Klimatkrisen har tvingat många människor att fundera över vart de ska ta vägen om deras hem blir obeboeligt. Och det är inte de mest välbärgade som kommer att drabbas.
Enligt en ny rapport från Oxfam släpper den rikaste procenten av mänskligheten ut lika mycket koldioxid som de 5 miljarder människor som utgör de 66 fattigaste procenten. Utsläppen är enligt rapporten tillräckliga för att orsaka mer än en miljon årliga dödsfall på grund av extrem värme. De rikaste bränner alltså bokstavligen ihjäl de fattiga.
Forskningsresultaten är delvis framtagna av Stockholms miljöinstitut – och rapporten belyser den djupa klyftan mellan koldioxidavtrycken från de superrika, vars livsstilar och investeringar i förorenande industrier som fossila bränslen driver den globala uppvärmningen, och resten av världen.
Marginaliserade grupper som kvinnor, urfolk och invånare i låginkomstländer har gjort minst för att orsaka situationen, ändå lider de mest av konsekvenserna. Klimatkrisen har alltså en rasistisk dimension, där rika, vita män i norr försämrar livsvillkoren för fattiga människor i söder. I den amerikanska debatten kallas det för miljörasism. Jag misstänker också att handlingskraften hade varit större om vi i väst hade drabbats hårdare.
Det har gått så långt att fattigare samhällens DNA har ritats om och fasthåller dem i en oändlig cykel av fattigdom – bokstavligen. Greenpeace skrev nyligen om en chockerande studie, där KwaZulu-Natal-universitetet i Sydafrika visar hur luftföroreningar förändrar generna hos befolkningen i södra Durban, så att de blir mer känsliga för ärftliga sjukdomar som astma, cancer och leukemi. Detta som ett resultat av långvarig exponering för luftföroreningar från raffinaderier som ägs av stora oljeföretag, som Shell och BP.
Klimatkrisen har en rasistisk dimension – där rika, vita män i norr försämrar livsvillkoren för fattiga människor i söder.
Inte nog med att de tvingas förlika sig med tanken på att deras hem förmodligen ligger under vatten om några år. Deras hälsa är försämrad i generationer framöver. Vårdkostnader utspridda över generationer leder till att redan fattiga familjer utarmas helt.
Ändå har vi svenska politiker som vägrar att beskatta extrem rikedom, trots att forskningen gång på gång visar hur det hade kunnat förändra våra möjligheter att ta itu med både ojämlikhet och klimatkrisen. Samtidigt som miljontals människors hälsa står på spel.
Miljörasismen och klimatkrisen är alltså oupplösligt sammanlänkade. Oxfam skriver att ojämlikheten i utsläppen till viss del har möjliggjorts av koloniala relationer. Detta då västs stora ekonomiska försprång delvis beror på stölden av naturresurser, exploateringen av billig arbetskraft och handelslagar som gynnar tidigare kolonisatörer, som nu är bland de mest drivande aktörerna i klimatkrisen. Därför är det viktigare än någonsin med en politisk vilja att skydda dessa samhällen bortom våra gränser.
Det är hög tid att erkänna miljörasismens förödande effekter.
