Utrikes 08 mars, 2019

”Det är en neokolonial situation”

I Venezuela blir en militär intervention troligare för varje dag som går. Joaldo Dominguez arbetar för organisationen Kommittén för avskaffandet av illegitima skulder (CADTM). Privat är han anhängare av den bolivarianska revolutionen i hemlandet, men numera kritisk till regeringen. Flamman träffade honom för att diskutera krisen i Venezuela.

Flamman (F): De gångna veckorna har den venezolanska oppositionen försökt föra in hjälpsändningar från USA i landet. Nicolás Maduros regering har dock förhindrat det. Samtidigt har USA fortsatt att skärpa sanktionerna. Vad är sambandet mellan dessa åtgärder?

Joaldo Dominguez (J): Det finns en extrem dubbelmoral här eftersom sanktionerna främst drabbar folket. USA och andra västländer har blockerat Venezuelas tillgångar i utlandet. De summor som Venezuela förgäves har försökt kalla hem från USA, Storbritannien och värdepapperscentralen Euroclear i Belgien uppgår tillsammans till över 32 miljarder dollar. Och nu försöker USA ge ”bistånd” på 20 miljoner dollar, vilket inte är någonting i sammanhanget. Det är uppenbarligen en ursäkt för att öppna för en intervention.
USA spelar en central roll men samtidigt vill de inte leda en militär intervention. Därför försöker de få de latinamerikanska grannländerna att göra det. De senaste veckornas händelser var ett stort misslyckande för oppositionsledaren Juan Guaidó eftersom hans mål var att få in biståndet i landet. Guaidó har tidigare vägrat säga att alla korten ligger på bordet (d.v.s. att en intervention inte är utesluten). Men nu har han till slut också gjort det. Vid mötet med Lima-gruppen i Bogotá förra måndagen bad flera latinamerikanska länder USA:s vice-president Mike Pence att inleda en intervention. Men USA sade nej, förmodligen för att det folkliga stödet visade sig vara så litet. I stället för de en miljon människor som man hade väntat sig dök bara 50 000 människor upp vid oppositionens stödkonsert vid den colombianska gränsen för två veckor sedan.

F: Dagens kris kan sägas vara kulmen på en process som började när oppositionen vann kontrollen över nationalförsamlingen 2015. Maduros kanske viktigaste verktyg för att lyckas behålla makten har i sin tur varit den konstituerande församlingen som tillsattes 2017. Kan du förklara vad den spelar för roll i Venezuela?

J: Den konstituerande församlingen har till uppgift att utarbeta en ny konstitution för landet. Under Hugo Chávez epok tillfrågades folket först, innan man tillsatte den konstituerande församlingen 1999. När Nicolás Maduro valde att tillsätta en ny konstituerande församling 2017 gjorde han det med stöd av konstitutionen. Men man tillfrågade inte folket först, vilket konstitutionen också kräver. Då sade regeringen ”vi gör det senare”. Så det är uppenbart att det var ett strategiskt politiskt drag. Och det var effektivt eftersom man lyckades blockera oppositionen som kontrollerade parlamentet och försökte fälla regeringen genom gatuprotester.
Genom församlingen har man lyckats splittra oppositionen. Den har visserligen alltid varit splittrad mellan den hårda högern och den mer demokratiskt lagda. Men den enda gången de har vunnit framgång var i parlamentsvalet 2015, just för att de då valde den demokratiska vägen. Sedan dess har splittringen gjort att de inte har något tydligt budskap, även i de egna anhängarnas ögon. På så sätt lyckades regeringen med sitt drag.
Däremot diskuterade man aldrig öppet orsaken till att man sammankallade församlingen. Problemet är att det inte finns någon uppenbar anledning att ändra Chávez konstitution. Det är en fundamental motsägelse. Det finns vissa anledningar, men de är inte några som de kommer att vinna röster på. Till exempel projektet att öppna ett gigantiskt område kring Orinoco-floden med guldfyndigheter och andra mineraler för utländsk exploatering, vilket inte är möjligt enligt den nuvarande grundlagen. Men det kan de så klart inte säga öppet.

F: Ända sedan den politiska krisen inleddes har konstitutionen stått i centrum för konflikten. Båda sidor stödjer sig på den för att argumentera för sin sak, vilket kan göra situationen förvirrande för utomstående. Ur ett strikt konstitutionellt perspektiv, vilken är Nicolás Maduros respektive Juan Guaidós legitimitet?

J: Maduros legitimitet grundar sig på det folkliga stödet och segern i presidentvalet förra året. Men det är sant att han håller på att förlora sitt stöd. Under Chávez epok hade regeringen ofta ett stöd på mellan 70 och 80 procent i valen, och valdeltagandet var i regel högt. Förra året var valdeltagandet bara 46 procent. Maduro fick 67 procent av rösterna. Det finns också misstankar om att de köpte röster genom klientelism. Men man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner.
Juan Guaidós legitimitet grundar sig på att han är talman i parlamentet som valdes demokratiskt av folket. Oppositionspartierna har sedan 2015 turats om att styra parlamentet och nu kom turen till det högerextrema partiet Voluntad Popular. Men eftersom partiledaren Leopoldo Lopez sitter i husarrest har Juan Guaidó tagit hans plats. Hans försök att upprätta ett slags parallell stat är dock helt surrealistiskt. Det är uppenbart att det var noga förberett i förväg tillsammans med USA och länder som Colombia och Brasilien. Reaktionen i dessa länder var för snabb för att det skulle verka normalt. I efterhand har oppositionen också erkänt att man hade organiserat möten i förväg. Nu har Guaidó erkänts som Venezuelas president av en rad länder, men konstitutionellt sett råder ingen tvekan om att Maduro är landets president.

