet mellan dessa åtgärder?

Joaldo Dominguez (J): Det finns en extrem dubbelmoral här eftersom sanktionerna främst drabbar folket. USA och andra västländer har blockerat Venezuelas tillgångar i utlandet. De summor som Venezuela förgäves har försökt kalla hem från USA, Storbritannien och värdepapperscentralen Euroclear i Belgien uppgår tillsammans till över 32 miljarder dollar. Och nu försöker USA ge ”bistånd” på 20 miljoner dollar, vilket inte är någonting i sammanhanget. Det är uppenbarligen en ursäkt för att öppna för en intervention.
USA spelar en central roll men samtidigt vill de inte leda en militär intervention. Därför försöker de få de latinamerikanska grannländerna att göra det. De senaste veckornas händelser var ett stort misslyckande för oppositionsledaren Juan Guaidó eftersom hans mål var att få in biståndet i landet. Guaidó har tidigare vägrat säga att alla korten ligger på bordet (d.v.s. att en intervention inte är utesluten). Men nu har han till slut också gjort det. Vid mötet med Lima-gruppen i Bogotá förra måndagen bad flera latinamerikanska länder USA:s vice-president Mike Pence att inleda en intervention. Men USA sade nej, förmodligen för att det folkliga stödet visade sig vara så litet. I stället för de en miljon människor som man hade väntat sig dök bara 50 000 människor upp vid oppositionens stödkonsert vid den colombianska gränsen för två veckor sedan.

F: Dagens kris kan sägas vara kulmen på en process som började när oppositionen vann kontrollen över nationalförsamlingen 2015. Maduros kanske viktigaste verktyg för att lyckas behålla makten har i sin tur varit den konstituerande församlingen som tillsattes 2017. Kan du förklara vad den spelar för roll i Venezuela?

J: Den konstituerande församlingen har till uppgift att utarbeta en ny konstitution för landet. Under Hugo Chávez epok tillfrågades folket först, innan man tillsatte den konstituerande församlingen 1999. När Nicolás Maduro valde att tillsätta en ny konstituerande församling 2017 gjorde han det med stöd av konstitutionen. Men man tillfrågade inte folket först, vilket konstitutionen också kräver. Då sade regeringen ”vi gör det senare”. Så det är uppenbart att det var ett strategiskt politiskt drag. Och det var effektivt eftersom man lyckades blockera oppositionen som kontrollerade parlamentet och försökte fälla regeringen genom gatuprotester.
Genom församlingen har man lyckats splittra oppositionen. Den har visserligen alltid varit splittrad mellan den hårda högern och den mer demokratiskt lagda. Men den enda gången de har vunnit framgång var i parlamentsvalet 2015, just för att de då valde den demokratiska vägen. Sedan dess har splittringen gjort att de inte har något tydligt budskap, även i de egna anhängarnas ögon. På så sätt lyckades regeringen med sitt drag.
Däremot diskuterade man aldrig öppet orsaken till att man sammankallade församlingen. Problemet är att det inte finns någon uppenbar anledning att ändra Chávez konstitution. Det är en fundamental motsägelse. Det finns vissa anledningar, men de är inte några som de kommer att vinna röster på. Till exempel projektet att öppna ett gigantiskt område kring Orinoco-floden med guldfyndigheter och andra mineraler för utländsk exploatering, vilket inte är möjligt enligt den nuvarande grundlagen. Men det kan de så klart inte säga öppet.

F: Ända sedan den politiska krisen inleddes har konstitutionen stått i centrum för konflikten. Båda sidor stödjer sig på den för att argumentera för sin sak, vilket kan göra situationen förvirrande för utomstående. Ur ett strikt konstitutionellt perspektiv, vilken är Nicolás Maduros respektive Juan Guaidós legitimitet?

