Raketerna kom först som en varning, halv sju på lördagsmorgonen på musikfestivalen Nova nära israeliska kibbutzen Re’im. Sedan hördes dånet från motorcyklarna och flakbilarna som korsat gränsen från Gaza, och terrorister som sköt in i folkmassorna. Efteråt hittades minst 260 lik i sanden, de flesta israeler men även turister från hela världen. Hamas sköt också in raketer urskillningslöst mot Israel, och totalt mördade de enligt FN under dagen minst 677 människor och skadade ytterligare 2 000.
Terrorgruppen döpte attacken till ”al-Aqsa-stormen” och hävdade att det bland annat var en vedergällning för de kontinuerliga attackerna mot al-Aqsamoskén.
Det är dock en lögn, för i så fall hade de inriktat sig på den israeliska militären. En attack mot en musikfestival är per definition inte vedergällning, då den riktar sig mot oskyldiga. Civila bär inte skulden för något som en stat eller militär aktör gör, och bör därför alltid värnas. Denna princip gäller alla parter i en konflikt. Lyckligtvis är de flesta överens om detta.
Därför är det olyckligt att Ship to Gaza under söndagen på Facebook mumlar att de ”följer den ännu allvarligare situationen” och frågar: ”Är det bara Israel som har rätt till vedergällning? Gaza har i över 15 år varit utsatt för en fullskalig blockad som inneburit oändligt lidande. Det är förståeligt att detta leder till en kraftfull vedergällning.”
Det finns bara en väg till fred. Både Hamas och Israel måste upphöra med de besinningslösa attackerna mot civila.
Svaret är att det inte finns något sådant som en ”rätt till vedergällning” på civila. Den internationella rätten erkänner inga förmildrande omständigheter, såsom en obalans i makt. Folkrättsbrott står alltid ensamma.
Det gäller förstås även Israel, som i lördags initierade ”Operation Järnsvärd”, med syfte att få Hamas att betala ”ett högt pris”. Men med Hamas åsyftas som så ofta den palestinska befolkningen. Den israeliska Knesset-politikern Ariel Kallner uppmanade rentav till en ”Nakba som kan överskugga 1948 års Nakba”, med hänvisning till den ursprungliga fördrivningen av palestinier.
Den israeliska staten har skurit av leveranserna av mat, bränsle och elektricitet till vad som redan är ett utomhusfängelse. Detta är givetvis ingenting som bara kommer att drabba Hamas, utan alla två miljoner invånare. Därmed likställer man palestinierna med terrorgruppen, vilket också är ett folkrättsbrott som det inte finns några ursäkter för. Därför stämmer det inte som Patrik Kronqvist skriver i Expressen:
”Det finns en viktig skillnad i den här striden. Israels försvarsstyrkor är inte felfria, men landets mål är att slå ut ledare och fotsoldater inom Hamas. Hamas däremot riktar tydligt in sig på civila.”
Några siffror presenteras inte, så låt mig bistå. Enligt FN hade innan helgen 3 803 civila palestinier mördats sedan 2008, mot 308 israeler, det vill säga tolv gånger så många. De israeliska styrkorna riktar alltså i högsta grad in sig på civila. Detta gör de som ockupationsmakt, och inte bara med kulor och raketer. Sedan Sexdagarskriget 1967 har man tagit över palestiniernas mark, fyllt igen deras brunnar, lett om vattendrag, jämnat deras hem med marken och byggt upp sina egna, samt infört murar och gränskontroller som omöjliggör palestiniernas dagliga liv. Detta är ett brott mot både internationell rätt och fredsprocessen. Nästan hälften av UNHCR:s resolutioner riktar sig mot Israel, bland annat en som har förklarat bosättningspolitiken olaglig. Totalt har över 2 700 resolutioner antagits om Israel sedan 1967, varav en stor majoritet fördömer landets politik mot palestinierna. Det bryr sig dock inte Israels högerextrema regering om, som har lovat tusentals nya bosättningar bara i år, i strid med även USA:s önskemål. Totalt lever 700 000 israeler i dag på ockuperad mark.
Visst har Israel rätt att försvara sig mot Hamas, men med tanke på att deras ”vedergällning” riktar in sig på civila så är det huvudlöst att som Liberalerna ropa efter fler vapen till Israel. De kräver också ett stopp för bistånd till det palestinska civilsamhället, något som redan har blivit verklighet i Österrike och Tyskland, vilket snarare riskerar driva in fler människor i famnen på Hamas – då stödet riktar sig till just de krafter som kämpar för ett alternativ.
Men den israeliska staten gör allt för att kväva alla som erbjuder Hamas motstånd. Till saken hör att Hamas en gång skapades med Israels hjälp, som ett sätt att marginalisera de arabnationalistiska och socialistiska organisationerna PLO och Fatah. Netanyahu erkände för bara några år sedan att Hamas utgör den bästa garantin för att en palestinsk stat aldrig kommer att se dagens ljus. Han har konsekvent vägrat att erkänna de palestinska myndigheterna som en legitim motpart, vilket omöjliggör deras förmåga att bygga upp en hållbar stat.
Dessutom terroriserar regeringen ständigt fredsorganisationer och har vid två tillfällen – i juli 2016 och i maj 2023 – föreslagit lagar som ska stoppa möjligheten att donera till människorättsorganisationer och andra delar av civilsamhället som är kritiska till bosättningspolitiken, men i båda fallen drogs de tillbaka efter påtryckningar från allierade länder.
Det finns bara en väg till fred. Både Hamas och Israel måste upphöra med de besinningslösa attackerna mot civila. Sedan behöver den israeliska staten bestämma sig för om palestinierna ska erbjudas en riktig stat utanför bosättningspolitikens klor, eller om de ska få bli medborgare i en större stat som välkomnar både judar och araber. Tyvärr pekar allt mot ett tredje och mörkare alternativ – en fortsatt politik för att tvinga bort palestinierna från sina hem tills folket är helt fördrivet.
