Nyheter/Utrikes 09 juli, 2019

”Det enda realistiska projektet”

Medan vi går in i vad som kan bli ännu en rekordvarm sommar fortsätter debatten inom vänstern om vad som bör göras för att bekämpa klimatförändringarna. Robert Pollin, professor i ekonomi vid University of Massachusetts-Amherst i USA, stödjer en så kallad Green New Deal. Flamman talade med honom om keynesianska klimatstrategier och varför tillväxtkritiker är naiva.

Du är en av de kändaste vetenskapliga företrädarna för ”The Green New Deal”. Kan du förklara vad det är?

Som jag ser det är de huvudsakliga beståndsdelarna i The Green New Deal ganska enkla. De utgör ett världsomspännande program som går ut på att investera mellan två och tre procent av världens BNP varje år för att dramatiskt öka energieffektiviteten och bygga ut utbudet av förnybara energikällor. I oktober förra året publicerade FN:s klimatpanel IPCC en ny rapport som slår fast att vi måste begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen under detta århhundrade till 1,5 i stället för två grader. Detta kräver att de globala koldioxidutsläppen minskar med om kring 45 procent till och med 2030 och är helt utfasade 2050.

Dessa nya siffror från IPCC ger oss tydliga ramar inom vilka vi kan ta ställning till olika sätt att angripa klimatförändringarna på. Om vi ska lyckas är det tydligt vilket det enskilt viktigaste projektet är: att reducera olje-, kol- och gaskonsumtionen och sedan helt fasa ut användningen av fossila bränslen. Detta eftersom de står för omkring 70 procent av utsläppen av de växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Samtidigt behöver människor fortfarande konsumera energi för att kunna belysa, värma upp, kyla byggnader, driva bilar, bussar, tåg och flygplan och använda datorer och industrimaskiner. Det är meningslöst att låtsas som om det inte är fallet – det vore detsamma som att hävda att alla vill ha åtstramning. Därför krävs ett realistiskt alternativ till den nuvarande fossilberoende infrastrukturen som kan möta världens energibehov. Det kräver i sin tur en absolut frikoppling av den ekonomiska aktiviteten från konsumtionen av fossila bränslen. Det vill säga förbrukningen av fossila bränslen måste stadigt minska kraftigt i absoluta termer och nå noll 2050, samtidigt som folk fortfarande kan tillfredsställa sina energibehov.

Energieffektivitet går ut på att man använder mindre energi för att nå samma eller till och med högre nivåer av energiutbud genom förbättrade teknologier och praktiker. Till exempel genom att isolera byggnader mer effektivt, köra mer bränslesnåla bilar eller bygga ut kollektivtrafiken, och reducera den energi som i dag går till spillo. Ökade investeringar i energieffektivitet leder till en ökad levnadsstandard eftersom en högre effektivitet innebär att energikonsumenter sparar pengar. En högre energieffektivitet kommer förvisso att ge ”bumerangeffekter”, det vill säga energikonsumtionen kommer att öka på grund av de lägre kostnaderna. Men de kommer sannolikt att vara små inom ramen för ett globalt projekt som går ut på att reducera utsläppen. Koldioxidutsläppen kan var helt utfasade inom 30 år med detta pogram, även med en lite blygsammare investeringsnivå på två procent av BNP om året. Man ska komma ihåg att en snabbare tillväxttakt också kommer att snabba på hastigheten med vilken rena energikällor ersätter fossila bränslen, eftersom högre BNP-nivåer innebär att en större total summa investeringar går till projekt för förnybar energi.

2018 låg de globala investeringsnivåerna i förnybar energi på omkring 330 miljarder dollar, motsvarande 0,4 procent av världens BNP. För att nå målet krävs att de är på omkring 2,5 procent till 2030 – det vill säga 2 biljoner dollar av de 80 biljoner dollar som utgör världens samlade BNP – och därefter ökar i takt med den globala BNP-tillväxten. Samtidigt måste förbrukningen av fossila bränslen sjunka med ungefär 3,5 procent årligen. För att detta ska lyckas krävs så klart en väldigt aggressiv politik.

Till exempel måste rådande regleringar rivas upp så att man kan tvinga fram stora nedskärningar i användningen av fossila bränslen, stora offentliga investeringar i hållbar infrastruktur samt subventioner till privata företag för att investera i förnybar energi. Rika länder måste också subventionera investeringar i fattigare länder, speciellt som de skapade problemet från början genom att förbränna fossila bränslen i två århundranden.

