För några månader sedan skrev Marita Ulvskog och tre andra socialdemokratiska ledamöter i grundlagsutredningen på DN Debatt att man ville undersöka möjligheten att grundlagskydda statlig egendom mot utförsäljningar. Det lät redan då som ett ganska dåligt förslag men gav intrycket av att mest vara ett desperat hugskott från sossar som fått slut på idéer.
Det var det tydligen inte. Nu kommer samma dåliga idé igen som en riksdagsmotion av ledamöterna Bo Bernhardsson och Margareta Persson.
– Privat egendom är ju skyddad i grundlagen så varför inte gemensam, säger Bo Bernhardsson till Aktuellt i Politiken.
En intressant motivering för all del, men jag tycker ändå inte att det håller. I en demokrati bör politikens innehåll så långt som det någonsin är möjligt hållas utanför grundlagen. En folkvald regering måste ha ett stort handlingsutrymme att genomdriva den politik de fått ett folkligt mandat för. Även om det innebär en oerhörd ödeläggelse av våra gemensamma tillgångar. Det är demokratins pris.
Motionen kommer att röstas ner, vilket motionärerna förstås visste när de skrev den. Men värre är att regeringen knappast lär ta det lugnare med utförsäljningarna om det finns anledning att misstänka att s på allvar vill försöka grundlagsskydda statens verk och bolag under nästa mandatperiod. Snarare tvärtom, då gäller det ju att sälja så mycket som möjligt innan eventuellt maktskifte. Och därmed förfelar väl motionen fullkomligt sitt syfte.
Om socialdemokraterna var seriösa med att bjuda utförsäljningarna av offentliga tillgångar motstånd hade man kunnat gå mycket enkelt tillväga. Det räcker för Mona Sahlin att i klara ordalag förklara att hon har för avsikt att under nästa regeringsperiod lägga fram lagstiftning för att återköpa samtliga privatiserade vårdenheter, skolor och statliga bolag av strategisk betydelse för det allmänna intresset, till samma pris som de såldes för.
Sen kunde Odell få försöka hitta intresserade köpare bäst han ville.
Är det verkligen möjligt för regeringen att återinlösa privatiserade tillgångar? Det återstår att få prövat i praktiken. Men blotta misstanken borde bidra till att minska köpviljan hos spekulanterna.
Regeringsformen innehåller ett generellt skydd mot otillbörlig expropriation: ”Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” (2 kap. 18 §)
Syftet med bestämmelsen är att förhindra tanklösa, nyckfulla eller rent korrupta expropriationer och möjliggöra långsiktiga investeringar för den enskilde. Samtidigt tillåter grundlagen det allmänna att tvångsköpa om det sker på mycket goda grunder, det vill säga ”angelägna allmänna intressen”. All lagstiftning innehåller denna balansgång mellan det enskilda och allmänna intresset.
I praktiken har balansgången prövats många gånger genom tillämpning i expropriationslagen (1972:719), som berör det offentligas möjligheter för inlösen av fast egendom. Enligt expropriationslagen kan fastigheter inlösas för mycket vitt skilda ändamål, om det är motiverat av allmänna intressen, några exempel: ”Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation.” (2 kap. 2 §) ”Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (4 §) ”Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (10 §)
Lagen ger, som synes, ett ganska brett spektrum av motiv. I samtliga fall prövas ett överklagande ytterst mot regeringsformen, varvid staten, kommunen eller landstinget, måste tydliggöra att det finns ett angeläget allmännintresse som motiverar tvångsköpet.
Expropriationslagen gäller som sagt för fast egendom. Någon motsvarande lagstiftning finns inte för företag, men det står varje regering fritt att gå med sådan lagstiftning till riksdagen. Man måste då förstås vara mycket tydlig med motiven. I det här fallet handlar det om att elförsörjning, banktjänster, statliga bolåneinstitut, allmännyttiga bostäder, vårdenheter och skolor utgör en grundläggande nationell infrastruktur av avgörande betydelse för politikens verkanskraft och samhällets funktionalitet. Att den nuvarande regeringen slumpar bort sådana gemensamma resurser till skamliga underpriser är ytterligare en anledning till ett konfrontativt återtagande. Det som nuvarande regeringen genomför är ingenting mindre än en samordnad stöldrunda. Oppositionen bör kalla det som sker vid dess rätta namn och söka ett folkligt mandat för att återställa det som stulits. Att i god tid innan valet markera den inriktningen är schysstast mot alla inblandade – köpare, säljare, väljare.
