Om jag uppfattat saken rätt är Jan Hammarlund positiv till min avhandling om Kulturen och arbetarrörelsen, men negativ till uttalanden jag gjort om dagens kulturpolitik. Jag menar att vi måste våga tänka nytt. Den av arbetarrörelsen förda kulturpolitiken har, trots goda ambitioner som också jag sympatiserar med, på ett grundläggande plan misslyckats. Hur ska vi annars förklara att den kulturella segregationen i allt väsentligt består?
I min avhandling har jag visat att den avgörande motsättningen på kulturens område inte gått mellan borgerlighet och arbetarrörelse, utan mellan elit och massa, mellan ofta akademiskt utbildade ledare och deras medlemmar och väljare. Från vänster till höger har partierna varit överens om vad som är den goda kultur som ska spridas till folket, och är det i huvudsak fortfarande. Gruset i maskineriet har varit det folk som inte förstått sitt eget bästa utan skamlöst ägnat sig åt att konsumera populärkultur. Att bekämpa kommersialismen och den populärkultur, som den varit upphovet till, har i själva verket varit ett huvudinslag i arbetarrörelsens kulturpolitik alltsedan den tog form under början av 1900-talet.
När den moderna statliga kulturpolitiken växte fram efter kriget var det också i hög grad för att avvärja hotet från kommersialismen. För stora delar av vänstern var det denna punkt om att motverka kommersialismens negativa verkningar (läs kapitalismen) som gav 1974 års kulturpolitik dess legitimitet. Det kommersiella var definitionsmässigt något mindervärdigt. Att kommersialismen också stod för ett rikt utbud av värdefulla kulturprodukter var och är fortfarande för många inom denna vänster en främmande och omöjlig tanke. Finns då inget hot från kommersialism och marknadskrafter? Jo, förvisso, marknaden är inte demokratisk, men kommersiellt är inte dåligt och offentligstött per definition lika med kvalitet.
Varje offentligt finansierad kulturpolitik har i själva verket som grundläggande förutsättning att marknaden inte på egen hand sköter kulturfrågorna. Gjorde marknaden det skulle vi ju inte behöva en statlig kulturpolitik. Denna har således alltid en udd riktad mot marknad och kommers. Att alla partier, även de av nyliberalism influerade moderaterna, nu erkänner behovet av ett rejält offentligt stöd till kulturen är att se som en framgång för den kulturpolitik som vänstern vill värna. Det särskilda målet om kommersialismens negativa verkningar kan därför utgå. Inte för att det inte skulle finnas några negativa verkningar utan för att det i sammanhanget utgör en tautologi och en försvagning av det som utgör grunden för varje statlig kulturpolitik, nämligen erkännandet av marknadens otillräcklighet.
Vad som behövs idag och vad som aldrig prövats är en kulturpolitik som utgår från ett medborgarperspektiv. Det är inte kulturyttringarna eller kulturprodukterna eller konstnärerna som ska vara utgångspunkten för kulturpolitiken, utan människorna. Kulturpolitiken är lika litet till för kulturarbetarna som sjukvården är till för läkarna eller skolan för lärarna. Vi måste helt enkelt bryta med det kulturarbetarperspektiv som dominerat under hela efterkrigstiden, då den moderna statliga kulturpolitiken växt fram och etablerats. Inbyggt i detta perspektiv fanns den goda smakens kultur som något självklart och kulturpolitikens uppgift att sprida denna kultur och uppfostra folket.
Att detta perspektiv i hög grad kom att sätta sin prägel på det första kulturpolitiska programmen, SKP:s Demokratiskt kulturprogram från 1946/48, och det socialdemokratiska programförslaget Människan och nutiden från 1952, är kanske inte så konstigt. Det var nu som konstnärer på olika områden organiserade sig och förde fram tydliga intressekrav riktade till stat och kommun.
De ville också – beteckningen kulturarbetare kan ses som ett symboliskt uttryck för detta – vara en del av det framväxande folkhemmet med samma ekonomiska och sociala rättigheter som andra medborgare. Detta kulturarbetarperspektiv innebar samtidigt att en skarp gräns drogs mot folklig och kommersiell kultur. Det var därför symtomatiskt att det mycket omfattande socialdemokratiska kulturbetänkandet Människan och nutiden från 1952 inte med ett ord nämnde arbetarrörelsens kanske viktigaste kulturinstitutioner, Folkets hus och Folkets park. För dessa kulturinstitutioner skämdes ledande folkbildare och kulturpersoner inom arbetarrörelsen. De representerade den låga kultur som man ansåg att arbetarrörelsen borde höja sig över.
Även om viktiga mål i 1974 års kulturpolitik var att nå ”eftersatta grupper” och ”ge människor möjlighet till egen skapande aktivitet” så är nog de flesta överens om att kulturpolitikens fokus även i fortsättningen kom att utgöras av kulturarbetarnas intressefrågor, det vill säga i praktiken blev det mer en konstpolitik än en kulturpolitik. I den mån folket eller medborgarna kommit att spela en roll för kulturpolitiken, är det nog främst som den publik till vilken kulturprodukterna ska distribueras. Ett medborgarperspektiv står förstås inte i motsättning till en strävan att nå ”eftersatta grupper” eller en breddad publik, men medborgare kan inte reduceras till publik eller konsumenter på en marknad, de måste framför allt få möjligheter att skapa och påverka kulturpolitikens inriktning. Detta ska de kunna göra både som professionellt verksamma konstnärer och som engagerade amatörer, men också som föreningsaktiva, administratörer, arrangörer och skapare av lokala, regionala och nationella nätverk.
Detta är i själva verket motsatsen till det folkförakt som döljer sig bakom det återupprepade talet om att ”folk ska få vad de vill ha”. Detta är att visa respekt för de skillnader som beror på att människor är olika och lever olika liv. Kulturpolitikens uppgift är att vattna och gödsla och låta hundra blommor blomma. Vi måste helt enkelt överge inställningen att några vet och att andra ska uppfostras.
