Okategoriserade 15 juli, 2008

Det finns bara en Jan Myrdal

Älskad, hatad och ännu levande. Aron Etzler mötte Jan Myrdal mitt uppe i bröllopsbestyren. Och funderar på om det någonsin kommer en liknande författare.

Doktorn lägger ett snitt och går på bröstbenet med en såg. Där under ligger hjärtat, gult och inbäddat i fett. Kroppen rycker och blodet sprutar. Hjärnan hålls levande av en hjärt-lungmaskin, för Jan Myrdal är nu definitionsmässigt död – hjärtat slår inte längre.
Vi sitter och tittar på Jan Myrdals hjärtoperation, filmad av vännen Annika Hagström 1988. De behövde en ny film att visa för läkare och han ställde upp. Den erfarenheten delar han med med Gudrun Schyman. Men hjärtoperationen var länge sedan. Nuförtiden lever Myrdal.
Redan i boken Gubbsjuka (2002) var Jan Myrdal officiellt gammal. Kroppen värkte, vännerna dog av, impotensen hotade. Allt rikligt beskrivet. Nu är Jan Myrdal 81 år gammal. Förra året dog hans livskamrat sedan femtio år, Gun Kessle. Prognosen för en man i hans ålder att överleva ett sådant slag är normalt minst sagt dålig. Men nästa vecka gifter han sig med Andrea Gaytan Vega, med en bakgrund inom bland annat LO och Fackligt aktiva invandrare. På köpet har han fått styvdottern Isolde, en sjuåring helt utan vördnad för den gamle mannen. Just nu håller de på att göra i ordning huset inför bröllopet – gammalt skräp skall ut och Andrea Gaytan Vegas saker skall in. De stökar och käbblar. Hon säger att han inte är klok minst en gång per diskussion. Jan Myrdal säger att han gärna skulle leva till 150.
– Mi amór, vill du leva till du är 150? Du är inte klok!, säger hans blivande fru.

Jan Myrdal svarar genom att öka antalet år:
– Kunde man leva som när jag var i 40-50-årsålden i några hundra år till, så…
När han var mellan fyrtio och femtio år, det innebär 1960 och 1970-talet. Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag. Snittar på mer än en bok och två skandaler per år. Jag hittar några av dem jag kommer ihåg på nätet. 2004 skriver han i Aftonbladet att han och Gun Kessle hellre tar livet av sig än att äta hemtjänstens mat. 2006 intervjuas han av Hizbollahs tidning Al-Intiqad. Blir utmålad som antisemit. Den 22 februari 2006 undertecknar han uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!”. Blir HBT-rörelsens stora hatobjekt. I april debatterar han Tibet mot Claes Malmström och Janne Josefsson. Blir utmålad som diktaturkramare. Förutom detta hoppas han på med jämna mellanrum – om Alva och Gunnar Myrdals brev och dagböcker, om Kina och Kambodja-tolkningar. Några gräl har pågått i decennier.

Jag kan inte komma på någon annan i Sverige som har samma roll. Det finns bara en Jan Myrdal. Det är om detta min intervju med honom handlar. Men jag tänker inte försöka förklara honom, utan snarare beskriva honom utifrån. Jag tror honom när han i Gubbsjuka förklarar att få han känner vet lika mycket om honom som det står i hans egna böcker.
Det unika med Jan Myrdals bana börjar i den tonårige pojken som beslutar sig för att bli författare och aldrig svika sina ideal. Han skriver om det första beslutet: för att vara författare vid 34 års ålder behövde han bestämma sig vid 17 års ålder, inte när han redan slösat 34 år. Det andra beslutet, att inte svika sina ideal hur hårt vuxenvärldens krav på att anpassa sig än slår ner, återkommer också ständigt i böckerna. De mest pinsamma ögonblick och känslor skall redovisas, därför att de riktiga bevekelsegrunderna skall fram. Han skriver att han glädjer sig över att han i det etablerade samhällets ögon blivit diskrediterad tidigt, så att han inte senare kan sugas in i gemenskapen ens om han ändrar sig.