Man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner

F: Argumentet tycks vara att Guaidó är legitim som president eftersom Maduro är illegitim. Vad baseras denna analys på?

J: När oppositionen vann en majoritet i parlamentsvalet 2015 rådde en viss konstitutionell oklarhet eftersom tre ledamöter från staten Amazonas misstänktes ha valts med hjälp av fusk. Oppositionen valde trots det att låta dem sitta kvar. Högsta valtribunalen beslutade då att de inte var legitima. Regeringen borde naturligtvis ha utlyst nya val, men problemet var att om oppositionen hade vunnit två av dessa med legitima kandidater i ett omval skulle den ha fått en kvalificerad majoritet i parlamentet, vilket hade gett dem möjlighet att avsätta Maduro. Oppositionen hävdar att Maduro där och då övergav konstitutionens ramar och att han därför är inte längre är legitim, medan Guaidó är vald av folket.

F: Det finns även personer inom vänstern som betraktar Maduro som illegitim, bland annat på grund av oegentligheterna i förra årets val. Hur ser du på den analysen?

J: Man måste ha bevis för att hävda att det var fusk. Det finns dock vittnesmål om att väljare på vissa håll tvingades registrera sig för att rösta på regeringen för att fortsätta få bidrag. Maduro sade till och med öppet att det var ett ”givande och tagande”. Dessutom lämnade det brittiska företaget Smartmatic, som har utvecklat valsystemet, Venezuela eftersom de sade att det totala röstantalet inte stämde.
Den hårda delen av oppositionen bojkottade valet men resten ställde upp. Så det beror på hur man tolkar valet. Det går att hävda att det avlöpte enligt västerländsk standard. Men man kan också peka på att Maduro valdes med ett totalt stöd på omkring 30 procent av väljarkårens röster (på grund av det låga valdeltagandet). Då kan regeringsanhängare dock peka på Donald Trump och andra som inte heller valdes av en majoritet av väljarna.
Nu håller Maduro dock på att tappa sitt stöd, eftersom regeringsanhängare har fått se sin levnadsstandard snabbt försämras på grund av hyperinflationen. Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen. Det faktum att regeringen först förnekade att folk flydde bidrog knappast heller till att förbättra dess image. Nu har man börjat repatriera venezolaner eftersom de utsätts för främlingsfientliga attacker i grannländerna, men det rör sig bara om några tusen.

F: Flera oppositionspartier bojkottade valet. Samtidigt hindrades vissa partier från att ställa upp.

J: Det stämmer också att flera partier hindrades från att ställa upp i valet, till exempel genom att de förbjöds från att använda sina ursprungliga namn. Det gäller framförallt några mindre partier till vänster. Det är en viktig faktor för att förstå hur regeringspartiet PSUV, som gör anspråk på hegemoni inom vänstern men som har svårt att acceptera kritik, nu sakta håller på att fjärma sig från arbetarklassen. Sedan finns det naturligtvis en rad politiker till höger som hindrades från att ställa upp eftersom de är fängslade eller befinner sig i exil.

F: Hur många politiska fångar finns det i Venezuela i dag?

J: Det kan jag inte svara på. Först måste man skilja på fängslade politiker och politiska fångar. Den viktigaste fängslade politikern är Leopoldo Lopez. Sedan finns det en rad som har flytt landet, såsom Julio Borges. De flesta är fängslade antingen för att de har planerat kuppförsök eller för att de har uppmanat till våldsamma protester. De här människorna skulle ha fängslats i vilket annat land som helst i världen. Det som stör mig är att oppositionen, som talar om mänskliga rättigheter i den här frågan, aldrig talar om mänskliga rättigheter när det kommer till de över 3 000 personer som dödades av militären under Caracazo-protesterna 1989, och där flera av de ansvariga fortfarande är aktiva inom oppositionen. Eller när det kommer till Alcedo Mora som försvann 2015 efter att ha kritiserat korruptionen och oljesmugglingen – här är även regeringen ansvarig. Eller när det kommer till ursprungsfolksledaren Sabino Romero och alla de andra bönder som mördats av storgodsägare. Och man talar inte om det när det kommer till de afro-venezolaner som dagligen skjuts till döds i de fattiga kvarteren.

Joaldo Dominguez

Joaldo Dominguez.

F: Du var länge regeringsanhängare. När övergick ditt stöd till kritik?

