I augusti förra året spred San Diego-polisen en film på hur en av deras poliser segnade ned medvetslös i samband med ett tillslag där han hanterat den syntetiska opioiden fentanyl. Det var inte den första nyheten om hur poliser ska ha skadats under liknande utryckningar, men den kom att få stor uppmärksamhet, långt bortom södra Kalifornien.

Den pågående opioidkrisen i USA är landets kanske största folkhälsoproblem. Läkemedels­företaget Purdue Pharma lanserade den starka opioiden oxycontin i mitten av 90-talet, och 2001 skrevs närmare sex miljoner recept ut av preparatet. Den överdrivna utskrivningen av oxycontin var planerad och uppmuntrad av Purdue Pharma och deras ägare, familjen Sackler, och den ledde till opioidberoende och efterföljande dödliga överdoser inom helt andra samhällsskikt än de som tidigare sökt sig till opioider. När sedan läkare i början av 2010-talet inte längre var lika pigga på att skriva ut opioider, vände sig många till heroin och en ny våg dödliga överdoser tog fart. Och sedan mitten av 2010-talet har flödet av olagligt producerade syntetiska opioider som fentanyl fortsatt den negativa trenden – överdoser tar nu livet av över 100 000 personer om året i USA, enligt uppskattningar från hälsomyndigheten CDC.

Fentanyl syntetiserades i slutet av 50-talet och började användas medicinskt under sent 60-tal. Det är en enormt stark syntetisk opioid, 80–100 gånger starkare än morfin, och med analoger – det vill säga liknande preparat som tagits fram för att kringgå lagar – som kan vara hela 10 000 gånger starkare än morfin. I brukarmiljöer började en analog till fentanyl upptäckas i heroinbeslag i mitten av 70-talet, en blandning som fick gatunamnet ”china white” och som under slutet av 70-talet började skörda dödsoffer. Inom vården används fentanyl ofta i form av depotplåster, där fentanylet absorberas in i blodet genom huden.

När polisen i San Diego kollapsar på gatan är det möjligtvis denna information han har tagit till sig och missförstått. Polismannen som svimmade hade precis hanterat en påse med pulver som misstänktes vara fentanyl eller kokain, och poliserna runt omkring honom gav honom genast naloxon som fick honom att vakna. Men naloxon, alltså preparatet som används för att häva opioidöverdoser, är i det här fallet placebo. Man överdoserar inte fentanyl genom att röra vid en påse med pulver. Luftburet fentanyl existerar inte, och ingen har överdoserat av att få ett korn i ögat. Troligen existerar inte heller fentanyldoppad cannabis, trots att jag läser om det i New York Times denna månad. Det är bara några exempel på myter som aktivt sprids om fentanyl i USA, ofta av polisen, och medier som inte ifrågasätter poliskällor. Zachary Siegel, en journalist på Health in Justice Action Lab, ett forskningscentrum kopplat till Northeastern University School of Law, länkar från sitt Substack-nyhetsbrev till flera nyhetsartiklar runtom i USA. I Ohio ska en polis ha borstat bort pulver från bröstet och överdoserat en timme senare, i New Jersey ska en polis ha rört analogen karfentanil och sedan känt att han var på väg att dö, och under ett tillslag i Orange County i Florida ska fyra poliser i vita skyddsdräkter ha fått föras till sjukhus för möjlig exponering. Vidare ska en åklagare i Ohio ha svimmat i rätten efter att ha stått i närheten av fentanyl och i ett ungdomsfängelse i samma stat ska fentanyl ha blivit ”luftburen” och fört sju personer till sjukhus.

Ryan Marino som är toxikolog och arbetar med beroendemedicin menar i Detroit Free Press att detta är omöjligt. För att fentanyl ska bli luftburet och orsaka överdos krävs ”någon sorts vindtunnel och enorma mängder fentanyl”. Zachary Siegel skriver på sin Substack att det enda fallet av oavsiktlig fentanylexponering i den medicinska litteraturen är ett fall där en veterinär av misstag sprutade karfentanil i sitt eget öga, och att denna kände sig dåsig men mådde bra efter att ha använt en opioid-­antagonist (alltså ett preparat av samma slag som naloxon).

Att fentanyl utgör är ett enormt problem är dock ingen myt. Dödligheten bland opioidberoende är hög, och förekomsten av fentanyl i andra droger gör att överdoserna även drabbar festknarkare och andra brukare av centralstimulanter.

