Okategoriserade 15 juli, 2008

Det finns bara en Jan Myrdal

Älskad, hatad och ännu levande. Aron Etzler mötte Jan Myrdal mitt uppe i bröllopsbestyren. Och funderar på om det någonsin kommer en liknande författare.

Doktorn lägger ett snitt och går på bröstbenet med en såg. Där under ligger hjärtat, gult och inbäddat i fett. Kroppen rycker och blodet sprutar. Hjärnan hålls levande av en hjärt-lungmaskin, för Jan Myrdal är nu definitionsmässigt död – hjärtat slår inte längre.
Vi sitter och tittar på Jan Myrdals hjärtoperation, filmad av vännen Annika Hagström 1988. De behövde en ny film att visa för läkare och han ställde upp. Den erfarenheten delar han med med Gudrun Schyman. Men hjärtoperationen var länge sedan. Nuförtiden lever Myrdal.
Redan i boken Gubbsjuka (2002) var Jan Myrdal officiellt gammal. Kroppen värkte, vännerna dog av, impotensen hotade. Allt rikligt beskrivet. Nu är Jan Myrdal 81 år gammal. Förra året dog hans livskamrat sedan femtio år, Gun Kessle. Prognosen för en man i hans ålder att överleva ett sådant slag är normalt minst sagt dålig. Men nästa vecka gifter han sig med Andrea Gaytan Vega, med en bakgrund inom bland annat LO och Fackligt aktiva invandrare. På köpet har han fått styvdottern Isolde, en sjuåring helt utan vördnad för den gamle mannen. Just nu håller de på att göra i ordning huset inför bröllopet – gammalt skräp skall ut och Andrea Gaytan Vegas saker skall in. De stökar och käbblar. Hon säger att han inte är klok minst en gång per diskussion. Jan Myrdal säger att han gärna skulle leva till 150.
– Mi amór, vill du leva till du är 150? Du är inte klok!, säger hans blivande fru.

Jan Myrdal svarar genom att öka antalet år:
– Kunde man leva som när jag var i 40-50-årsålden i några hundra år till, så…
När han var mellan fyrtio och femtio år, det innebär 1960 och 1970-talet. Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag. Snittar på mer än en bok och två skandaler per år. Jag hittar några av dem jag kommer ihåg på nätet. 2004 skriver han i Aftonbladet att han och Gun Kessle hellre tar livet av sig än att äta hemtjänstens mat. 2006 intervjuas han av Hizbollahs tidning Al-Intiqad. Blir utmålad som antisemit. Den 22 februari 2006 undertecknar han uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!”. Blir HBT-rörelsens stora hatobjekt. I april debatterar han Tibet mot Claes Malmström och Janne Josefsson. Blir utmålad som diktaturkramare. Förutom detta hoppas han på med jämna mellanrum – om Alva och Gunnar Myrdals brev och dagböcker, om Kina och Kambodja-tolkningar. Några gräl har pågått i decennier.

Jag kan inte komma på någon annan i Sverige som har samma roll. Det finns bara en Jan Myrdal. Det är om detta min intervju med honom handlar. Men jag tänker inte försöka förklara honom, utan snarare beskriva honom utifrån. Jag tror honom när han i Gubbsjuka förklarar att få han känner vet lika mycket om honom som det står i hans egna böcker.
Det unika med Jan Myrdals bana börjar i den tonårige pojken som beslutar sig för att bli författare och aldrig svika sina ideal. Han skriver om det första beslutet: för att vara författare vid 34 års ålder behövde han bestämma sig vid 17 års ålder, inte när han redan slösat 34 år. Det andra beslutet, att inte svika sina ideal hur hårt vuxenvärldens krav på att anpassa sig än slår ner, återkommer också ständigt i böckerna. De mest pinsamma ögonblick och känslor skall redovisas, därför att de riktiga bevekelsegrunderna skall fram. Han skriver att han glädjer sig över att han i det etablerade samhällets ögon blivit diskrediterad tidigt, så att han inte senare kan sugas in i gemenskapen ens om han ändrar sig.

