Döden på Medelhavet, terror mot barn och hänsynslösa övergrepp i krig. Människors reaktioner på allt fruktansvärt som händer kan mötas av de som valts att leda landet på olika sätt. De kan välja att möta oro och rädsla med trygghet och sammanhållning, eller så kan de svara med ytterligare hot och splittring.
För ryggradslösa politiker i alla läger är det enkelt att kapitalisera på rädsla och hot. Istället för praktisk handling för trygghet talas det alarmistiskt om kollapser och förestående kriser. Så agerar fega makthavare som inte ser bortom makten, som inte är intresserade av långsiktiga lösningar och som nöjer sig med ord när det kommer till människovärde. Så länge de själva sitter säkert verkar de beredda att överge allt annat.
Det sägs att vi som inte accepterar att de som flyr stängs ute, exploateras och utsätts för kränkningar är ansvarslösa och naiva, idealister. Vi vill inte vara med om de svåra och modiga beslut som ”verkligheten” krävt och som regeringen fattat åt oss, hävdas det. Låt oss prata om verkligheten.
Det som är naivt är att tro att andra länder ska ta mer ansvar när Sverige viker undan. Danmark svarade med en 34 punkter lång åtgärdslista för åtstramning samma kväll som regeringen meddelade sina beslut. Det är verklighetsfrånvänt att införa medicinsk åldersbedömning. Modern forskning och expertis avvisar förslaget. Det är ansvarslöst att öka arbetsbördan hos Migrationsverket med nya tester och fler prövningar genom tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är orealistiskt att föreställa sig att människor ska sluta fly från det krigshärjade Mellanöstern. Den som hävdar att Sverige kan och bör stänga sina gränser måste svara på frågan; var ska de som flyr ta vägen? Vilka länder får sätta stopp? Turkiet? Libanon? Ska varje gräns fram till Syrien bommas igen?
Det är bara idealister som kan stå ena dagen och tala om asylrätten, och andra dagen i praktiken sätta den ur spel. Verkligheten, det som gjorde att de mänskliga rättigheterna kom till, är inte vad som styr dem. De tror att orden väger tyngst, att tanken kan vara god, att tårarna ska svära dem fria. De har fel.
Regeringen hade ett val, och det har de fortfarande. De kan välja att möta människors oro med mer alarmism och hot. Det är samma fega, enkla val som så många redan gjort och som lett oss hit. Val som lett till krig, terror och slutna samhällen. Ett ”vi” och ett ”dom”, stora kostnader där några betalar med sina livsöden, och en samhällsutveckling där vi som tjänar på att hålla ihop splittras och vänds emot varandra.
Regeringen kan välja en annan väg, som leder till trygghet och sammanhållning. De politiker som påstår att vårt land är i en kris som enbart stängda gränser och ökad repression kan lösa förnekar historien, har fel. Det finns andra lösningar som kräver mod, handlingskraft och ansvar, ledarskap och praktiska åtgärder. Då krävs ett ökat stöd till kommunerna genom verktyg och regelförenklingar som kan skapa jobb och bostäder, det krävs investeringar som skapar möjligheter att bygga landet när vi blir fler. Då krävs det att de 156 miljardärerna som finns i det här landet, börjar betala tillbaka och bidrar till att utveckla välfärden och landets välstånd. En annan ekonomisk politik, som länge varit nödvändig, är nu ännu mer aktuell.
Gränser passeras hela tiden. Av människor som flyr, men också av ledare. För flyktingmottagandet är det bara de gränser som politiken skapar som finns att passera. Det finns de som sagt i decennier att gränsen är nådd, och det blir inte mer sant för att statsministern stämmer in. Det finns oändligt många exempel på när samhället klarat så mycket mer, trots att våra resurser varit så mycket mindre. Sverige är rikare än någonsin. Den gräns som nåtts och passerats under hösten är anständighetens.