J: Jag stödjer inte längre regeringen men jag kommer aldrig att stödja den venezolanska högern, och ännu mindre en statskupp. Jag slutade stödja regeringen när jag märkte att den inte vidtog meningsfulla åtgärder för att garantera folkets grundläggande behov när de ekonomiska förhållandena började försämras. Det finns visserligen bidragsprogram såsom Clap, men de är inte tillräckliga. Jag anser att det var oförlåtligt att de valde att betala tillbaka på statsskulden och reducera importen när många knappt hade råd med mat. Det mest grundläggande misstaget hos både Chávez och Maduros regeringar var dock att inte diversifiera ekonomin. Det gäller visserligen för alla venezolanska regeringar efter att man upptäckte oljan. Men för ett projekt som chavismen, som innebar en social transformation, är det tragiskt att behöva konstatera att man fortfarande är så långt ifrån självförsörjning. Nu ser vi konsekvenserna av detta misslyckande.

Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen

F: Hade situationen i dag sett mycket annorlunda ut om Chávez regering hade sparat delar av oljevinsterna i stället för att, som man gjorde, direkt investera dem i den sociala ekonomin?

J: Venezuelas roll i den internationella arbetsfördelningen är att producera och exportera råvaror. Det är en neokolonial situation där man fortfarande är beroende av de rika länderna. Chávez hävdade att det fanns en ”social skuld” i landet som han valde att betala genom att investera pengarna i sociala program. Vilket så klart var helt korrekt. Men det är sant att om man hade valt att spara en del av pengarna, eller som en venezolansk intellektuell nyligen formulerade det, ”att så oljan”, hade det varit bra. Genom att betala den sociala skulden har man i stället gjort landet ännu mer oljeberoende.
Det är dock orättvist att säga att regeringen inte försökte diversifiera ekonomin. Men Venezuela präglas av en fundamental motsägelse: den stora majoriteten av befolkningen bor i tre städer, Caracas, Valencia och Maracaibo, som alla ligger i norr. Så nästan alla bördiga områden är i princip folktomma. Man försökte uppmuntra folk att flytta dit, men det var väldigt få som ville det. Det togs intressanta initiativ, såsom programmet med kommunerna, men där kommer den andra motsägelsen in: hur garanterar man människors autonomi om man samtidigt fruktar att förlora makten? Hur respekterar man deras självbestämmande om man samtidigt gör dem beroende av pengarna som man ger dem? I dag är det tydligt att de befolkningsgrupper som har klarat sig bäst under krisen är de som har varit minst beroende av staten ekonomiskt.

F: Högern saboterade också försöken att diversifiera ekonomin.

J: Ja, när Chávez försökte genomföra ett ambitiöst reformprogram valde den ekonomiska eliten att försöka störta honom i kuppen 2002. De lyckades inte så efter det genomförde man i stället en lockout i oljesektorn, vilket gjorde att staten förlorade stora intäkter. Efter det valde regeringen att sluta försöka reformera ekonomin. Men trots det vann Chávez en jordskredsseger i återkallningsomröstningen två år senare. Det var då som det chavistiska projektet var som allra starkast.

F: Det är en annan sak som skiljer Maduro från Chavez: synen på val och omröstningar.

J: Under Maduro har regeringen aldrig accepterat återkallningsomröstningarna. I stället har man börjat fördröja de olika valen. Det är ett problem när regeringen väljer att skjuta upp val för att de tror att de kommer att förlora och sedan tidigarelägga dem när de vet att de kommer att vinna. Det var fallet i guvernörsvalet 2017. Efter att regeringen vann en förkrossande seger sade man: ”Jaha, så ni vill hålla presidentval. Då gör vi det.” Och så tidigarelade man presidentvalet ett halvår. Det var därför som Maduro svors in igen först i januari i år, trots att valet hölls för nästan ett år sedan. När Jimmy Carter sade att Venezuela har de mest transparenta valen i världen gällde det då, 2012. I dag är det inte samma sak längre.

F: Majoriteten av det venezolanska folket stödjer inte längre regeringen. Men de vill heller inte ha en statskupp. Vad innebär det konkret?

J: Det innebär att man inte kan förstå Venezuela utifrån den enkla tolkning som västerländsk mainstreammedia gör av situationen. Att majoriteten inte längre stödjer Maduro betyder inte att den stödjer Guaidó. Venezuela är väldigt komplext, det går inte att förstå situationen med en binär logik. När oppositionen vann parlamentsvalet 2015 ökade deras röstandel med 500 000 röster medan den bolivarianska sidan förlorade två miljoner röster. Mainstreammedias tolkning var då att dessa två miljoner väljare hade anslutit sig till oppositionen, vilket så klart inte var fallet. Det venezolanska folket har utsatts för mycket förakt i media. Det är ett folk som har betett sig väldigt intelligent politiskt. De accepterar varken statskupper, utländska interventioner eller att lyda medierna, samtidigt som det uttrycker rättmätig kritik mot regeringen.

F: I dag används Venezuela som ett argument av högern i nästan varje land i världen för att beslå den inhemska vänstern med att stödja en ”diktator” och för att bevisa att socialismen inte fungerar. Så nu kommer miljonkronorsfrågan: är Venezuela socialistiskt?