All denna beslutsamhet innebär dock tvivel och ångest. I ett ögonblick frågar han sin mentor hur han någonsin skall kunna bli lycklig. Hon svarar rätt brutalt:
– Du skall inte bli lycklig, Jan. Du skall arbeta!
Men i en annan passage skriver han vackert om hur han aldrig kunnat ana var den vindlande resa genom världen, som han inledde med Gun Kessle 1957 kunnat sluta. Livet blev som en hisnande kunskapsresa.
Jag undrar om vi kommer får någon mer Jan Myrdal.
– Ja, hur menar du? Säger han.
Det finns ingen som kommer skriva lika öppet om sig själv och världen, säger jag. Det utrymmet finns inte i tidningar eller i vänstern. Publiken finns inte, inte publiceringsmöjligheterna och inte kompromisslösheten heller.
– De sakerna hänger ihop! Man kommer ju inte igenom på egen hand. Men jag håller med dig. Det fanns stora möjligheter. Då och då slängdes man ut och blev opublicerad. Det var inte ja, ja och nej, nej. Jag hade stöd av en äldre generation. Många skällde, men andra sträckte ut en hand.
Det var en naturnödvändighet att inte bli för känslig mot kritik.
– Man fick skäll hela tiden från början. Per-Albin Hansson gick till Gunnar och sa: du måste få tyst på honom! Då hade jag skrivit att Vougt var tyskvänlig.

Jan Myrdal påpekar att det tog tid att få en publik. Det första han skrev för var det kommunistiska ungdomsförbundets medlemmar. Och han skrev inte i den fina Clarté utan i Stormklockan och Dagens Ungdom. Men det var väsentligt att det fanns en offentlighet runt det kommunistiska partiet.
– Folk läste ute i bygderna. Man lärde sig att se ett sammanhang i och med att man var kommunist. Folk läste Brantings ”Socialdemokratins århundrade”.
– Jag tror inte det förflutna är inte lika levande för er nu som det var för oss. Vi läste Clartés 30-tal på 40-talet och diskuterade. Vi ansåg att det hade betydelse.
Vid 1950-talets slut hade Jan Myrdal en publik både i kommunistiska och socialdemokratiska publikationer. Sedan öppnades den diskussion han då försökt föra – om uppgörelsen med kolonialismen – i betydligt vidare kretsar.
– När jag läste ”Winds of change” 1960 i radion frågade DN omedelbart: ”Varför släpps han in?” Men då hade världen förändrat sig: antikolonialismen efter andra världskriget hade ändrat på saker.
Det kompromisslösa skrivandet krävde att han stod fri, inte gjorde politisk karriär. Samtidigt som hans första publik fanns i ungdomsförbundet var han alldeles för bångstyrig och politiskt riskabel för att komma i fråga för högre positioner.

Också i förhållande till socialdemokratin. Ibland var det ja, som när Stockholmstidningen gjorde honom till krönikör. Ibland, dubbelt nej som efter ”Myglaren”, en film som häcklade den byråkratiserade arbetarrörelsen. Ledande socialdemokrater såg via Filminstitutet till att det aldrig skulle bli någon mer film av Myrdal. Det var efter de praktiska erfarenheterna, inte av någon moralism, som han såg till att Folket i Bild aldrig skulle ta emot statsbidrag eller finansieras av något parti.
Redan tidigare hade han gjort sig fri från den akademiska bana som för de flesta med hans intresseområden idag skulle vara självklar, men som skulle gjort det mesta av hans produktion omöjlig. Jan Myrdal hoppade av skolan så fort det överhuvudtaget gick och började jobba på Värmlands Folkblad 1944.
– Du kan inte idag lämna skolan och börja skriva på en tidning vid 16 års ålder.
Skälen är flera: ingen anställer en sextonåring, och lönen går inte att leva på.
– Jag fick 100 kronor i veckan. Och hyran var 25 kronor i månaden. Det gick att leva på.
Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och muséer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.

Varför då?
– Sverige var gammalmodigt, efterblivet. Verkschefen hade makt, det fanns självständiga chefer. Det betydde att det räckte med att ha en enda kontakt. Gun hade till exempel en studiekamrat som senare blev chef – hon kunde kontakta honom och vi kunde får göra en utställning. Nu är det konsensus som gäller. Beslut fattas i samråd, det innebär att utrymmet inskränks nedåt.
Det finns en annan sak som gör det svårt att slå sig fram på samma sätt.
– Det finns ingen chans idag att någon får 10.000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.

Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100.000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel genera­tion fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare. Däremot kan man försörja sig som frilanskrönikör. Men fokus har förskjutits från sak till person. Och i det stadium av livet som Jan Myrdal är nu, som gammal gubbe, är han maximalt ointressant som person. Vissa dörrar håller på att stängas för ytterligare för honom. Just nu på Aftonbladet Kultur, säger han.
– Det har inte med politik att göra, vad jag kan se. Jag tror att de tycker att jag är för gammal. Men det finns något större i detta – att Aftonbladet har varit en boulevardtidning med riktiga kultursidor. Det har varit unikt i Europa.
Det är ett annat Sverige idag på den politiska arenan. Möjligheterna att verka politiskt utanför organisationerna finns, men de ser annorlunda ut – det handlar om beställningsarbeten i PR-industrin där många i min egen generation försörjer sig. Just nu är det pengarna som vinner i politiken.
Den kommunistiska rörelse som fanns omkring Jan Myrdal var en världsrörelse och det är först vid Jan Myrdals matbord jag förstår hur. Vi pratar om NN, som gick bakom ryggen på sin partiledning och gav informationer till DDR:s ambassad. Jag säger att det är oförlåtligt och chockerande. Jan Myrdal vill inte försvara det, men han säger att jag missförstått, att man då pratade helt öppet om allt, problem och motsättningar i ens eget parti också.

– Men med en ambassadtjänsteman! Han förstod väl att det var att lämna över information till främmande makt?
– Nja, det fanns sådant man också kunde säga till en ambassadtjänsteman, om man kände honom eller henne vill säga. Det var alltså personliga kontakter. Man lärde känna varandra, det var då man pratade helt öppet, inte annars. Då visste man ju aldrig vad det kunde användas till i ett nytt läge. Problemet uppstod oftast när information kom över gränsen tillbaka till ditt eget parti. Det där begriper inte folk idag, men vi levde i en spegelbild av den offentliga bilden. Så länge det inte passerade gränsen till väst kunde man säga vad som helst! Men här hemma var det folk som lyssnade och använde informationen.
Den rörelse Jan Myrdal tillhör finns bara kvar fläckvis nu. Det märkliga med vårt globaliserade samhälle är ju att vi på många sätt är dömda att veta mindre om världen idag.
– Idag är det besvärligt att ta reda på vad som egentligen händer i världen.
Ja, det var världspartiet som öppnade dörrarna för Jan Myrdal in till världar som var stängda för svenska läsare. Han dyker upp i denna rörelse som naiv revolutionär på resa i Jugoslavien 1948. Ganska snart lär han sig att det är lika komplicerat att navigera fritt på östsidan – precis som hemma. Att han är en insider gör honom också ”farlig” där, eftersom Myrdal är lika bångstyrig. När han i slutet av 1950-talet övergår från en västligt kommunistisk tradition till att tydligt ta ställning för tredje världen går ridån ner. Efter ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” klassades han som imperialistisk propagandist i DDR. Efter boken ”Turkmenistan” hamnade han i onåd i Sovjetunionen. Efter Maos död, när Kina går mot kapitalism, blev han också sedan persona non grata i Kina. Samma historia som med ”Myglaren”, alltså. De som tycker Jan Myrdal borde stängas ut ur debatten idag har fränder av många kulörer i historien.

Jag menar inte att det är synd om Jan Myrdal. Alla förkastelsedomar är ett pris som han betalat för att kunna skriva precis vad han vill. På många sätt har Myrdal kunnat leva ungefär som Marx och Engels beskriver livet i det klasslösa samhället– bygga Mekano på förmiddagen och skriva litteraturkritik på eftermiddagen. Han har dragit in allt han varit intresserad av i sitt arbete: vin, konst, arkitektur, sexualitet, ungdomstid, forntid, nutid och ändå kunnat vara ohämmat politisk.
Jag ber honom visa biblioteket och vi går ut i en myggtät sommarkväll mellan de sex husen.
Här finns fortfarande jobb att göra, böcker att ordna in i systemet. Hur mycket av de pengar han tjänat in som är nedplöjt i böcker har han inte räknat ut.
– Men det är mycket.
Här skall det finnas 500 hyllmeter, ordnat i tematiska avdelningar: Japan, Indien, Spanien. En hel vägg med karikatyrböcker, lådor med nazistisk propaganda från andra världskrigets dagar. Utan detta bibliotek skulle Myrdals böcker inte se ut som de gör, med alla hänvisningar till material som man inte kan komma åt utan att själv göra samma jobb, leta upp originalutgåvor, affischer och tidningar. Det är också detta som är helt främmande för folk i min generation – ambitionen att bara kasta sig på nya ämnen för att bli kunskapsgigant.
Det konstiga med vårt samhälle som är så ohyggligt rikt på allt, inte minst tekniska möjligheter, är att det inte har råd med ens en Jan Myrdal. Eller är det vi själva som är för fattiga?

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)