J: Maduros legitimitet grundar sig på det folkliga stödet och segern i presidentvalet förra året. Men det är sant att han håller på att förlora sitt stöd. Under Chávez epok hade regeringen ofta ett stöd på mellan 70 och 80 procent i valen, och valdeltagandet var i regel högt. Förra året var valdeltagandet bara 46 procent. Maduro fick 67 procent av rösterna. Det finns också misstankar om att de köpte röster genom klientelism. Men man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner.
Juan Guaidós legitimitet grundar sig på att han är talman i parlamentet som valdes demokratiskt av folket. Oppositionspartierna har sedan 2015 turats om att styra parlamentet och nu kom turen till det högerextrema partiet Voluntad Popular. Men eftersom partiledaren Leopoldo Lopez sitter i husarrest har Juan Guaidó tagit hans plats. Hans försök att upprätta ett slags parallell stat är dock helt surrealistiskt. Det är uppenbart att det var noga förberett i förväg tillsammans med USA och länder som Colombia och Brasilien. Reaktionen i dessa länder var för snabb för att det skulle verka normalt. I efterhand har oppositionen också erkänt att man hade organiserat möten i förväg. Nu har Guaidó erkänts som Venezuelas president av en rad länder, men konstitutionellt sett råder ingen tvekan om att Maduro är landets president.

Man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner

F: Argumentet tycks vara att Guaidó är legitim som president eftersom Maduro är illegitim. Vad baseras denna analys på?

J: När oppositionen vann en majoritet i parlamentsvalet 2015 rådde en viss konstitutionell oklarhet eftersom tre ledamöter från staten Amazonas misstänktes ha valts med hjälp av fusk. Oppositionen valde trots det att låta dem sitta kvar. Högsta valtribunalen beslutade då att de inte var legitima. Regeringen borde naturligtvis ha utlyst nya val, men problemet var att om oppositionen hade vunnit två av dessa med legitima kandidater i ett omval skulle den ha fått en kvalificerad majoritet i parlamentet, vilket hade gett dem möjlighet att avsätta Maduro. Oppositionen hävdar att Maduro där och då övergav konstitutionens ramar och att han därför är inte längre är legitim, medan Guaidó är vald av folket.

F: Det finns även personer inom vänstern som betraktar Maduro som illegitim, bland annat på grund av oegentligheterna i förra årets val. Hur ser du på den analysen?

J: Man måste ha bevis för att hävda att det var fusk. Det finns dock vittnesmål om att väljare på vissa håll tvingades registrera sig för att rösta på regeringen för att fortsätta få bidrag. Maduro sade till och med öppet att det var ett ”givande och tagande”. Dessutom lämnade det brittiska företaget Smartmatic, som har utvecklat valsystemet, Venezuela eftersom de sade att det totala röstantalet inte stämde.
Den hårda delen av oppositionen bojkottade valet men resten ställde upp. Så det beror på hur man tolkar valet. Det går att hävda att det avlöpte enligt västerländsk standard. Men man kan också peka på att Maduro valdes med ett totalt stöd på omkring 30 procent av väljarkårens röster (på grund av det låga valdeltagandet). Då kan regeringsanhängare dock peka på Donald Trump och andra som inte heller valdes av en majoritet av väljarna.
Nu håller Maduro dock på att tappa sitt stöd, eftersom regeringsanhängare har fått se sin levnadsstandard snabbt försämras på grund av hyperinflationen. Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen. Det faktum att regeringen först förnekade att folk flydde bidrog knappast heller till att förbättra dess image. Nu har man börjat repatriera venezolaner eftersom de utsätts för främlingsfientliga attacker i grannländerna, men det rör sig bara om några tusen.

F: Flera oppositionspartier bojkottade valet. Samtidigt hindrades vissa partier från att ställa upp.

J: Det stämmer också att flera partier hindrades från att ställa upp i valet, till exempel genom att de förbjöds från att använda sina ursprungliga namn. Det gäller framförallt några mindre partier till vänster. Det är en viktig faktor för att förstå hur regeringspartiet PSUV, som gör anspråk på hegemoni inom vänstern men som har svårt att acceptera kritik, nu sakta håller på att fjärma sig från arbetarklassen. Sedan finns det naturligtvis en rad politiker till höger som hindrades från att ställa upp eftersom de är fängslade eller befinner sig i exil.