– När jag började jobba på sprut­bytesprogrammet för fem år sedan hittade man fentanyl i vad som såldes som till exempel heroin, och även i pressade piller som xanax, säger Donald Baird som fram tills nyligen arbetade på San Francisco Needle Exchange.

– Och folk dog av oavsiktliga överdoser. Men under åren började jag oftare se att opioidbrukare sökte efter fentanyl, det var deras huvudsakliga drog. När jag slutade på sprutbytesprogrammet i samband med pandemin var mitt intryck att fentanyl var den vanligaste opioiden i omlopp.

Donald Baird är utbildad i att häva överdoser. På en kurs fick han tipset att folk som brukar amfetamin är opioidbrukares bästa vänner, eftersom amfetaminbrukare håller sig vakna och kan reagera på opioidöverdoser. Han har själv sett vänner dö sedan fentanyl började bli populärt på gatan.

– I de flesta fallen var det folk som knappt tyckte om opioider, utan snarare börjat med dem för att deras partner höll på eller liknande. Det är frustrerande att höra om vänner som dött för att de rökt fentanyl på egen hand, utan någon där som kan hjälpa dem att häva överdosering.

Själv har han hittills sluppit ingripa, men han var med när en av hans kollegor på sprutbytet hjälpte någon som överdoserat på toaletten.

– Och så har jag identifierat en överdos på gatan. Jag såg hur någon var blå om läpparna, och ropade ”har någon narcan?”. Och någon kom ut ur en närliggande port med nässpray och fick liv i honom. Han såg ut att ha varit nära döden, men hans kläder var fina och nya, han var inte den typen man kanske tror överdoserar på fentanyl på gatan i San Francisco, säger Donald Baird .

Att fentanyl sedan flera år regel­bundet återfinns i helt andra droger, som illegalt tillverkade xanax-­tabletter, kokain och metamfetamin, gör att kunskap om hur naloxon (i USA kallat narcan) fungerar, hur man använder det och hur man känner igen en överdos är nödvändig för alla som brukar droger. Osanningar som de som spreds i San Diego-­polisens film och påstådda händelseförlopp försvårar för dem som arbetar med att sprida ökad kunskap om droger. I november förra året, några månader efter debaclet i San Diego, skrev forskare kopplade till Health in Justice Action Lab en rapport med titeln ”Can touch this”. I den kom de fram till att närmare 80 procent av tillfrågade poliser svarade ja på påståendet att ”utryckningspersonal som påträffar fentanyl har stor risk att överdosera genom att röra eller inhalera det”. Efter en utbildning tillfrågades poliserna igen och ungefär 40 procent av dem vidhöll fortfarande att påståendet var sant.

Jag träffar Sam (namnet är fingerat på grund av omständigheter runt hans arbete), som arbetar med skadereduktion professionellt men som också tar med sig filosofin genom livet.

– En vanlig myt är att man kan överdosera genom att vara nära eller röra fentanyl. Det är en fullständig lögn som sprids av polisen, med hjälp av media, säger han.

Sam menar att myterna om fentanyl fyller en funktion.

– Myterna kommer från polisen och sprids vidare av medier som använder sig av poliskällor, som står oemotsagda. Jag upplever det som att det är både öppet och okomplicerat. Det handlar om att få ökade anslag, större befogen­heter. Att poliser svimmar när de är i närheten av fentanyl har säkert olika psykologiska orsaker, men det har också blivit ett narrativ som polisen håller fast vid trots att de vet att det inte är sant.

Sam talar också om andra som skor sig på misären runt fentanyl, som den lokala San Francisco-­författaren och guvernörs­kandidaten Michael Shellenberger. Shellenberger har skrivit boken San Fransicko: Why progressives ruin cities och är del av en reaktionär rörelse som använder opioidkrisens tragik till att utmana stadens liberala styre från höger. Han är emot skade­reduktion och vill att brukare ska ges plats på härbärgen i stället för att få bostäder. Tidigare i år blev han avvisad från ett centrum för hemlösa efter att han, med myndigheternas goda minne, försökt klättra över ett staket för att fotografera personer som brukade därinne.

