Japans före detta premiärminister Naoto Kans angrepp på kärnkraften är också ett försvarstal för en livsfarlig fossilkraft. Vänstern behöver göra upp med gamla tiders missriktade kärnkraftsmotstånd.
Japans elproduktion eldar i dag omkring 20 procent mer kol, olja och fossilgas än innan Naoto Kan var premiärminister. Med honom kom ett grundläggande skifte i energipolitiken. I en värld där de flesta länder sakta skärpte sin klimatpolitik, skrotade Japan sitt radikala utsläppsmål helt.
Det var ett av fossilkapitalets största segrar i modern tid. Japan började planera över 40 nya kolkraftverk, som skulle står för stabiliteten i energisystemet för lång tid framöver.
Ett av Naoto Kans försvarstal för den kursändringen publicerades i nummer 33 av Flamman. Där pratar han gärna om solpaneler – fem procent av Japans elproduktion – och inte om att de ligger som ett tunt lager greenwashing över ett elsystem som nu är uppe i 80 procent fossil eldning. Hade landet genomfört den energiplan som fanns antagen och färdig innan Naoto Kan tog över hade siffran kunnat vara hälften av det.
Den äldre generationens rädsla för kärnkraft frontalkrockar med klimatomställningen. Den kom ur en specifik historisk situation: i ett läge där fredsrörelsen inte förmådde stoppa kärnvapnen, började en del av den kraften istället att kanaliseras i en oro för civil kärnkraft. I den strömningen uppstod en organiserad misstro mot forskningen, på samma sätt som med vaccinmotståndet. Ingenstans är det tydligare än i Japan.
Forskningen visar samstämmigt att skillnaden i strålningsnivå i Fukushima var förvånansvärt liten – något Naoto Kan noggrant undviker att prata om. Slutsatserna från FN-organen WHO och UNSCEAR är att vi överhuvudtaget inte kommer se någon skillnad i dödligheten i cancer.
Det är som med vindkraftsmotståndet: vi har inte tid med den sortens distraktioner. Det är viktigt att ingen som Naoto Kan blir premiärminister igen. Världen behöver en fungerande omställning, som vilar på forskningen
Läs det stycket igen! För en del i vänstern leder den forskningen till samma sorts försvarsreflexer som när andra får se siffror på att brottslighet och invandring inte hänger ihop. Det är – tyvärr – lätt att hamna i att leta utvägar i stället för att ändra världsbild. Vi behöver en aktiv nyfikenhet om hur världen egentligen fungerar för att ge forskningen en chans mot en slagkraftig berättelse.
De som studerar riskpsykologi kan i dag ge detaljerade svar på hur vissa, helt marginella risker trissas upp. Vi människor skräms till exempel av det som inte är ”som vanligt”, som vilda vargar, och det vi uppfattar som ”onaturligt”, som bioteknik.
Eldandet upplever vi som vardagligt och naturligt. Varje år dör 60 000 människor av luftföroreningar i Japan, utan rubriker. 80 procent av befolkningen lever dag ut och dag in i värre luftföroreningar än de gränser WHO föreslår. Ett kolkraftverk kan döda i storleksordningen 5 000 människor över sin livstid, i helt vanlig drift.
Vi behöver, med varm hand, hjälpa den äldre generationen att släppa taget om den världsbild de en gång formade. Den stöds inte av forskningen – vare sig när det gäller gruvbrytningen, slutförvaret, olyckorna eller ekonomin. Det är som med vindkraftsmotståndet: vi har inte tid med den sortens distraktioner. Det är viktigt att ingen som Naoto Kan blir premiärminister igen. Världen behöver en fungerande omställning som vilar på forskning.