J: Venezuela är inte socialistiskt enligt den marxistiska definitionen av termen. Men de som använder det argumentet ställer sig aldrig frågan om kapitalismen är ett effektivt ekonomiskt system, fastän det finns tusentals bevis för att det inte är det. I Venezuela har det gjorts seriösa försök att skänka social rättvisa åt folket. Vissa projekt har fungerat, andra inte. Varje folk måste hitta sitt sätt att lösa de sociala problemen. Jag tycker det är fullständigt groteskt att använda dagens Venezuela som ett bevis på att varje socialt reformprojekt är dömt att misslyckas.

F: Det märkliga är att den privata sektorn i Venezuela är större i dag än den var innan Chávez kom till makten samtidigt som skatter knappt existerar. Om definitionen av socialism är storleken på den offentliga sektorn eller skattetrycket – vilket många till höger verkar anse – får ju ganska många länder, inklusive USA, sägas vara mer socialistiska än Venezuela.

J: Ja, det är därför jag inte kan ge ett entydigt svar på frågan. Det beror på vad man menar med socialism. Det finns folk som har det väldigt gott ställt i Venezuela. Media målar ofta upp en bild av ett land där ingen har råd med mat och så vidare. Och det är så klart en svår situation för många. Men de som har pengar kan köpa vad de vill. Om man går förbi restauranger står alltid lyxbilar parkerade som vanligt. Vid stränderna ligger fortfarande lyxvillor. Det är inte samma verklighet för alla. De som tjänar pengar i dollar eller euro lever inte på samma sätt som de fattiga.

F: Guaidó svälter inte, så att säga.

J: Nej, det tror jag knappast. Dock ska det tilläggas att Guaidó inte kommer från det rikaste befolkningsskiktet, vilket de flesta politiker inom oppositionen gör. Det var ett strategiskt drag av högern att kunna visa att deras ledare inte är en vit man från de rikaste kvarteren av Caracas, utan en brunhyad man från medelklassen. Men det är tydligt att han beter sig som USA:s satellit likafullt.

F: I vilken utsträckning är Venezuela rasistiskt i dag efter 20 år av chavism?

J: Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne. Men för att fatta mig kort kan jag säga att Venezuela fortfarande är ett av de mest rasistiska länderna i världen. Den spanska kolonialmakten lämnade efter sig en pyramidal struktur som tar sig uttryck i rastermer. Längst upp finns en minoritet spanskättade vita. Därefter kommer deras kreolska ättlingar vars förfäder föddes i Venezuela. Sedan kommer de vita som utförde fysiskt arbete. Sedan kommer los pardos, det vill säga vita som blandats med urfolken. Efter dem kommer de infödda urfolken. Sedan kommer los sambos, ursprungsbefolkning som blandats med svarta. Och längst ner är afro-venezolanerna. Det är en extremt stratifierad struktur. Om man gör en analys av vilka familjer som historiskt har haft tillgång till jordegendom, utbildning, sjukvård, representation på tv och så vidare så har det alltid varit vita, och viss mån mestiser, men aldrig svarta eller människor ur ursprungsbefolkningen. Med Chavez förändrades det lite. Folk från de lägre klasserna blev sedda för första gången och vissa har lyckats klättra socialt. Men själva strukturen finns kvar. Det är fel att säga att oppositionens demonstrationer bara innehåller vita i dag, men majoriteten är vit, medan majoriteten mörkhyade stödjer regeringen.

F: Ser du någon lösning på dagens kris?

J: Ekonomiskt ser jag en lösning men jag vet inte om de kommer att gå den vägen. Lösningen vore för det första att införa ett skuldmoratorium. Därefter bör man tillsätta en revision av statsskulden för att avgöra vilka delar av den som är legitima och vilka som inte är det. Pengarna som man då sparar bör direkt gå till köp av förnödenheter och sedan till massiva investeringar i utveckling av jordbruket så att landet kortsiktigt kan göra sig mindre beroende av import. Sedan bör man se till att alla pengar som har förts ut ur landet genom korruption återbördas till staten och införa en progressiv skatt som taxerar lyxprodukter hårdare än basvaror.
Politiskt är det så klart väldigt svårt att se någon lösning. Men för det första kan man säga att ingen främmande makt bör lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Det sista vi behöver är ett inbördeskrig. Sedan måste det ske en förändring inom regeringen. De kan inte fortsätta att hävda att ekonomin kommer att gå bättre av sig självt.
Det bästa alternativet är nu förmodligen den internationella dialog som Mexiko har inlett i Uruguay med stöd av FN. Men det bidrar knappast till avspänning när EU samtidigt börjar skrika om ”demokratiska, fria och transparenta val”. Man kan inte tala så till något suveränt land 2019. Det bekräftar bara vilken neokolonial status Venezuela har.

F: Guaidós plan är att få militären att överge Maduro. Det har inte hänt än. Vad är hans alternativ om så inte blir fallet?

J: Planen var att på kort sikt få militären att gå över till hans sida. Men det har uppenbarligen inte hänt. En del har deserterat, inklusive två generaler, men de utgör fortfarande en bråkdel av de väpnade styrkorna (FANB) som mönstrar omkring 350 000 soldater. Maduro har gett mycket inflytande åt militären eftersom han inte har samma legitimitet hos dem som Chávez hade, som kom från deras led. Regeringen fängslade först Guaidó, men sedan släppte man honom eftersom man inte vill skapa en martyr. Nu tappar oppositionen i stället fart. Så jag tror att dödläget kommer att fortsätta.