Sam fortsätter:

– I mitt arbete stöter jag på jag andra myter också, om hemlöshet, om folk som ”vägrar få hjälp” och bor på gatan för att de valt det. Det är bekvämt för folk att tro det. Och det gör att när det kommer förslag på konkreta lösningar som bygger på omtanke, så säger folk ”vi gör redan det, och det hjälper inte”. Men om man zoomar in så saknas både kapacitet och lösningar som möter folk där de är. Byråkratin är så krånglig att vi har lediga stödlägenheter samtidigt som folk bor på gatan.

Opioidkrisen och bostads­krisen följer varandra i San Francisco och andra dyra städer där man lätt halkar ur samhället när man möter motgångar i livet. Sam menar att det är grymt att ens föreslå beroendebehandling åt någon som efteråt kommer att slussas ut på gatan. Men opioidkrisen drabbar givetvis inte bara dem som är hemlösa, och för att bryta trenden av dödliga överdoser menar Sam att det krävs radikalare metoder.

– Från ett skadereduktionsperspektiv skulle det viktigaste för att vända utvecklingen med dödliga överdoser vara en säker tillgång till droger. Alltså att till exempel en heroinbrukare kan få heroin utskrivet som är testat och rent. Subutex och metadon är ju egentligen exempel på detta, och det vore bra om tillgången till sådana substanser var bättre, men det finns program i till exempel Kanada och Schweiz som gör det med andra opiater, eller till och med andra droger, som amfetamin. I det här läget, när folk överdoserar på opioider som de inte visste att de hade tagit, handlar det ju om alla droger.

Och skadereduktion, som började som en krisreaktion på aids­krisen på 80-talet när man märkte att det inte gick att nå injektionsbrukare med moraliserande eller repression, har fått ett allt större utrymme i amerikanska städers hantering av krisen. Tidigare radikala idéer som trygga rum att bruka i, sprutbyten och utbildningar i hur man häver överdoser, har i vissa städer blivit en etablerad kultur, samtidigt som amerikaners uppfattning av kriget mot drogerna blir allt mer negativ. Enligt American Civil Liberties Unions undersökning tycker 83 procent av alla amerikaner att kriget mot drogerna är ett misslyckande och 65 procent att det är dags attdet får ett slut. Att fentanyl i det läget från polisens håll utmålas som en helt unik ondska och presenteras som en ny drog med risker även för folk som inte går i närheten av droger, följer en sorts logik.

– Lögnen har en önskvärd effekt. Från polisens sida handlar det om att måla upp en bild av att de försöker hjälpa folk, och att de här drogerna nu går ut över dem personligen. Det är ett syndabockstänkande som leder till ytterligare skador och mer misär samtidigt som det är baserat på felaktigheter, menar Sam.

En av polisens mediestrategier i fråga om fentanyl har blivit att presentera beslag enligt hur många som enligt polisens beräkningar potentiellt skulle kunna överdosera om drogerna hade varit i omlopp. En falsk matematik som leder till rubriker som ”Knarkhund hittar tillräckligt mycket fentanyl för att ha ihjäl 3 miljoner personer”. Det ingår i en större kraftsamling för att ta tillbaka kontrollen över samtalet. Med Black lives matter-­protesterna fick abolitionismen, den amerikanska ideologi som ifrågasätter polisens och fängelsernas existens, en nytändning och polisens metoder, budget och prioriteringar skärskådades på ett brett plan. Det går att se fentanylmytologin som en del av den backlash mot allt från det antirasistiska utbildningsperspektivet Critical race theory till transungdomar som har pågått sedan Joe Biden intog Vita huset, och liberalerna i stor utsträckning övergav de antirasistiska aktivisternas idéer och därmed lämnade fältet fritt för den amerikanska högerns tankesmedjor.
Sam fortsätter:

– De här myterna grundar sig också i rädsla. Rädsla både för fentanyl som sådant, men också rädsla för att bemöta problemen med något annat än drogkrigs-­policy. Att vägra sprida korrekt information är en del av det, det har varit mer fördelaktigt att skapa rädsla, samtidigt som man straffar dem som inte tar rädslan till sig. På så vis behåller man kontrollen.

Med fentanylet har opioidkrisen nått en ny nivå och USA står nu inför ett vägskäl. Hårdare straff, fler poliser och mer övervakning är vägen som följts hittills, och som resulterat i hundratusentals dödsoffer om året. Om landet vågar ta en annan väg återstår att se.