När privata kapitalister får offentliga bidrag för att investera i grön energi kommer de att i utbyte behöva acceptera begränsningar av deras vinstmöjligheter, på samma sätt som nu görs med privatägda eltjänster på sina håll. Detta aktualiserar i sin tur frågan om ägarskap av de nya industrierna. Energisektorn har länge opererat under flera olika ägandeformer, inklusive offentligt, kommunalt och kooperativt ägande vid sidan av det privata. I olje- och gasindustrin kontrollerar offentligt ägda nationella företag närmare 90 procent av världens reserver och 75 procent av produktionen. De kontrollerar också stora delar av infrastruktursystemen. Men det finns inget som talar för att dessa skulle vara mer positivt inställda till en grön energiomställning än de privata företagen. Nationella utvecklingsprojekt, lukrativa karriärer och politisk makt är alla beroende av ett konstant flöde av stora summor från den fossila bränsleindustrin. Offentligt ägande är därför i sig ingen lösning.

Investeringar i ren energi kommer icke desto mindre att skapa stora möjligheter för alternativa ägandeformer. I er region har till exempel lokalt ägda vindkraftparker varit väldigt framgångsrika i nästan två årtionden. En stor orsak till det är att de opererar med en lägre vinstmarginal än stora privata företag.

En vanlig åsikt är att ett realistiskt projekt för att stabilisera klimatet med nödvändighet kommer att hamna i konflikt med flera av vänsterns andra mål, såsom att höja flertalets levnadsstandard, utradera fattigdomen och skapa jobb. Det är en felaktig syn. Investeringarna kommer att skapa miljontals nya jobb världen över.

Detta eftersom en grön ekonomi innebär att man inför mer arbetsintensiva aktiviteter än de som den fossila bränsleindustrin kräver. Medelinkomsterna kan därför höjas av omställningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att arbetare och grupper vars livsuppehälle är beroende av den fossila bränsleindustrin kommer att förlora på det. Om inte politiska åtgärder vidtas för att stödja dem står de inför arbetslöshet, sjunkande inkomster och en mindre offentlig budget för skola, vård och omsorg. En global Green New Deal måste därför ackompanjeras av generöst stöd till dessa grupper.

För många för namnet tankarna till Franklin D. Roosevelts New Deal. Är det en meningsfull jämförelse?

Jag tycker att det är en suggestiv och användbar jämförelse. The New Deal var till stor del ett projekt som syftade till att främja jämlikhet och social rättvisa inom den amerikanska kapitalismen samtidigt som den konfronterade den djupa krisen i 1930-talets depression. Projektet kom till stånd för att arbetarrörelsen och vänstern i USA stred för det, och Roosevelt var villig att låta sig övertygas. Det fanns även vissa gröna inslag, särskilt den så kallade Civilian Conservation Corps som erbjöd jobb inom områden som naturskydd. Samtidigt ingick Roosevelt kompromisser med rasistiska politiker i Södern för att få till stånd The New Deal, vilket bidrog till att upprätthålla den epokens hätska institutionaliserade rasism. The Green New Deal måste såklart förkasta den delen av Roosevelts arv. Istället borde den främja ras- och könsmässig jämställdhet på arbetsmarknaden, särskilt med tanke på att en hög andel av de nya jobben kommer att finnas inom byggnads- och industribranscherna. I USA är dessa sektorer fortfarande dominerade av vita män.

I din senaste essä i New Left Review kritiserar du de ekosocialister som är skeptiska till ekonomisk tillväxt för att vara naiva eller vaga. Är ekonomisk tillväxt inte inkompatibel med en hållbar miljö?

Termen ”ekonomisk tillväxt” är för allmän för att vara användbar i detta sammanhang. Faktum är att under den Green New Deal som jag föreslår är det absolut nödvändigt att vissa delar av ekonomin växer kraftigt, nämligen de som är kopplade till produktionen och distributionen av ren energi. Samtidigt måste den globala fossila bränsleindustrin krympa kraftigt, det vill säga den måste ”degrow” tills den helt har försvunnit inom 30 år. Det är mycket mer konstruktivt att hantera de här frågorna på detaljnivå om man vill bekämpa klimatförändringarna än att göra breda generaliseringar om ekonomisk tillväxt, vare sig de är positiva eller negativa.

Vad är din huvudsakliga invändning mot tillväxtkritiker?