F: Hur många politiska fångar finns det i Venezuela i dag?

J: Det kan jag inte svara på. Först måste man skilja på fängslade politiker och politiska fångar. Den viktigaste fängslade politikern är Leopoldo Lopez. Sedan finns det en rad som har flytt landet, såsom Julio Borges. De flesta är fängslade antingen för att de har planerat kuppförsök eller för att de har uppmanat till våldsamma protester. De här människorna skulle ha fängslats i vilket annat land som helst i världen. Det som stör mig är att oppositionen, som talar om mänskliga rättigheter i den här frågan, aldrig talar om mänskliga rättigheter när det kommer till de över 3 000 personer som dödades av militären under Caracazo-protesterna 1989, och där flera av de ansvariga fortfarande är aktiva inom oppositionen. Eller när det kommer till Alcedo Mora som försvann 2015 efter att ha kritiserat korruptionen och oljesmugglingen – här är även regeringen ansvarig. Eller när det kommer till ursprungsfolksledaren Sabino Romero och alla de andra bönder som mördats av storgodsägare. Och man talar inte om det när det kommer till de afro-venezolaner som dagligen skjuts till döds i de fattiga kvarteren.

Joaldo Dominguez

Joaldo Dominguez.

F: Du var länge regeringsanhängare. När övergick ditt stöd till kritik?

J: Jag stödjer inte längre regeringen men jag kommer aldrig att stödja den venezolanska högern, och ännu mindre en statskupp. Jag slutade stödja regeringen när jag märkte att den inte vidtog meningsfulla åtgärder för att garantera folkets grundläggande behov när de ekonomiska förhållandena började försämras. Det finns visserligen bidragsprogram såsom Clap, men de är inte tillräckliga. Jag anser att det var oförlåtligt att de valde att betala tillbaka på statsskulden och reducera importen när många knappt hade råd med mat. Det mest grundläggande misstaget hos både Chávez och Maduros regeringar var dock att inte diversifiera ekonomin. Det gäller visserligen för alla venezolanska regeringar efter att man upptäckte oljan. Men för ett projekt som chavismen, som innebar en social transformation, är det tragiskt att behöva konstatera att man fortfarande är så långt ifrån självförsörjning. Nu ser vi konsekvenserna av detta misslyckande.

Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen

F: Hade situationen i dag sett mycket annorlunda ut om Chávez regering hade sparat delar av oljevinsterna i stället för att, som man gjorde, direkt investera dem i den sociala ekonomin?

J: Venezuelas roll i den internationella arbetsfördelningen är att producera och exportera råvaror. Det är en neokolonial situation där man fortfarande är beroende av de rika länderna. Chávez hävdade att det fanns en ”social skuld” i landet som han valde att betala genom att investera pengarna i sociala program. Vilket så klart var helt korrekt. Men det är sant att om man hade valt att spara en del av pengarna, eller som en venezolansk intellektuell nyligen formulerade det, ”att så oljan”, hade det varit bra. Genom att betala den sociala skulden har man i stället gjort landet ännu mer oljeberoende.
Det är dock orättvist att säga att regeringen inte försökte diversifiera ekonomin. Men Venezuela präglas av en fundamental motsägelse: den stora majoriteten av befolkningen bor i tre städer, Caracas, Valencia och Maracaibo, som alla ligger i norr. Så nästan alla bördiga områden är i princip folktomma. Man försökte uppmuntra folk att flytta dit, men det var väldigt få som ville det. Det togs intressanta initiativ, såsom programmet med kommunerna, men där kommer den andra motsägelsen in: hur garanterar man människors autonomi om man samtidigt fruktar att förlora makten? Hur respekterar man deras självbestämmande om man samtidigt gör dem beroende av pengarna som man ger dem? I dag är det tydligt att de befolkningsgrupper som har klarat sig bäst under krisen är de som har varit minst beroende av staten ekonomiskt.

F: Högern saboterade också försöken att diversifiera ekonomin.

