Okategoriserade 15 juli, 2008

Det finns bara en Jan Myrdal

Älskad, hatad och ännu levande. Aron Etzler mötte Jan Myrdal mitt uppe i bröllopsbestyren. Och funderar på om det någonsin kommer en liknande författare.

Doktorn lägger ett snitt och går på bröstbenet med en såg. Där under ligger hjärtat, gult och inbäddat i fett. Kroppen rycker och blodet sprutar. Hjärnan hålls levande av en hjärt-lungmaskin, för Jan Myrdal är nu definitionsmässigt död – hjärtat slår inte längre.
Vi sitter och tittar på Jan Myrdals hjärtoperation, filmad av vännen Annika Hagström 1988. De behövde en ny film att visa för läkare och han ställde upp. Den erfarenheten delar han med med Gudrun Schyman. Men hjärtoperationen var länge sedan. Nuförtiden lever Myrdal.
Redan i boken Gubbsjuka (2002) var Jan Myrdal officiellt gammal. Kroppen värkte, vännerna dog av, impotensen hotade. Allt rikligt beskrivet. Nu är Jan Myrdal 81 år gammal. Förra året dog hans livskamrat sedan femtio år, Gun Kessle. Prognosen för en man i hans ålder att överleva ett sådant slag är normalt minst sagt dålig. Men nästa vecka gifter han sig med Andrea Gaytan Vega, med en bakgrund inom bland annat LO och Fackligt aktiva invandrare. På köpet har han fått styvdottern Isolde, en sjuåring helt utan vördnad för den gamle mannen. Just nu håller de på att göra i ordning huset inför bröllopet – gammalt skräp skall ut och Andrea Gaytan Vegas saker skall in. De stökar och käbblar. Hon säger att han inte är klok minst en gång per diskussion. Jan Myrdal säger att han gärna skulle leva till 150.
– Mi amór, vill du leva till du är 150? Du är inte klok!, säger hans blivande fru.

Jan Myrdal svarar genom att öka antalet år:
– Kunde man leva som när jag var i 40-50-årsålden i några hundra år till, så…
När han var mellan fyrtio och femtio år, det innebär 1960 och 1970-talet. Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag. Snittar på mer än en bok och två skandaler per år. Jag hittar några av dem jag kommer ihåg på nätet. 2004 skriver han i Aftonbladet att han och Gun Kessle hellre tar livet av sig än att äta hemtjänstens mat. 2006 intervjuas han av Hizbollahs tidning Al-Intiqad. Blir utmålad som antisemit. Den 22 februari 2006 undertecknar han uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!”. Blir HBT-rörelsens stora hatobjekt. I april debatterar han Tibet mot Claes Malmström och Janne Josefsson. Blir utmålad som diktaturkramare. Förutom detta hoppas han på med jämna mellanrum – om Alva och Gunnar Myrdals brev och dagböcker, om Kina och Kambodja-tolkningar. Några gräl har pågått i decennier.

Jag kan inte komma på någon annan i Sverige som har samma roll. Det finns bara en Jan Myrdal. Det är om detta min intervju med honom handlar. Men jag tänker inte försöka förklara honom, utan snarare beskriva honom utifrån. Jag tror honom när han i Gubbsjuka förklarar att få han känner vet lika mycket om honom som det står i hans egna böcker.
Det unika med Jan Myrdals bana börjar i den tonårige pojken som beslutar sig för att bli författare och aldrig svika sina ideal. Han skriver om det första beslutet: för att vara författare vid 34 års ålder behövde han bestämma sig vid 17 års ålder, inte när han redan slösat 34 år. Det andra beslutet, att inte svika sina ideal hur hårt vuxenvärldens krav på att anpassa sig än slår ner, återkommer också ständigt i böckerna. De mest pinsamma ögonblick och känslor skall redovisas, därför att de riktiga bevekelsegrunderna skall fram. Han skriver att han glädjer sig över att han i det etablerade samhällets ögon blivit diskrediterad tidigt, så att han inte senare kan sugas in i gemenskapen ens om han ändrar sig.

