– Revolution, revolution!
Den unga tjejen hoppar glatt framför fyra äldre damer och försöker få med dem. De ser lite förbryllade ut, men inte direkt skrämda.
En färggrann demonstration rullar genom Bryssels tunga gator. Det är clowner och musik, uppsluppen stämning i höstsolen.
Los Indignados från Spanien har kommit till Bryssel. Efter en lång marsch från Madrid har en kärntrupp tagit sig till den europeiska unionens hjärta. Samtidigt demonstrerar 500 000 i Madrid och 400 000 i Barcelona enligt arrangörerna. I Rom demonstrerar 200 000, där blir det till våldsamheter och det är naturligtvis det som hamnar överst i de svenska tidningarnas rapportering.
Här i Bryssel går det lugnare till, en kille som hoppar upp mot en järnjalusi blir direkt tillsagd att ta det lugnt. Vid börshuset inträffar den enda lilla aktionen, de som marscherat hela vägen kastar sina utslitna skor mot börshuset och ropar: ”skyldiga, skyldiga”.
Det vanligaste slagordet är: ”a, anti, antikapitalism”. På plakaten står det, ”Folk, res er!” och ”99 procent i kris, 1 procent rånar”. Stämningen är som på en av de stora demonstrationerna under World Social Forum i Brasilien men det finns en liten skillnad. Det är en ny generation som tar till gatorna.
Efter manifestationen sover de indignerade i ett tillfälligt läger i Jubileumsparken nedanför triumfbågen. Vägen dit går förbi EU:s väldiga stålmonster med spegelglas.
– Det är inte så konstigt att vi var flest unga, säger Damione, en ung kille från Frankrike som just nu studerar i Holland.
Ny situation
Han menar att de unga i USA och Europa hamnat i en helt ny situation, helt annorlunda än föräldragenerationens
– Det är vi som bär krisens kostnader. Vi kommer inte att få någon pension. Inte ens utbildningen är gratis, det är nog snart bara hos er i Sverige som universitetet är gratis. Det är globalt, överallt breder fattigdomen ut sig.
– Efter kriget fanns ett socialt kontrakt, menar Damione. Alla skulle få åtminstone en dräglig levnadsstandard. Men nu har de inte kommunismen att skrämmas med, fast de har ju oss skrattar han. Problemet är att kapitalismen släppts helt fritt.
– Den har fått växa utan några gränser, den har avreglerats bortanför allt förnuft. Det är därför vi sitter djupt nere i skiten.
Damione läste internationell juridik i London när protesterna bröt ut i Spanien. Han missade hela den första tiden men träffade på en kompis som förklarade vad som hände, bortanför det som stod i tidningarna. Han tog med honom till lägret som byggts utanför spanska ambassaden.
– Jag blev mycket berörd av det som hände där, det var som en mental explosion, så spontant och så starkt.
Liksom alla som är aktiva i denna rörelse har han en djup misstro mot de politiska partierna, även de från vänster. Han menar att de inte har gjort sitt jobb när de inte lyckades försvara folks rättigheter. Enligt Damione är detta nya som nu händer runt världen ändå en mycket politisk rörelse.
Som 60-talet
– Fast jag skulle inte vilja säga att det är en ideologi som förenar oss, snarare en metodologi. Det är våra stormöten och vårt sätt att arbeta demokratiskt.
På det sättet känner han en viss släktskap med rörelsen under 60-talet.
– Fast de misslyckades med att ändra systemet, de lyckades bara ändra några kulturella aspekter. Nu kan vi lära av deras misstag.
Laura Herrero från Madrid håller på att skriva ett plakat över vad som planeras för kvällen. Hon är arbetslös och har varit aktiv med los Indignados i Madrid. Hon ser gårdagens demonstration som mycket lyckad.
– Vi var 10 000, det hade kommit folk från hela Europa, vi var så många och vi var så olika.
För Laura Herrero är det så mycket som måste förändras i världen. Det handlar om utbildning, ekonomi, hälsa, kultur, mat. Det handlar om unga och äldre, egentligen finns det inget som inte är på väg åt fel håll.
– Vi måste vara medvetna om att vi inte är ensamma, resurserna på jorden är begränsade, rikedomarna måste spridas och vi måste vara solidariska. Politikerna har makten att göra det, men jag litar inte på dem.
Laura Herrero ser att det är många och starka krafter som är emot dem. Därför är det viktigt att de håller ihop och att de inte använder våld. Hon är osäker på vad som skall bli nästa steg efter den långa marschen.
Sittstrejk
– Kanske måste vi ordna en enda lång sittstrejk utanför parlamentet tills de lyssnar på oss. Kanske ska vi helt enkelt bojkotta alla val.
Laura Herrero menar ändå att rörelsen växer i Spanien. De hjälper människor som är hemlösa, som har problem med hälsa eller inte får någon utbildning.
– Vi har möten överallt runt Madrid, vi skriver våra förslag och sätter upp på informationsbord.
Fast just nu är hon mycket trött, det är så mycket som måste göras, så många språk och så lite sömn i tälten.
– Ensam kan man ändra lite, är man många kan man ändra mycket. Men en del har så starka åsikter och vill inte ändra sig. Det är inte lätt att organisera.
Nu orkar hon inte förklara mer. En kompis kommer med en tallrik med spagetti. Snart är det stormöte igen.
