Pans labyrint kan vara det mest originella som visats på bio på mycket länge. Inte originell på jag-Lukas-Moodyson-har-blivit-alltför-populär-och-måste-göra-svartvit-konstfilm-sättet, utan nytänkande och publikinbjudande.
Filmens två handlingar – en realistisk och en fantasifull – har vi sett förr, men att tvinna samman dem är genialt. År 1944 i Spanien har reaktionen krossat revolutionens dröm om en demokratisk republik. I ett gods vid foten av ett berg huserar den demoniske kaptenen Vidal och hans mannar. I skogen runtomkring bjuder en tapper men stukad partisangrupp motstånd.
Till godset anländer elvaåriga Ofelia med sin mamma, Carmen. Ofelias pappa, en skräddare, är död och Carmen har gift om sig med Vidal som hon också väntar barn med. Om det nu blir något barn. Resan till godset har gått hårt åt Carmen, vilket doktorn på godsets påpekar för Vidal som såklart inte vill höra på det örat. Carmen är frisk och ska föda en son. Så är det med det. Den som vågar antyda något annat kan råka illa ut.
Ofelia är livrädd för Vidal och vill inte se sin älskade mamma gå förlorad till honom. Hon söker tröst hos Mercedes, en av godsets husor. Mercedes och godsets läkare är allierade med partisanerna; hon smugglar post till motståndsmännen och han hjälper dem med medicin och vård. Ofelia upptäcker Mercedes hemlighet men förråder inte sin nyfunna vän. Med sin tysthet tar hon parti och blir en del av motståndet. Hon gör – vilket ska visa sig vara avgörande – det medmänskliga valet.
Så långt verkligheten.
Strax bortom godset, Vidals skräckvälde, finner Ofelia en övervuxen, uråldrig labyrint. Där möter hon Pan, en trädvarelse som vaktar ingången till ett underjordiskt rike. I Ofelia ser Pan inkarnationen av prinsessan Moanna, dottern till konungen av underjorden.
Ofelia tror först inte på Pan, men allt är bättre än ett liv i närheten av Vidal, så Ofelia tar sig an de tre prov som ska bevisa att hon är Moanna. Det börjar bra, men blir svårare. Och hennes mamma blir allt sjukare. Men det är bråttom nu om hon ska hinna klara av alla tre proven innan det är fullmåne och den underjordiska världen sluter sig för gott …
Regissören Guillermo del Toro (Mimic, Hellboy) har skickligt vävt samman de två historierna: den fantastiska och den realistiska. Det är olidligt spännande. Samtidigt, genom att låta det reellt historiska skeendet och en mytologisk värld spegla sig i varandra, kan filmens ärende göras tydligt utan att det blir platt. För filmen navigerar farligt nära pekoralens branter. Det hade kunnat bli ett djupt fall.
Enligt sagans logik är de goda oändligt goda och de onda är ondare än Tengil. Men del Toro lyckas undvika att filmen landar i sagans enkla moraliska ställningstagande att ”göra gott är gott”. Varje människa som levt i verkligheten vet att vad det goda valet är, är en relativ uppfattning och att där sagan tar slut tar politiken vid. Så är det också i Pans labyrint. Men här tvinnas sagans enkla moral (som till och med Disneykanalens program kan skriva under) samman med verklighetens politiskt-moraliska ställningstagande. Sagan blir på liv och död, på riktigt.
För Vidal går det åt helvete, på riktigt (en kontrafaktiskt händelse, sett till hur det gick i verklighetens Spanien). Han svarar med det medel som ett fascistiskt sinnelag förstår bäst: våld. Men motståndsmännen och Mercedes visar att Vidals tes är falsk – starkast segrar inte automatiskt, de medmänskligas medmänsklighet är ett trumfkort.
Samtidigt ställs Ofelia inför ett sista test, en moralisk utmaning. Om hon offrar sin nyfödda lillebror får hon komma hem till underjorden. Ska hon låta ett annat liv släckas för sin egen vinning, eller gör hon det medmänskliga valet? Filmen säger det aldrig rent ut, men för oss i publiken är frågan tydlig: ska hon göra som Vidal eller motståndsmännen? Filmens två trådar blir till en och sagan har blivit så mycket större än en saga.