All denna beslutsamhet innebär dock tvivel och ångest. I ett ögonblick frågar han sin mentor hur han någonsin skall kunna bli lycklig. Hon svarar rätt brutalt:
– Du skall inte bli lycklig, Jan. Du skall arbeta!
Men i en annan passage skriver han vackert om hur han aldrig kunnat ana var den vindlande resa genom världen, som han inledde med Gun Kessle 1957 kunnat sluta. Livet blev som en hisnande kunskapsresa.
Jag undrar om vi kommer får någon mer Jan Myrdal.
– Ja, hur menar du? Säger han.
Det finns ingen som kommer skriva lika öppet om sig själv och världen, säger jag. Det utrymmet finns inte i tidningar eller i vänstern. Publiken finns inte, inte publiceringsmöjligheterna och inte kompromisslösheten heller.
– De sakerna hänger ihop! Man kommer ju inte igenom på egen hand. Men jag håller med dig. Det fanns stora möjligheter. Då och då slängdes man ut och blev opublicerad. Det var inte ja, ja och nej, nej. Jag hade stöd av en äldre generation. Många skällde, men andra sträckte ut en hand.
Det var en naturnödvändighet att inte bli för känslig mot kritik.
– Man fick skäll hela tiden från början. Per-Albin Hansson gick till Gunnar och sa: du måste få tyst på honom! Då hade jag skrivit att Vougt var tyskvänlig.

Jan Myrdal påpekar att det tog tid att få en publik. Det första han skrev för var det kommunistiska ungdomsförbundets medlemmar. Och han skrev inte i den fina Clarté utan i Stormklockan och Dagens Ungdom. Men det var väsentligt att det fanns en offentlighet runt det kommunistiska partiet.
– Folk läste ute i bygderna. Man lärde sig att se ett sammanhang i och med att man var kommunist. Folk läste Brantings ”Socialdemokratins århundrade”.
– Jag tror inte det förflutna är inte lika levande för er nu som det var för oss. Vi läste Clartés 30-tal på 40-talet och diskuterade. Vi ansåg att det hade betydelse.
Vid 1950-talets slut hade Jan Myrdal en publik både i kommunistiska och socialdemokratiska publikationer. Sedan öppnades den diskussion han då försökt föra – om uppgörelsen med kolonialismen – i betydligt vidare kretsar.
– När jag läste ”Winds of change” 1960 i radion frågade DN omedelbart: ”Varför släpps han in?” Men då hade världen förändrat sig: antikolonialismen efter andra världskriget hade ändrat på saker.
Det kompromisslösa skrivandet krävde att han stod fri, inte gjorde politisk karriär. Samtidigt som hans första publik fanns i ungdomsförbundet var han alldeles för bångstyrig och politiskt riskabel för att komma i fråga för högre positioner.

Också i förhållande till socialdemokratin. Ibland var det ja, som när Stockholmstidningen gjorde honom till krönikör. Ibland, dubbelt nej som efter ”Myglaren”, en film som häcklade den byråkratiserade arbetarrörelsen. Ledande socialdemokrater såg via Filminstitutet till att det aldrig skulle bli någon mer film av Myrdal. Det var efter de praktiska erfarenheterna, inte av någon moralism, som han såg till att Folket i Bild aldrig skulle ta emot statsbidrag eller finansieras av något parti.
Redan tidigare hade han gjort sig fri från den akademiska bana som för de flesta med hans intresseområden idag skulle vara självklar, men som skulle gjort det mesta av hans produktion omöjlig. Jan Myrdal hoppade av skolan så fort det överhuvudtaget gick och började jobba på Värmlands Folkblad 1944.
– Du kan inte idag lämna skolan och börja skriva på en tidning vid 16 års ålder.
Skälen är flera: ingen anställer en sextonåring, och lönen går inte att leva på.
– Jag fick 100 kronor i veckan. Och hyran var 25 kronor i månaden. Det gick att leva på.
Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och muséer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.

Varför då?
– Sverige var gammalmodigt, efterblivet. Verkschefen hade makt, det fanns självständiga chefer. Det betydde att det räckte med att ha en enda kontakt. Gun hade till exempel en studiekamrat som senare blev chef – hon kunde kontakta honom och vi kunde får göra en utställning. Nu är det konsensus som gäller. Beslut fattas i samråd, det innebär att utrymmet inskränks nedåt.
Det finns en annan sak som gör det svårt att slå sig fram på samma sätt.
– Det finns ingen chans idag att någon får 10.000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.

Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100.000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel genera­tion fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare. Däremot kan man försörja sig som frilanskrönikör. Men fokus har förskjutits från sak till person. Och i det stadium av livet som Jan Myrdal är nu, som gammal gubbe, är han maximalt ointressant som person. Vissa dörrar håller på att stängas för ytterligare för honom. Just nu på Aftonbladet Kultur, säger han.
– Det har inte med politik att göra, vad jag kan se. Jag tror att de tycker att jag är för gammal. Men det finns något större i detta – att Aftonbladet har varit en boulevardtidning med riktiga kultursidor. Det har varit unikt i Europa.
Det är ett annat Sverige idag på den politiska arenan. Möjligheterna att verka politiskt utanför organisationerna finns, men de ser annorlunda ut – det handlar om beställningsarbeten i PR-industrin där många i min egen generation försörjer sig. Just nu är det pengarna som vinner i politiken.
Den kommunistiska rörelse som fanns omkring Jan Myrdal var en världsrörelse och det är först vid Jan Myrdals matbord jag förstår hur. Vi pratar om NN, som gick bakom ryggen på sin partiledning och gav informationer till DDR:s ambassad. Jag säger att det är oförlåtligt och chockerande. Jan Myrdal vill inte försvara det, men han säger att jag missförstått, att man då pratade helt öppet om allt, problem och motsättningar i ens eget parti också.

– Men med en ambassadtjänsteman! Han förstod väl att det var att lämna över information till främmande makt?
– Nja, det fanns sådant man också kunde säga till en ambassadtjänsteman, om man kände honom eller henne vill säga. Det var alltså personliga kontakter. Man lärde känna varandra, det var då man pratade helt öppet, inte annars. Då visste man ju aldrig vad det kunde användas till i ett nytt läge. Problemet uppstod oftast när information kom över gränsen tillbaka till ditt eget parti. Det där begriper inte folk idag, men vi levde i en spegelbild av den offentliga bilden. Så länge det inte passerade gränsen till väst kunde man säga vad som helst! Men här hemma var det folk som lyssnade och använde informationen.
Den rörelse Jan Myrdal tillhör finns bara kvar fläckvis nu. Det märkliga med vårt globaliserade samhälle är ju att vi på många sätt är dömda att veta mindre om världen idag.
– Idag är det besvärligt att ta reda på vad som egentligen händer i världen.
Ja, det var världspartiet som öppnade dörrarna för Jan Myrdal in till världar som var stängda för svenska läsare. Han dyker upp i denna rörelse som naiv revolutionär på resa i Jugoslavien 1948. Ganska snart lär han sig att det är lika komplicerat att navigera fritt på östsidan – precis som hemma. Att han är en insider gör honom också ”farlig” där, eftersom Myrdal är lika bångstyrig. När han i slutet av 1950-talet övergår från en västligt kommunistisk tradition till att tydligt ta ställning för tredje världen går ridån ner. Efter ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” klassades han som imperialistisk propagandist i DDR. Efter boken ”Turkmenistan” hamnade han i onåd i Sovjetunionen. Efter Maos död, när Kina går mot kapitalism, blev han också sedan persona non grata i Kina. Samma historia som med ”Myglaren”, alltså. De som tycker Jan Myrdal borde stängas ut ur debatten idag har fränder av många kulörer i historien.

Jag menar inte att det är synd om Jan Myrdal. Alla förkastelsedomar är ett pris som han betalat för att kunna skriva precis vad han vill. På många sätt har Myrdal kunnat leva ungefär som Marx och Engels beskriver livet i det klasslösa samhället– bygga Mekano på förmiddagen och skriva litteraturkritik på eftermiddagen. Han har dragit in allt han varit intresserad av i sitt arbete: vin, konst, arkitektur, sexualitet, ungdomstid, forntid, nutid och ändå kunnat vara ohämmat politisk.
Jag ber honom visa biblioteket och vi går ut i en myggtät sommarkväll mellan de sex husen.
Här finns fortfarande jobb att göra, böcker att ordna in i systemet. Hur mycket av de pengar han tjänat in som är nedplöjt i böcker har han inte räknat ut.
– Men det är mycket.
Här skall det finnas 500 hyllmeter, ordnat i tematiska avdelningar: Japan, Indien, Spanien. En hel vägg med karikatyrböcker, lådor med nazistisk propaganda från andra världskrigets dagar. Utan detta bibliotek skulle Myrdals böcker inte se ut som de gör, med alla hänvisningar till material som man inte kan komma åt utan att själv göra samma jobb, leta upp originalutgåvor, affischer och tidningar. Det är också detta som är helt främmande för folk i min generation – ambitionen att bara kasta sig på nya ämnen för att bli kunskapsgigant.
Det konstiga med vårt samhälle som är så ohyggligt rikt på allt, inte minst tekniska möjligheter, är att det inte har råd med ens en Jan Myrdal. Eller är det vi själva som är för fattiga?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.