 

Detta är en längre version av en intervju som publicerades i Flamman nr 10/2019.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Rörelsen 15 februari, 2025

Ska brist eller överflöd vägleda miljörörelsen?

LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff i Kiruna, efter rekordfyndet av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).

Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.

I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.

Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.

Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.

Läs mer

Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.

Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Inrikes 14 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

(mer …)
Kultur 14 februari, 2025

Särskilda, fascistiska, dagar

Möte mellan en hemmafru (Sophia Loren) och en homosexuell radioreporter (Marcello Mastroianni) i skuggan av Hitler och Mussolini. Filmen finns på SVT Play till den 23 februari. Foto: Canafox.

Sophia Loren gick aldrig med i paraden. Ann Ighe återupptäcker Ettore Scolas snart halvsekelgamla film som vibrerar av tidsångest och grupptryckets kvävande kraft.

Man omvärderar mycket i sitt liv. Men jag tillhör dem som håller fast vid en hel del. Som att jag i större delen av mitt vuxna liv har påstått att Ettore Scolas En alldeles särskild dag, från 1977, tillhör världens bästa filmer. Jag såg om den häromdagen, och fann inget skäl att ändra mig.

Filmen börjar med ett långt, dokumentärt journalfilmsklipp från den 8 maj 1938. Sju hela minuter som följer Adolf Hitlers tågfärd från Tyskland till Italien och Rom. Vi möter det jublande mottagandet från både de fascistiska massornas sida och från självaste Mussolini och kung Viktor Emanuel III. Stöveltrampet under paraderna är taktfast och inte det minsta metaforiskt. Scola börjar så, han samplar historien direkt. Och låter den sedan, via ett ständigt ljudspår från italiensk radio, stanna med oss. Resten av filmen utspelar sig nämligen i ett hyreshus, i en blek mellankrigstida färgskala med skarpa svarta detaljer. I bakgrunden hörs rapporteringen från det fascistiska stormötet på Roms gator, samtidigt som bilden och dialogen berättar ett annat drama.

Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan.

Vad var det som fångade mig den där första gången jag såg filmen? Sophia Loren såklart. Hennes Antonietta är den första i familjen som stiger upp, och i en enda svepande morgonrutin får upp sina barn och sin man ur sängarna och i kläderna. Det är ingen dans, om jag nu får det att låta så, det är arbete. Hela familjen ska ut och se på paraderna, när Hitler besöker Mussolini i Rom. Hela kvarteret ska dit, alla familjer ställer upp sig, gör sig i ordning, marscherar glatt och stolt iväg i sina fascistiska uniformer eller sina söndagskläder. Alla går för att möta denna alldeles särskilda dag på gatorna. Alla utom en portvakterska, vår lätt luggslitna hemmafru i Sophia Lorens ovanligt nedtonade gestalt, och en homosexuell radiopratare, spelad av Marcello Mastroianni, som vet att den fascistiska regim som har deporterat hans älskade också har honom i sikte.

Den lilla trion får sedan spela ut hela dramat av fascismens kontrollapparat, krav på medborgarnas ”vandel” och angiveriets mekanismer. Samt någon sorts sanning om att människor kan mötas och betyda något för varandra. Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan. Jag antar att Scola redan då tyckte att det var intressant att låta en 15-årig Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito Mussolini, syskonbarn till Sophia Loren – vara med i rollistan. Men han visste inte vad vi vet nu, att hon sedan blev politiker för MSI – arvtagaren till Mussolinis parti – i Italien och Europaparlamentet.

Det är inte bara att filmen är rasande snyggt gjord, eller att Loren och Mastroiannis valhänta möte är så välspelat och dramatiskt fulländat. Allt det var gripande redan när filmen var ny. Det är också att jag i min egen vardag i dag anar ett förfärligt fascistiskt soundtrack i bakgrunden. Namnen som surrar förbi är Elon Musk och Donald Trump – lite för ofta i den ordningen. Världens rikaste man har nästan blivit en större politisk aktör än den president han hjälpt till makten.

Det är 2025 nu. Vill man tänka stort säger man att det tjugoförsta århundradets första kvartal har förflutit. Fjolåret var det varmaste vi hittills har kunnat mäta. Ett skört eldupphör råder i Gaza, men är lika osäkert som allt levande. På den ryska invasionen av Ukraina syns inget slut och människoliv mals ned med militärt våld. Det är inga goda dagar för mänskligheten.

Läs mer

Själv känner jag djup frustration över en svensk statsminister som säger att det inte är krig men inte heller fred i Sverige, för att bana väg för en militarisering av både samhälle och ekonomi. Och samtidigt. Kriget finns runt om oss, och i många människors liv. Donald Trump har hållit ett andra installationstal. Musk ska effektivisera den amerikanska statsapparaten och värmer upp med en timslång intervju med tyska högerextrema Alternativ för Tysklands ledare på sin egenägda plattform X.