All denna beslutsamhet innebär dock tvivel och ångest. I ett ögonblick frågar han sin mentor hur han någonsin skall kunna bli lycklig. Hon svarar rätt brutalt:
– Du skall inte bli lycklig, Jan. Du skall arbeta!
Men i en annan passage skriver han vackert om hur han aldrig kunnat ana var den vindlande resa genom världen, som han inledde med Gun Kessle 1957 kunnat sluta. Livet blev som en hisnande kunskapsresa.
Jag undrar om vi kommer får någon mer Jan Myrdal.
– Ja, hur menar du? Säger han.
Det finns ingen som kommer skriva lika öppet om sig själv och världen, säger jag. Det utrymmet finns inte i tidningar eller i vänstern. Publiken finns inte, inte publiceringsmöjligheterna och inte kompromisslösheten heller.
– De sakerna hänger ihop! Man kommer ju inte igenom på egen hand. Men jag håller med dig. Det fanns stora möjligheter. Då och då slängdes man ut och blev opublicerad. Det var inte ja, ja och nej, nej. Jag hade stöd av en äldre generation. Många skällde, men andra sträckte ut en hand.
Det var en naturnödvändighet att inte bli för känslig mot kritik.
– Man fick skäll hela tiden från början. Per-Albin Hansson gick till Gunnar och sa: du måste få tyst på honom! Då hade jag skrivit att Vougt var tyskvänlig.

Jan Myrdal påpekar att det tog tid att få en publik. Det första han skrev för var det kommunistiska ungdomsförbundets medlemmar. Och han skrev inte i den fina Clarté utan i Stormklockan och Dagens Ungdom. Men det var väsentligt att det fanns en offentlighet runt det kommunistiska partiet.
– Folk läste ute i bygderna. Man lärde sig att se ett sammanhang i och med att man var kommunist. Folk läste Brantings ”Socialdemokratins århundrade”.
– Jag tror inte det förflutna är inte lika levande för er nu som det var för oss. Vi läste Clartés 30-tal på 40-talet och diskuterade. Vi ansåg att det hade betydelse.
Vid 1950-talets slut hade Jan Myrdal en publik både i kommunistiska och socialdemokratiska publikationer. Sedan öppnades den diskussion han då försökt föra – om uppgörelsen med kolonialismen – i betydligt vidare kretsar.
– När jag läste ”Winds of change” 1960 i radion frågade DN omedelbart: ”Varför släpps han in?” Men då hade världen förändrat sig: antikolonialismen efter andra världskriget hade ändrat på saker.
Det kompromisslösa skrivandet krävde att han stod fri, inte gjorde politisk karriär. Samtidigt som hans första publik fanns i ungdomsförbundet var han alldeles för bångstyrig och politiskt riskabel för att komma i fråga för högre positioner.

Också i förhållande till socialdemokratin. Ibland var det ja, som när Stockholmstidningen gjorde honom till krönikör. Ibland, dubbelt nej som efter ”Myglaren”, en film som häcklade den byråkratiserade arbetarrörelsen. Ledande socialdemokrater såg via Filminstitutet till att det aldrig skulle bli någon mer film av Myrdal. Det var efter de praktiska erfarenheterna, inte av någon moralism, som han såg till att Folket i Bild aldrig skulle ta emot statsbidrag eller finansieras av något parti.
Redan tidigare hade han gjort sig fri från den akademiska bana som för de flesta med hans intresseområden idag skulle vara självklar, men som skulle gjort det mesta av hans produktion omöjlig. Jan Myrdal hoppade av skolan så fort det överhuvudtaget gick och började jobba på Värmlands Folkblad 1944.
– Du kan inte idag lämna skolan och börja skriva på en tidning vid 16 års ålder.
Skälen är flera: ingen anställer en sextonåring, och lönen går inte att leva på.
– Jag fick 100 kronor i veckan. Och hyran var 25 kronor i månaden. Det gick att leva på.
Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och muséer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.

Varför då?
– Sverige var gammalmodigt, efterblivet. Verkschefen hade makt, det fanns självständiga chefer. Det betydde att det räckte med att ha en enda kontakt. Gun hade till exempel en studiekamrat som senare blev chef – hon kunde kontakta honom och vi kunde får göra en utställning. Nu är det konsensus som gäller. Beslut fattas i samråd, det innebär att utrymmet inskränks nedåt.
Det finns en annan sak som gör det svårt att slå sig fram på samma sätt.
– Det finns ingen chans idag att någon får 10.000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.

Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100.000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel genera­tion fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare. Däremot kan man försörja sig som frilanskrönikör. Men fokus har förskjutits från sak till person. Och i det stadium av livet som Jan Myrdal är nu, som gammal gubbe, är han maximalt ointressant som person. Vissa dörrar håller på att stängas för ytterligare för honom. Just nu på Aftonbladet Kultur, säger han.
– Det har inte med politik att göra, vad jag kan se. Jag tror att de tycker att jag är för gammal. Men det finns något större i detta – att Aftonbladet har varit en boulevardtidning med riktiga kultursidor. Det har varit unikt i Europa.
Det är ett annat Sverige idag på den politiska arenan. Möjligheterna att verka politiskt utanför organisationerna finns, men de ser annorlunda ut – det handlar om beställningsarbeten i PR-industrin där många i min egen generation försörjer sig. Just nu är det pengarna som vinner i politiken.
Den kommunistiska rörelse som fanns omkring Jan Myrdal var en världsrörelse och det är först vid Jan Myrdals matbord jag förstår hur. Vi pratar om NN, som gick bakom ryggen på sin partiledning och gav informationer till DDR:s ambassad. Jag säger att det är oförlåtligt och chockerande. Jan Myrdal vill inte försvara det, men han säger att jag missförstått, att man då pratade helt öppet om allt, problem och motsättningar i ens eget parti också.

– Men med en ambassadtjänsteman! Han förstod väl att det var att lämna över information till främmande makt?
– Nja, det fanns sådant man också kunde säga till en ambassadtjänsteman, om man kände honom eller henne vill säga. Det var alltså personliga kontakter. Man lärde känna varandra, det var då man pratade helt öppet, inte annars. Då visste man ju aldrig vad det kunde användas till i ett nytt läge. Problemet uppstod oftast när information kom över gränsen tillbaka till ditt eget parti. Det där begriper inte folk idag, men vi levde i en spegelbild av den offentliga bilden. Så länge det inte passerade gränsen till väst kunde man säga vad som helst! Men här hemma var det folk som lyssnade och använde informationen.
Den rörelse Jan Myrdal tillhör finns bara kvar fläckvis nu. Det märkliga med vårt globaliserade samhälle är ju att vi på många sätt är dömda att veta mindre om världen idag.
– Idag är det besvärligt att ta reda på vad som egentligen händer i världen.
Ja, det var världspartiet som öppnade dörrarna för Jan Myrdal in till världar som var stängda för svenska läsare. Han dyker upp i denna rörelse som naiv revolutionär på resa i Jugoslavien 1948. Ganska snart lär han sig att det är lika komplicerat att navigera fritt på östsidan – precis som hemma. Att han är en insider gör honom också ”farlig” där, eftersom Myrdal är lika bångstyrig. När han i slutet av 1950-talet övergår från en västligt kommunistisk tradition till att tydligt ta ställning för tredje världen går ridån ner. Efter ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” klassades han som imperialistisk propagandist i DDR. Efter boken ”Turkmenistan” hamnade han i onåd i Sovjetunionen. Efter Maos död, när Kina går mot kapitalism, blev han också sedan persona non grata i Kina. Samma historia som med ”Myglaren”, alltså. De som tycker Jan Myrdal borde stängas ut ur debatten idag har fränder av många kulörer i historien.

Jag menar inte att det är synd om Jan Myrdal. Alla förkastelsedomar är ett pris som han betalat för att kunna skriva precis vad han vill. På många sätt har Myrdal kunnat leva ungefär som Marx och Engels beskriver livet i det klasslösa samhället– bygga Mekano på förmiddagen och skriva litteraturkritik på eftermiddagen. Han har dragit in allt han varit intresserad av i sitt arbete: vin, konst, arkitektur, sexualitet, ungdomstid, forntid, nutid och ändå kunnat vara ohämmat politisk.
Jag ber honom visa biblioteket och vi går ut i en myggtät sommarkväll mellan de sex husen.
Här finns fortfarande jobb att göra, böcker att ordna in i systemet. Hur mycket av de pengar han tjänat in som är nedplöjt i böcker har han inte räknat ut.
– Men det är mycket.
Här skall det finnas 500 hyllmeter, ordnat i tematiska avdelningar: Japan, Indien, Spanien. En hel vägg med karikatyrböcker, lådor med nazistisk propaganda från andra världskrigets dagar. Utan detta bibliotek skulle Myrdals böcker inte se ut som de gör, med alla hänvisningar till material som man inte kan komma åt utan att själv göra samma jobb, leta upp originalutgåvor, affischer och tidningar. Det är också detta som är helt främmande för folk i min generation – ambitionen att bara kasta sig på nya ämnen för att bli kunskapsgigant.
Det konstiga med vårt samhälle som är så ohyggligt rikt på allt, inte minst tekniska möjligheter, är att det inte har råd med ens en Jan Myrdal. Eller är det vi själva som är för fattiga?

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]