”När regeringen springer åt höger, då springer inte vi med”, förklarade Jonas Sjöstedt kaxigt i en intervju i Aftonbladet i våras. Men det var inte sant.
Den 30 juni kunde radio, tidningar och TV berätta att enighet nåtts mellan allianspartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i den parlamentariska utredning som ska ta fram nya regler för finanspolitiken. Bara Sverigedemokraterna hade ställt sig utanför. Uppgörelsen innebär att de offentliga finanserna i framtiden ska visa ett genomsnittligt överskott på 0.33 procent av BNP per år.
Finanspolitiska regler och överskottsmål är abstrakta, tekniska och för många föga intressanta. Men de är viktiga. De sätter ramarna för den ekonomiska politiken och styr mycket av politikernas möjligheterna att bekämpa arbetslöshet, investera i ren energi eller värna välfärden. Och vänsterpartiets uppslutning kring det nya överskottsmålet innebär ett rejält kliv till höger.
Vänsterpartiet har med rätta berömt sig för att kommunerna i den senaste budgeten får 10 miljarder kronor extra per år. Bra. Men det överskottsmål som partiet nu skriver under på innebär att offentlig sektor årligen ska ta in 13-14 miljarder kronor mer i skatt än vad utgifterna kräver. Pengar som alltså trots de många revorna i välfärden inte ska användas utan bara ”läggas på hög”.
Och det handlar inte så som ofta hävdas om att ”spara i ladorna” i goda tider för att ha när det blir kris. Om de offentliga finanserna ett dåligt år går med 25 miljarder i underskott så ska detta ett annat år kompenseras med ett överskott på 50 miljarder, underskottet på 25 miljarder ska tas tillbaka och sedan ska kravet på två års överskott à 13-14 miljarder uppfyllas.
I och med stödet till det nya överskottsmålet skriver vänsterpartiet också under på stramare finanspolitiska regler än EU:s Stabilitetspakt, den slägga med vilken välfärden i Europas krisländer nu hamras sönder. Denna nöjer sig med att kräva offentliga finanser ”i balans eller överskott”.
Vänsterpartiet godtar med överenskommelsen också att staten inte ska kunna låna till framtidsinvesteringar, något som är en självklarhet för den privata sektorn. Och detta i ett läge när investeringsbehoven i infrastruktur, ren energi och bostäder är enorma samtidigt som ränteläget innebär att staten kan låna gratis.
Kring dessa frågor förs idag en kritisk debatt inom socialdemokratin. LO, flera fackförbund, ledarskribenter, S-ekonomer och hela partidistrikt vill i Ernst Wigforss anda öppna för lånefinansierade investeringar och mindre kamerala budgetregler. Nu sviker vänsterpartiet dessa
kritiker. Istället för att understödja denna progressiva debatt hjälper partiet finansminister Magdalena Andersson att lägga locket på.
En av de som hårdast kritiserat systemet med överskottsmål är förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som manar regeringen att ”lösgöra finanspolitiken ur sina bojor, låna åtminstone för livsviktiga investeringar.” Så historien har sina ironier. Vem kunde tro att denne ledare för vad som på 80-talet kallades för ”kanslihushögern” inom socialdemokratin en dag skulle förespråka en mer progressiv finanspolitik än vänsterpartiet.
Varför stödjer då vänsterpartiet uppgörelsen? Det fikonlöv partiets ekonomiske talesperson Ulla Andersson lyft fram är att den är mindre dålig än de nu gällande budgetreglerna. Och det är sant. Men vänsterpartiet stod ju inte bakom dagens regler, så varför nu gå armkrok med alliansen och socialdemokraterna om en fortsatt felaktig finanspolitik?
LO-ekonomen Åsa Pia Järliden menar att överenskommelsen om nytt överskottsmål är en framgång för regeringen, men att det ”är en ännu större vinst för alliansen . De har lyckats låsa in regering i ett läge där de, förutom framtida reformer dessutom måste finansiera ett överskott i budgeten.” En framgång som vänsterpartiet bidragit till.
Ett parti har naturligtvis rätt att ändra sig, även om budgetregler. Men när lappkasten blir så tvära som vänsterpartiets stöd för det nya överskottsmålet är det rimligt att partiledaren själv står upp och försvarar och förklarar beslutet. Så vad säger du, Jonas Sjöstedt?