Jag hör världens drama i bakgrunden. Jag vill verkligen gå ut på gatorna, men jag tänker inte gå i paraden.

Kultur/Nyheter 13 februari, 2025

Bråk kring samisk utställning: ”Häxjakt”

Den dramatiska naturen i norska Finnmark skildras i en fotobok av Cato Lein, som är föremål för en kontrovers i Oslo. Foto: Jan Langhaug.

En utställning om samisk identitet i Oslo innehåller bilder av Cato Lein, vars fotopris drogs tillbaka på grund av fusk i fjol, vilket uppmärksammas i norska Klassekampen. Själv säger han att kritiken liknar förföljelse.

Fem renar som vandrar längs vattenbrynet. En dramatiskt krökt stenbumling på ett öppet fält. En barrskogsvidd fångad från ett krön.

Bilderna i Cato Leins svartvita fotoalbum Northern silence (2022) är bländande karga. De sägs vara tagna i Norges nordligaste fylke Finnmarken mellan mitten av 80-talet och 2012, och han tilldelades Svenska fotobokspriset 2023 för en ”dramatisk skildring av det nordligaste Norge” som ”ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö”.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen, berättar han i en intervju på Svenska fotografers förbunds hemsida.

Även i förordet står att bilderna skildrar den finnmarkska naturens ”överväldigande spektakel”.

Det fanns bara ett problem. Flera av bilderna, inklusive de tre beskrivna i inledningen, är tagna av andra fotografer, varav fyra av etnografen och sameforskaren Ernst Manker (1893–1972). När detta uppdagades drogs både priset och pengen på 40 000 kronor tillbaka i mars 2024, något som uppmärksammades i flera svenska medier.

(mer …)
Okategoriserade 13 februari, 2025

Bil kör in i facklig demonstration i Tyskland

Polisen samlar in vittnesmål på restaurangen Löwenbräukäller nära platsen där en man körde in i en folkmassa. Foto: Matthias Balk/dpa/AP/TT.

En bil har kört in i ett demonstrationståg för fackförbundet Verdi i München. Fler än 20 är skadade, inklusive barn, men omständigheterna är i övrigt ännu inte kända. Enligt vittnen körde föraren medvetet in i folkmassan.

Flera människor skadades när en bil körde in i en folkmassa i München i södra Tyskland under förmiddagen.

De hade samlats för att demonstrera under en kortstrejk arrangerad av fackförbundet Verdi för statsanställda, för en åttaprocentig löneökning, högre bonusar och ytterligare tre lediga dagar. Enligt tidningen Süddeutsche Zeitung är minst 20 personer skadade, varav några var i kritiskt tillstånd. Flera av de skadade var barn.

Ett ögonvittne på plats säger till mediebolaget Bayerischer Rundfunk att bilen körde in i folkmassan medvetet. Vittnen berättade också om två män, varav en sköts av polisen och bars bort.

Ett vittne som medverkade i demonstrationen säger till BR att han sprang över och ”såg att en man låg under bilen. Sedan försökte jag öppna dörren, men den var låst.” Sedan kom polisen och sköt mot bilrutan, så han drog sig undan för att ta hand om de skadade.

Journalisten Sandra Demmelhuber rapporeterade klockan tio i elva på X att en person låg på gatan, och att en ung man hade förts bort av polisen. ”Folk som sitter på marken och gråter och skakar. Detaljerna är fortfarande oklara”, skriver hon.

Händelsen ägde rum vid Stiglmaierplatz, ett livligt torg i centrala München i närheten av centralstationen. Lokalpolisen meddelar på X att föraren säkrades omedelbart, och inte utgör en fortsatt fara. De har också upprättat en vittnesinsamlingsplats på en närliggande pub.

Verdi är Tysklands näst största fackförbund med 1,9 miljoner medlemmar inom service- och tjänstesektorn. Fackförbundet har varit involverat i flera arbetsmarknadskonflikter under det senaste året.

I januari 2024 utlyste förbundet en landsomfattande strejk inom kollektivtrafiken med krav på en 35-timmarsvecka med bibehållen lön, där över 90 000 anställda på drygt 130 bolag deltog. Månaden därpå strejkade 25 000 medlemmar i markpersonalen på Tysklands sju största flygplatser, för att sätta press i förhandlingar om löner och arbetsvillkor.

I november varnade Verdis ordförande, Frank Werneke, för att stigande priser och fortsatt arbetskraftsbrist inom vissa sektorer kan leda till fler lönekonflikter, inte minst som lönerna för busschaufförer och säkerhetspersonal ofta har halkat efter prisökningarna

– Strejker är en del av demokratin, underströk han och varnade politiker för att urvattna rätten.

Münchens socialdemokratiska borgmästare Dieter Reiter sade att han var ”djupt chockad” i ett första uttalande: ”Mina tankar går till de skadade.”

Texten uppdateras.

Nyheter 13 februari, 2025

När bubblan sprack började skuldspiralen

Stadsdelen Ronna i Södertälje räknas till Sveriges särskilt utsatta områden. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Mer än trettio år efter 90-talets bostadsbubbla finns det fortfarande de som plågas av kraschens efterdyningar. Och enligt vissa slutade aldrig krisen – den bara drogs ut.

