Utställningen är indelad i tre större sektioner: ”Synlighet”, ”Verktyg” och ”Att leva”. Den första smockan går till museet självt, eller åtminstone till den värld det tillhör. ”Vill ni ha oss här eller inte?” är titeln på ett verk av Finnegan Shannon och utgörs av en bänk målad med det enkla budskapet ”Jag behöver mer tid. Vila dig här om du håller med”, en kritik mot de ofta få sittplatserna på museer.

Därefter följer en vandring genom designvärldar: från modeindustri till enkla vardagsföremål, och slutligen bostads- och stadsplanering.

En lätt kritik skulle vara utställningens bredd, som givet det relativt begränsade utrymmet kan anses göra den lite spretig. Men nej, tvärtom blir det ett effektivt sätt att visa på den uppsjö av utmaningar som personer med funktionsnedsättningar möter. Hur tar man på sig ett par gympaskor, eller för den delen en traditionell sydöstasiatisk kurta, om man har motoriska svårigheter? Och hur påverkar de välmenande förbuden mot engångsartiklar i plast de personer som är beroende av sugrör i sin vardag?

Design and disability väjer inte för de problem som kvarstår, men här ligger ändå tyngdpunkten på de många framsteg som gjorts – lösningar som ofta designats av personer med just funktionsnedsättningar. Jag ser klänningar specialdesignade för normbrytande kroppar, en modell på stadsplanering helt anpassad efter personer med funktionsnedsättningar och det första tangentbordet med touchfunktion, utvecklat av Wayne Westerman, som på grund av smärtor i handen hade svårt att utföra sitt jobb som mjukvaruutvecklare. Teknologin såldes senare vidare till Apple, som integrerade den i sin första Iphone.

Personligen fastnar jag särskilt för utställningens första sal. Här trängs ett stort antal affischer och konstverk som får tala för sig själva. Moi Trans Sign Chorus med teckenspråk broderat på tyger i klara färger, gjorda i samarbete med lärare och studenter från Da Nangs center för döva, visar på ett både lekfullt och vackert sätt hur våra händer används för att kommunicera. Oavsett om vi kan höra eller inte. Verket School to prison line, av Matt Bonner tillsammans med en grupp aktivister, är en enkel plakett som, illustrerad som en tunnelbanekarta, följer vägen från att inte få rätt stöd i skolan, något som kan leda till social exkludering och på sikt att personen tvingas in i brottslighet. Det sattes upp på tåg i Londons tunnelbana som en gerillaaktion 2018. Ett kraftfullt exempel på politisk kommunikation.

Design and disability är annars rätt informationstung. Inte mycket plats lämnas åt det rent estetiska, utan nästan vartenda föremål verkar kräva sin förklaring. Det är en inställning till curating jag kan ha svårt för: i någon mån blir föremålen sekundära – det centrala blir den lilla skylten intill. Dessa skyltar är heller inte direkt tillgängliga för blinda, som i stället verkar vara hänvisade till en katalog på blindskrift. Även om utställningen är anpassad på många andra sätt, särskilt med en stor informationshörna i början med bland annat en taktil karta, en tv-skärm med visning på teckenspråk, undrar jag också inte om det hade varit spännande att än mer utmana gränserna för hur man alls bygger ett utställningsrum.

Det hade på riktigt gett Design and disability den känsla av nyskapande som V&A verkar eftersträva.

Utställningen pågår till den 15 februari 2026.