J: Ja, när Chávez försökte genomföra ett ambitiöst reformprogram valde den ekonomiska eliten att försöka störta honom i kuppen 2002. De lyckades inte så efter det genomförde man i stället en lockout i oljesektorn, vilket gjorde att staten förlorade stora intäkter. Efter det valde regeringen att sluta försöka reformera ekonomin. Men trots det vann Chávez en jordskredsseger i återkallningsomröstningen två år senare. Det var då som det chavistiska projektet var som allra starkast.

F: Det är en annan sak som skiljer Maduro från Chavez: synen på val och omröstningar.

J: Under Maduro har regeringen aldrig accepterat återkallningsomröstningarna. I stället har man börjat fördröja de olika valen. Det är ett problem när regeringen väljer att skjuta upp val för att de tror att de kommer att förlora och sedan tidigarelägga dem när de vet att de kommer att vinna. Det var fallet i guvernörsvalet 2017. Efter att regeringen vann en förkrossande seger sade man: ”Jaha, så ni vill hålla presidentval. Då gör vi det.” Och så tidigarelade man presidentvalet ett halvår. Det var därför som Maduro svors in igen först i januari i år, trots att valet hölls för nästan ett år sedan. När Jimmy Carter sade att Venezuela har de mest transparenta valen i världen gällde det då, 2012. I dag är det inte samma sak längre.

F: Majoriteten av det venezolanska folket stödjer inte längre regeringen. Men de vill heller inte ha en statskupp. Vad innebär det konkret?

J: Det innebär att man inte kan förstå Venezuela utifrån den enkla tolkning som västerländsk mainstreammedia gör av situationen. Att majoriteten inte längre stödjer Maduro betyder inte att den stödjer Guaidó. Venezuela är väldigt komplext, det går inte att förstå situationen med en binär logik. När oppositionen vann parlamentsvalet 2015 ökade deras röstandel med 500 000 röster medan den bolivarianska sidan förlorade två miljoner röster. Mainstreammedias tolkning var då att dessa två miljoner väljare hade anslutit sig till oppositionen, vilket så klart inte var fallet. Det venezolanska folket har utsatts för mycket förakt i media. Det är ett folk som har betett sig väldigt intelligent politiskt. De accepterar varken statskupper, utländska interventioner eller att lyda medierna, samtidigt som det uttrycker rättmätig kritik mot regeringen.

F: I dag används Venezuela som ett argument av högern i nästan varje land i världen för att beslå den inhemska vänstern med att stödja en ”diktator” och för att bevisa att socialismen inte fungerar. Så nu kommer miljonkronorsfrågan: är Venezuela socialistiskt?

J: Venezuela är inte socialistiskt enligt den marxistiska definitionen av termen. Men de som använder det argumentet ställer sig aldrig frågan om kapitalismen är ett effektivt ekonomiskt system, fastän det finns tusentals bevis för att det inte är det. I Venezuela har det gjorts seriösa försök att skänka social rättvisa åt folket. Vissa projekt har fungerat, andra inte. Varje folk måste hitta sitt sätt att lösa de sociala problemen. Jag tycker det är fullständigt groteskt att använda dagens Venezuela som ett bevis på att varje socialt reformprojekt är dömt att misslyckas.

F: Det märkliga är att den privata sektorn i Venezuela är större i dag än den var innan Chávez kom till makten samtidigt som skatter knappt existerar. Om definitionen av socialism är storleken på den offentliga sektorn eller skattetrycket – vilket många till höger verkar anse – får ju ganska många länder, inklusive USA, sägas vara mer socialistiska än Venezuela.

J: Ja, det är därför jag inte kan ge ett entydigt svar på frågan. Det beror på vad man menar med socialism. Det finns folk som har det väldigt gott ställt i Venezuela. Media målar ofta upp en bild av ett land där ingen har råd med mat och så vidare. Och det är så klart en svår situation för många. Men de som har pengar kan köpa vad de vill. Om man går förbi restauranger står alltid lyxbilar parkerade som vanligt. Vid stränderna ligger fortfarande lyxvillor. Det är inte samma verklighet för alla. De som tjänar pengar i dollar eller euro lever inte på samma sätt som de fattiga.