Frosten glimmar på bänkarna i Södertälje centrum. Trots solsken och klar himmel är det så kallt att händerna blir röda och andedräkten skapar moln i luften. På en av bänkarna sitter tre medelålders herrar med bylsiga vinterjackor. En av dem har ett stort grått skägg och heter Christer.

– Jag har ju hela mitt kontaktnät här i Södertälje, så det är ju här jag vill bo, säger Christer.

Christer flyttade till Södertälje 1987. Då var det raggarkultur som gällde, och han hade själv flera amerikanare. I dag är han arbetslös och bor på ett av kommunens stödboenden. Bilarna är sålda sedan länge.

(mer …)
Inrikes/Reportage 13 februari, 2025

Vår man i Mar-a-Lago

Sverigedemokraterna hoppas bli en länk mellan Trumpsfären och borgerligheten i Sverige. Foto: Nancy Ellison/Polaris.

I strävan efter en konservativ hegemoni blickar Sverigedemokraterna utanför Sverige. Drömmen rymmer vapenskrammel, fackförakt, och dollartecken – och en inflytelserik doldis, som vill föra SD och USA närmare varandra.

”MAKE AMERICA SWEDISH AGAIN”, skriver Andreas Palmlöv när han uppdaterar sin profilbild på Facebook 2016, en månad efter Donald Trumps första valvinst.

21-åringen har prydligt bakåtkammat hår, slips, och en liten gyllene pin på kavajen med USA:s och Sveriges flaggor korslagda. Bilden tas några månader in i hans utbytesår på University of Illinois i Chicago, och drömmen sedan dag ett har varit praktik i Washington DC.

I maj 2017 meddelar en stolt Palmlöv att den gått i uppfyllelse. Han ska till Svensk-amerikanska handelskammarens högkvarter i House of Sweden, där Sveriges – men även Islands och Liechtensteins – ambassader ligger.

Läs mer

”Där kommer jag arbeta för att fortsätta bygga handelsbroar mellan våra två otroliga nationer. Detta kommer låta mig se till att varje amerikan följer mig, och byter från tuggtobak till snus.”

Jag har hört att SD:s starkaste valdistrikt nuförtiden är Strandvägen.

I november 2024 har den ambitiösa politikstudenten hunnit fylla 29, och börjat lägga grunderna för det konservativa snusvarumärket ”No Woke”. På Linkedin lägger amerikanen Keith Williams upp en bild, där han bland andra poserar med SD:s riksdagsledamot Mattias Eriksson Falk och flera från USA:s handelskammare.

(mer …)
Inrikes 12 februari, 2025

Vapenilskan mot Åkesson: ”Syltrygg”

Jimmie Åkesson har varit pressad inom partiet sedan överenskommelsen om en striktare vapenlag. Foto: Lars Schröder/TT.

I en intervju förklarar Jimmie Åkesson att ”Rambovapen” inte passar för jakt. Men bland gräsrötterna växer ilskan – och flera tunga Sverigedemokrater kritiserar öppet sin partiledning.

Vapenfrågan delar Sverigedemokraterna.

I måndags avgick Richard Jomshof från justitieutskottet i protest mot att partiet ställde sig bakom ett förbud mot geväret AR-15. ”Det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier”, skrev han på X.

Även Tobias Andersson riktar kritik mot förslaget. ”Under mina snart 13 år i Sverigedemokraterna har jag aldrig varit med om en sådan kritikerstorm”, skriver han på X under måndagen. Till Sveriges Radio (11/2) säger han att han förstår Richard Jomshofs frustration.

– Man tar ett hastigt beslut i ett svårt läge som inte träffar Örebromannens vapengarderob, men som innebär att man misstänkliggör jägare som aldrig gjort något fel, och de misstänkliggörs nu för att vara en samhällsfara.

I en intervju med Sveriges Radio (11/2) försvarar partiledaren Jimmie Åkesson överenskommelsen med Tidöpartierna, och uttrycker besvikelse inför kritiken.

Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

– Det är väldigt svårt att driva partiets politik med det ansvar som han har om man inte håller med om partiets politik, och om man dessutom offentligt tar avstånd från det som jag tagit statsministern och övriga regeringen i hand på, säger han.

Han ifrågasätter också att AR-15 är lämpligt för jakt.

– Om man frågar den breda massan vad de tycker om att man använder den här typen av vapen, som alltså ser ut som rena Rambovapen, till jakt, så tror jag att väldigt få tycker att det är rimligt.

Enligt Göteborgs-Posten (10/2) står 24 av 27 SD-distrikt bakom protesten. Även Sveriges jägare är kritiska mot beslutet, som de kallar ”hastigt” i ett uttalande. De skriver också att ”Sveriges 300 000 jägare är mer laglydiga än genomsnittsbefolkningen”, men att de nu ”blir misstänkliggjorda av inget annat skäl än att dom har licensbelagda vapen och jagar”.

