Decemberöverenskommelsen sätter Vänsterpartiet i en stark position i budgetförhandlingarna, som Flamman tidigt påpekade när den gjordes upp. Och även om ett antal borgerliga ledarsidor leder en kampanj mot överenskommelsen verkar det inte som om någon av partiledningarna i det borgerliga blocket är redo att bryta den. Ännu i alla fall. Ledande kristdemokraters markeringar uppfattas av många mer som flirt med Moderaterna starka minoritet som ifrågasätter uppgörelsen. Än så länge verkar det alltså som om regeringen ska kunna regera framöver, om den får Vänsterpartiet bakom sig i budgeten. Det var ingen självklarhet i början av december i fjol. 

Vad vårbudgeten framförallt visar är att det inte alls är sant att – så som ofta hävdas från både vänster och höger – ”det inte är någon skillnad mellan blocken”. Det finns områden där skillnaden är liten, den ekonomiska politiken och offensiva satsningar mot arbetslösheten till exempel, men det finns också mycket tydliga skillnader i viktiga budgetfrågor och synen på skatter, välfärd och – kanske framför allt – fördelningspolitik. 

För till skillnad från de två senaste regeringsperioderna – och den förlängda period deras politik på grund av Sverigedemokraterna fick styra efter valet – ser vi nu med vårpropositionen inte en budget som bara fokuserar på två saker – nya skattesänkningar och direkta bidrag till företag. För första gången på länge ser vi direkta satsningar på vården, bland annat viktiga en miljard i år på äldrevården och därefter två miljarder varje år. Alla som satt sin fot i äldrevården de senaste tio åren vet att det behövs. 

Underhållsstödet för ensamstående föräldrar höjs, gratis medicin och bidrag till glasögon till barn införs och sedan tidigare har regeringen aviserat en satsning på billiga hyresrätter. Det är ett annat politiskt språk, ett annat fokus och en annan fördelningsprofil. Som tydliga ”vinnare” (som kvällspressen brukar skriva om regeringens budgetar) framstår kvinnor ur arbetarklassen, något som vi inte har sett skymten av de senaste åtta åren. 

Lägg därtill den aviserade möjligheten för kommuner att säga nej till nya offentligt finansierade men privat vinstdrivande friskolor och besluten om minskat ROT-avdrag och avskaffandet av arbetsgivaravgiftsrabatten för unga så framgår det tydligt att den nya politiken har en mer rättvis fördelningsprofil. Det är ett bra sätt att påbörja ett tydligt brott med decennier av nyliberal hegemoni över politiken, om än ej tillräckligt.