Först och främst vill jag understryka att jag delar i princip alla de värderingar och den oro som tillväxtkritikerna hyser. Jag håller med om att okontrollerad ekonomisk tillväxt leder till allvarliga skador på miljön. Jag håller också med om att en stor del av det som produceras och konsumeras i dagens ekonomi är slöseri med resurser, speciellt det mesta som höginkomsttagare konsumerar. Det är också uppenbart att tillväxt som kategori inte tar någon hänsyn till fördelningen av kostnader och förmåner i en växande ekonomi.

Men när det kommer till den specifika frågan om klimatförändringar erbjuder tillväxtkritiken (degrowth) inget i närheten av ett realistiskt projekt om vi ska förhålla oss till IPCC:s tidsram. Låt oss anta, i enlighet med tillväxtskeptikernas agenda, att världens BNP krymper med tio procent under nästa årtionde. Det skulle innebära en fyra gånger större reducering av världens BNP än den som vi upplevde under och efter den ekonomiska krisen 2007–09. Vad gäller koldioxidutsläpp skulle denna krympning minska dem med exakt 10 procent. Världsekonomin skulle då fortfarande inte vara i närheten av att minska utsläppen med 50 procent till 2030.

Det är därför uppenbart att till och med i ett tillväxtkritiskt scenario kommer den huvudsakliga faktorn bakom utsläppsminskningen inte att vara en krympning av BNP utan en kraftig tillväxt i energieffektivitet och investeringar i ren förnybar energi (vilket av bokföringsskäl kommer att leda till ökad BNP-tillväxt), parallellt med en dramatisk reducering av den fossila bränsleanvändningen (vilket kommer att översättas till sjunkande BNP). Dessutom skulle en kraftig reducering av världens BNP leda till enorm arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard för arbetare och fattiga. Den globala arbetslösheten ökade med över 30 miljoner efter finanskrisen. Jag har inte sett någon tillväxtkritiker presentera ett övertygande argument för hur vi kan undvika en förödande ökning av arbetslösheten om BNP skulle minska med dubbelt så mycket som under perioden 2007–09.

Inte nog med att ditt förslag inte ifrågasätter tillväxt i sig, det ifrågasätter inte heller den kapitalistiska formen av tillväxt. Är det rättvist att beskriva The Green New Deal som ett keynesianskt eller socialdemokratiskt alternativ till marxistiska eller andra antikapitalistiska klimatstrategier?

Jag håller inte med om din beskrivning av min position. Som jag sade är jag verkligen inte för ekonomisk tillväxt för dess egen skull. Det är snarare så att The Green New Deal är det enda projektet för stabilisering av klimatet som erbjuder nya jobb och högre levnadsstandard. I hela den tillväxtkritiska litteraturen har jag inte sett ett enda övertygande argument för hur man kan åstadkomma det i ett scenario med en krympande ekonomi. The Green New Deal är därför det enda realistiska projektet som också kan rulla tillbaka den växande ojämlikheten och besegra både nyliberalismen och den växande nyfascismen.

Och ja, jag vet verkligen inte exakt vad som menas med en ”marxistisk” eller ”antikapitalistisk” klimatstrategi som är distinkt annorlunda från en Green New Deal. Jag menar verkligen det. Dessa begrepp är på tok för grumliga. Menar vi att allt privat ägande av produktiva resurser ska avskaffas och tas över av det offentliga? Tror någon på allvar att det kan ske på de 30 år som vi har på oss? Och är vi säkra på att avskaffandet av allt privat ägande kommer att vara praktiskt eller önskvärt vad gäller social rättvisa? Hur hanterar vi det faktum att majoriteten av världens resurser redan är offentligt ägda? Hur kan vi vara säkra på att fullständigt offentligt ägande i sig kommer att eliminera utsläppen till 2050? För mig som vänsterekonom består den stora utmaningen i att försöka förstå de olika vägar som finns till upprättandet av verkligt jämlika, demokratiska och ekologiskt hållbara samhällen. Det gäller då att lägga alla etiketter åt sidan och, som Marx själv insisterade på, ”skoningslöst kritisera” allt som finns, inklusive alla tidigare erfarenheter av kommunism och socialism, och, för den delen, alla författare, inklusive Marx själv. Mitt favoritcitat från Marx är: ”Jag är inte marxist”.

I bred bemärkelse skulle man kunna hävda att The Green New Deal är socialdemokratisk i dess tillvägagångssätt, precis som 1930-talets New Deal var. Men återigen tror jag att det bästa är att komma bort från dessa etiketter och ta ställning för någonting väldigt specifikt, nämligen det mest rättvisa och realistiska program som är möjligt för att stabilisera klimatet under den extremt korta tid vi har kvar för att åstadkomma det.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.
Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]