F: Guaidó svälter inte, så att säga.

J: Nej, det tror jag knappast. Dock ska det tilläggas att Guaidó inte kommer från det rikaste befolkningsskiktet, vilket de flesta politiker inom oppositionen gör. Det var ett strategiskt drag av högern att kunna visa att deras ledare inte är en vit man från de rikaste kvarteren av Caracas, utan en brunhyad man från medelklassen. Men det är tydligt att han beter sig som USA:s satellit likafullt.

F: I vilken utsträckning är Venezuela rasistiskt i dag efter 20 år av chavism?

J: Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne. Men för att fatta mig kort kan jag säga att Venezuela fortfarande är ett av de mest rasistiska länderna i världen. Den spanska kolonialmakten lämnade efter sig en pyramidal struktur som tar sig uttryck i rastermer. Längst upp finns en minoritet spanskättade vita. Därefter kommer deras kreolska ättlingar vars förfäder föddes i Venezuela. Sedan kommer de vita som utförde fysiskt arbete. Sedan kommer los pardos, det vill säga vita som blandats med urfolken. Efter dem kommer de infödda urfolken. Sedan kommer los sambos, ursprungsbefolkning som blandats med svarta. Och längst ner är afro-venezolanerna. Det är en extremt stratifierad struktur. Om man gör en analys av vilka familjer som historiskt har haft tillgång till jordegendom, utbildning, sjukvård, representation på tv och så vidare så har det alltid varit vita, och viss mån mestiser, men aldrig svarta eller människor ur ursprungsbefolkningen. Med Chavez förändrades det lite. Folk från de lägre klasserna blev sedda för första gången och vissa har lyckats klättra socialt. Men själva strukturen finns kvar. Det är fel att säga att oppositionens demonstrationer bara innehåller vita i dag, men majoriteten är vit, medan majoriteten mörkhyade stödjer regeringen.

F: Ser du någon lösning på dagens kris?

J: Ekonomiskt ser jag en lösning men jag vet inte om de kommer att gå den vägen. Lösningen vore för det första att införa ett skuldmoratorium. Därefter bör man tillsätta en revision av statsskulden för att avgöra vilka delar av den som är legitima och vilka som inte är det. Pengarna som man då sparar bör direkt gå till köp av förnödenheter och sedan till massiva investeringar i utveckling av jordbruket så att landet kortsiktigt kan göra sig mindre beroende av import. Sedan bör man se till att alla pengar som har förts ut ur landet genom korruption återbördas till staten och införa en progressiv skatt som taxerar lyxprodukter hårdare än basvaror.
Politiskt är det så klart väldigt svårt att se någon lösning. Men för det första kan man säga att ingen främmande makt bör lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Det sista vi behöver är ett inbördeskrig. Sedan måste det ske en förändring inom regeringen. De kan inte fortsätta att hävda att ekonomin kommer att gå bättre av sig självt.
Det bästa alternativet är nu förmodligen den internationella dialog som Mexiko har inlett i Uruguay med stöd av FN. Men det bidrar knappast till avspänning när EU samtidigt börjar skrika om ”demokratiska, fria och transparenta val”. Man kan inte tala så till något suveränt land 2019. Det bekräftar bara vilken neokolonial status Venezuela har.

F: Guaidós plan är att få militären att överge Maduro. Det har inte hänt än. Vad är hans alternativ om så inte blir fallet?

J: Planen var att på kort sikt få militären att gå över till hans sida. Men det har uppenbarligen inte hänt. En del har deserterat, inklusive två generaler, men de utgör fortfarande en bråkdel av de väpnade styrkorna (FANB) som mönstrar omkring 350 000 soldater. Maduro har gett mycket inflytande åt militären eftersom han inte har samma legitimitet hos dem som Chávez hade, som kom från deras led. Regeringen fängslade först Guaidó, men sedan släppte man honom eftersom man inte vill skapa en martyr. Nu tappar oppositionen i stället fart. Så jag tror att dödläget kommer att fortsätta.

 

Detta är en längre version av en intervju som publicerades i Flamman nr 10/2019.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]