AR-15 är en familj av halvautomatiska gevär som liknar modellen Colt AR-15, som blev särskilt populära under Irakkriget. Sedan dess har det också blivit känt för sitt bruk i flera amerikanska skolskjutningar, och har åtminstone sedan 1990-talet varit föremål för en diskussion om striktare vapenlagar. Det demokratiska partiet har tillsammans med anhöriga förgäves försökt få till ett förbud mot det som lobbyorganisationen NRA kallar ”Amerikas gevär”.

Det användes dock inte av massmördaren i Örebro, vilket är ett vanligt argument bland Sverigedemokraternas många upprörda följare i sociala medier. 

Laddat. Den amerikanska gevärstypen AR-15 har länge varit föremål för en debatt om vapenlagar. Nu även inom Sverigedemokraterna. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

”Viker sig ni för trycket och straffa laglydiga vapenägare är det slutröstat på er ska ni ha klart för er!” skriver en följare på Facebook, och en annan: ”Jag trodde SD och DU Jimmie Åkesson var ett parti och en ledare som INTE var som övriga syltryggar, kappvändare, lögnare och svikare till politiker och partier i Sveriges riksdag! […] Men ack så jävla fel jag hade!!!”

Det höga tonläget präglade enligt flera källor till Aftonbladet (11/2) även partistyrelsens möte under måndagen, där en pressad Jimmie Åkesson ska ha höjt rösten flera gånger.

– Det var rejält skrikigt på mötet, säger en av källorna.

– Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

Medlemmarnas kritiska kommentarer lyfts också fram i ett inslag i den sverigedemokratiska tv-kanalen Riks (7/2). Där får Henrik Vinge, som nu har tagit över posten som ordförande i justitierådet efter Richard Jomshof, försvara partiet mot kritiken.

Läs mer

Han förklarar att även om AR-15 inte användes i Örebro, handlar åtgärden om att förhindra kommande fall, och lyfter amerikanska skolskjutningar som exempel.

– Många som söker licens för AR-15 är bra, hederliga människor som använder dem till jakt. Men det är också så att gevär som ser ut på det sättet lockar också en annan typ av människor, säger Henrik Vinge, och berättar att han både syftar på kriminella och på psykiskt sjuka.

Kommentar 12 februari, 2025

Brigadgeneral Mattias Hansson (höger) visar tillsammans med en kollega upp försvarsutrustning mot drönare i februari 2024. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.

När drönarna tar över både krigen och freden är det inte längre befolkningar långt bort som ska övervakas – utan alla.

Förföljd av ett klockslag!

Så skriver en anonym användare på familjeliv.se om den kusliga effekten av att råka titta på klockan vid exakt samma tid varje dag. Denna konfirmeringsbias verkar inte ha ett namn, men är tämligen vanligt förekommande: själv råkar jag jämt se på klockan när hon är 10:04 (tiden då blixten slår ned i Tillbaka till framtiden), en datavetare jag känner säger sig alltid märka när klockan är 13:37 (nördlingo för ”leet”/elite), medan en häxa jag känner ser andligt viktiga ”ängelsiffror” som 11:11 och 22:22. Min moster, däremot, vägrar säga vilken tid det är hon jämt märker, eftersom hon inte vill att även jag ska hemsökas av den.

Jag tänkte på fenomenet när det spreds nyheter om drönare över New Jersey i slutet av förra året. Trots att journalister gång på gång påvisade att det inte var något nytt eller ovanligt, spreds en mängd teorier. Det var Kina, eller ryssarna, eller hemlig amerikansk övervakning. Likt klockslagets förföljelse vill man hitta skäl till det man lägger märke till, något meningsfullt i kaoset.

(mer …)
Utrikes 12 februari, 2025

Bortom Tel Aviv och Damaskus

Sedan Bashar al-Assads fall i Libanon hoppas många på en nystart. Beirut, den 26 januari. Foto: Hussein Malla/AP/TT.

När Assad-regimen föll vaknade även grannlandet Libanon upp till en ny verklighet. Samtidigt kvarstår hotet från Libanons andra granne Israel, och spänningarna mellan olika etniska grupper bubblar precis under ytan.

– Folk var i chock. Fullständig chock. ”Ska vi fira nu? Ska vi bli rädda?” I Libanon blandar vi alltid hopp med fruktan, det är en försvarsmekanism antar jag.

Så beskriver Ralph Baydoun (bilden), libanesisk journalist och aktivist, stämningen i Beirut på morgonen den 8 december, när nyheten kom att Assad-regimen i grannlandet Syrien just fallit. Vi talas vid över telefon två månader senare, och han berättar att den absoluta majoriteten såg diktatorns fall som goda nyheter.

– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.

Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.

Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.

Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.

För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.

– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.

Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.

– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.

– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.

Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.

Blockad. Anhängare till Hizbollah hindrar framfarten med brinnande bildäck nära flygplatsen, i samband med mötet mellan USA:s särskilda utsända Morgan Ortagus och landets president Joseph Aoun den 7 februari. Foto: Bilal Hussein/AP/TT.

– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.

Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.

– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.

Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.

Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.

Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.

2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.

Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.

– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.

Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.

Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.

– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.

I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.

– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.

Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.

Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.

En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.

– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.

Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.

I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.

– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.

Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.

Läs mer

Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.

Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.

– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.