Sex timmars arbetsdag, som Vänsterpartiet krävde under 1 maj, är en av de möjliga lösningarna på personalbristen i vården, skriver Micaela Kedhammar.
Få har missat att politikerna i Västernorrland i vintras valde att stänga ner BB på Sollefteå sjukhus. Resultatet av detta är att födande kvinnor måste resa minst tio mil för att komma till en förlossningsavdelning – eller föda i bilen på väg dit (Flamman 1/3 2017). Innan det hade man nyligen stängt ner akutkirurgin. Och i förra veckan kom nästa slag mot Sollefteå: landstingsfullmäktige beslutade den 26 april att stänga de tio psykiatriska heldygnsplatserna som finns på Sollefteå sjukhus (P4 Västernorrland 26/4 2017).
Nästa vårdform som försvinner från Sollefteå är alltså den frivilliga psykiatriska heldygnsvården, som kanske är mer känt som en inläggning. Människor som söker sig till psykiatrin akut för att bli inlagda gör ofta det i suicidpreventivt syfte. Det handlar med andra ord om människor som mår så dåligt att de inte vill leva längre, och som för sin egen skull ser till att bli omvårdade och övervakade.
Så varför stänger man då ner vårdplatserna? Är det för att de inte behövs? Nej, enligt underlaget från länsverksamhetschefen är skälet att man inte lyckas rekrytera personal till avdelningen. Vidare beskrivs att man sedan hösten 2015 på grund av sjuksköterskebristen har haft stafettsjuksköterskor motsvarande två tjänster, som har kostat 150 000 kronor i månaden.
Låt oss räkna lite på detta. Medianlönen för en psykiatrisjuksköterska i Sollefteå är enligt Vårdförbundets statistik 32 600 kronor, vilket ger en total lönekostnad på ungefär 44 000 kronor. Två anställda sjuksköterskor på psykiatrin i Sollefteå hade med andra ord kostat 59 procent av den summa som man varje månad i nästan två års tid lagt på stafettsjuksköterskor.
De stängda avdelningarna på Sollefteå sjukhus förklaras från landstingspolitikerna med att man inte lyckas rekrytera personal, vilket leder till en svår arbetssituation för den personal som finns och vilket dessutom äventyrar patientsäkerheten. Varför vårdpersonal inte vill arbeta på Sollefteå sjukhus kan jag inte svara på, och det verkar inte landstingsledningen kunna svara på heller.
Jag ställer mig dock väldigt skeptisk till att svaret är att stänga sjukhusavdelningar och hänvisa patienter till andra orter. En tillgänglig vård betyder inte bara att man ska ha korta väntetider, det betyder också att den ska finnas nära till hands – oavsett var i landet du bor. Om landstinget har råd att för en sjukhusavdelning lägga 150 000 i månaden på stafettpersonal, så har man råd att erbjuda löner och förmånliga arbetsvillkor för att kunna locka personal. På Mölndals sjukhus löste man tillexempel sjuksköterskebristen genom att införa sex timmars arbetsdag (Vårdfokus, 4/11 2015). Istället för att bara se problem som leder till en sämre tillgänglighet för de som behöver vård, borde socialdemokraterna i regionstyrelsen se möjligheter till förbättring genom progressiva reformer, som sextimmarsdagen.
