Att det är vår i Umeå märks inte enbart på att vårfåglarna börjar kvittra och att snön smälter bort. Det är först när elskåpen och cykeltunnlarna klistrats fulla av illröda förstamajaffischer som vi vet att vintern rasat ut.
I ett radhus på Trastvägen, ett par kilometer från centrum, sitter två veteraner som burit fanor och sålt vänstertidningar under många förstamajdemonstrationer. Här bor 59-årige metallarbetaren Lennart Sjöström med sin familj. I dag har han besök av den tio år äldre veterankollegan Signar Olofsson som precis huggit in på kaffe och en limpsmörgås. Både Lennart och Signar har varit aktiva vänsterpartister i decennier. Ingen av dem har akademisk bakgrund och de har under alla år jobbat inom vanliga arbetaryrken.
Väcktes politiskt
För Lennarts del betydde -68 att han väcktes politiskt. Vietnamkriget och bildandet av alla solidaritetsorganisationer gjorde att världen blev mer begriplig.
– Däremot trodde jag inte på någon stor världsrevolution. Det behövdes nog mer än studentuppror för det, säger Lennart.
Umeå universitet invigdes i mitten av 1960-talet som Sveriges femte och nordligaste universitet. De gamla, inskränkta och studentikosa traditionerna som präglade de äldre universiteten fick aldrig fotfäste i Umeå. In på universitetet strömmade arbetarungdomar som var påverkade av dåtidens radikala strömningar. Nationslivet som annars var vanligt förekommande vid de gamla universiteten ersattes i Umeå av engagemang. Här var det mer näbbstövlar och afganjackor än vita handskar och frack som gällde. Var helst en orättvisa skönjades så reagerade Umeås studenter. Oavsett om det var fattiga bönder i Vietnam som drabbades eller om det var en skogsdunge nära universitetsområdet som hotades av avverkning.
Stora förväntningar
– Jag hade stora förväntningar på -68 och trodde nog att världen skulle omvandlas i socialistisk riktning, säger Signar som då var mest aktiv i Vietnamrörelsen.
Enligt Signar fanns det en förhoppning att hela arbetarrörelsen skulle ta till sig de nya strömningarna. Men besvikelsen var stor när han insåg att socialdemokraterna var mer intresserade av att bekämpa olika vänsterkrafter istället för att välkomna dem.
I fyrtio år har både Signar och Lennart ägnat stora delar av sin vakna tid till att debattera, skriva insändare, ordna demonstrationer och apellmöten. Mellan möten och manifestationer har familjelivet pusslats ihop.
Partimötena under 70-talet var som en enda stor barnvagnsparkering, minns Lennart. De som yttrade sig på sammankomsterna var vana att bli överröstade av skrikande och stojande barn.
Det var först en bit in på 90-talet som det borgerliga systemskiftet började märkas på allvar i Umeå.
– Det blev ett helt nytt språkbruk. Plötsligt kallades imperialism för globalisering, kapitalism för marknadsekonomi. Allt blev diffust, säger Lennart.
– Visst har vi känt oss uppgivna ibland, säger de båda med en mun. För Lennarts del handlar det mycket om en besvikelse över hur de fackliga topparna agerat. LO-ledningen tar inte tillvara medlemmarnas intressen på rätt sätt, tycker Lennart.
Skäl att vara optimist
Frågan är hur de som växer upp idag kommer att lösa problemen med sämre sjukvård, urholkade pensioner, marknadshyror och hotande klimatproblem.
– Det är det som avgör om vi ska vara optimister eller pessimister. Min tro är att de kommer att kämpa tillsammans för att behålla den. Och då finns det skäl att vara optimist, då kan vi nog få bevittna nya uppror, säger Lennart Sjöström.

Torbjörn Bergström