– Det här är inte 1968 och invasionen av Tjeckoslovakien där Ryssland kan hota sina grannar, ockupera en huvudstad, störta regeringen och klara sig undan. Saker och ting har förändrats.
De hårda orden från USA:s utrikesminister Condoleezza Rice i förra veckan, ter sig närmast tragikomiskt hycklande.
Utanför Nato och västvärlden, minns man att Irak är under ockupation, och att de styrande i Bagdad tillsatts som marionetter åt Vita huset. Och även USA:s övriga angrepp på självständiga stater, som skett långt efter 1968.
I Tjeckoslovakien 1968 strävade regeringen mot mer öppenhet, frihet och medbestämmande. I Irak 2003 angreps en förtryckarregim som höll befolkningen i skräck. Men brotten mot internationella lagar är faktiskt desamma. Ett angrepp är ett angrepp. Hur skulle annars en nation kunna garanteras självständighet? Vem ska avgöra om en regim är legitim, om det sker enligt etiska överväganden och inte enligt internationell lagstiftning?
På morgonen för 40 år sedan, invaderades Tjeckoslovakien av styrkor från Warszawapakten, efter en utveckling mot mer öppenhet och verkligt folkligt inflytande. Denna tidning, som då var VPK:s Norrbottensdistrikts tidning, hade som förstarubrik den 22 augusti 1968: ”Tragiska händelser i Tjeckoslovakien”. I ledaren sade man att det var ”bevisat att en överväldigande folkmajoritet entusiastiskt slutit upp bakom kommunistiska partiets politik i dess strävan till förnyelse” och tillfogade ”Vi måste djupt beklaga vad som skett.” Sedermera ändrades tidningens inställning till att bli mer Moskva-trogen. Tjeckoslovakien blev ytterligare en av många stridsfrågor i slitningarna mellan VPK-ledningen och ”Flammangänget”.
Verkställande utskottet för vänsterpartiet, då VPK, antog ett tydligt uttalande och menade att man ”med avsky tagit del av nyheten /…/” och talade om ”övergrepp mot Tjeckoslovakiens suveränitet”. ”VPK som är anhängare av varje folks rätt att bestämma sin egen utveckling fördömer Warszawapaktsländernas militära våld /…/.”
– En besvikelse utan like.
Så säger Lars Werner, dåvarande vice ordförande för VPK, när han berättar om den ödesdigra morgonen, som startade med ordförande CH Hermanssons telefonsamtal redan klockan fyra.
Precis som Gregor Flakierski beskriver i denna veckans Flamman (s. 6-7), orsakade invasionen många stora förluster för socialismen i Europa. En av dem var VPK:s stora tapp i riksdagsvalet kort därefter – tre procent totalt, vilket alltså skulle kostat partiet en plats i riksdagen om dagens fyraprocentsspärr hade gällt.
Lars Werner anger fler orsaker till valförlusten, det turbulenta året 1968. Dels Kårhusockupationen, som var svår att ”förklara bland svenska arbetare”; dels kravallerna i Båstad, vilka i sin tur föranledde ett angrepp från socialdemokratiskt håll.
– Erlander stod i riksdagen i maj 1968 och gjorde ett generalangrepp på CH och på vårt parti, och menade att vi var antidemokrater. Erlander gjorde det till en antikommunistisk kampanj, menar Lars Werner.
– Det blev för många bollar samtidigt. En smäll hade vi klarat. Men hade vi vacklat när det gällde Tjeckoslovakien, hade vi varit utraderade.
VPK:s fördömande mot Sovjets angrepp var alltså, till skillnad från Ungern 1956, helt förbehållslöst. Det var också ett logiskt ställningstagande för ett parti, som sedan många år alltmer tydligt markerat självständighet gentemot ledningen i Moskva och förespråkat alla folks rätt till självbestämmande.
Ändå misstänkliggörs vänsterpartiet än idag, gång på gång. Borgerligheten vill utmanövrera vänstern från all debatt om folkrätt, frihet och demokrati, med diffusa motanklagelser om att stödja diktatur eller vilja ha det som i Sovjet. Fler än en vänsterpartiföreträdare säger ”När kommunist-argumenten dyker upp, vet jag att jag håller på att vinna debatten”. Syftet är givetvis det. Att tysta ifrågasättandet av borgerlig ockupation och förtryck, med hänvisning till Sovjets.
/Lena Malmberg