Vaulx-en-Velin, 6 oktober 1990. Thomas Claudio, 21 år gammal, åker på sin moped när han blir stoppad av polisen. Han dör på platsen. I fyra dagar skakas staden av upplopp. Butiker plundras, bilar sticks i brand, skolor ödeläggs, brandmän skadas, journalister angrips. ”Det är arbetslösheten och bristen på utbildning hos de unga som är orsaken till dessa händelser”, säger en konservativ vice borgmästare vid namn Nicolas Sarkozy.1
Clichy-sous-Bois, 27 oktober 2005. Medan de jagas av polisen gömmer sig två tonåringar, Zyed Benna och Bouna Troaré, i en elstation och dör av en elchock. Kravaller bryter ut i Parisförorten Seine-Saint-Denis, och sprids snabbt till hela Frankrike. Efter tre veckors upplopp beklagar sig president Jacques Chirac över att ”vissa områden lider av för stora problem, för många svårigheter”, och uppmanar landet att bekämpa ”detta sociala gift som diskrimineringen utgör”. Han kritiserar också ”den irreguljära invandringen och människosmugglingen som den medför”, samt de ”familjer som vägrar ta sitt ansvar”.
Nanterre, 27 juni 2023. Nahel Merzouk, 17 år, dör av en kula i bröstet under en rutinkontroll. Upploppen sprider sig som en löpeld genom hela Frankrike. Revolten blir kort (fem dagar), men intensiv: 23 878 bränder anläggs i det offentliga rummet, 5 892 bilar bränns, 3 486 personer grips, 1 105 byggnader angrips, 269 polisstationer attackeras, 243 skolor vandaliseras. ”Dessa händelser har inget att göra med någon social kris”, utan är enbart en konsekvens av ”statens och nationens förfall”, slår det konservativa partiet Les Républicains kandidat i nästa presidentval, Laurent Wauquiez, fast.2 Och den som vågar säga emot anklagas genast för att legitimera våldet, underblåsa en ”ursäktskultur” och till och med utgöra en ”upprorsmakare” och en ”fara för republiken” 3.
Den sociala förklaringen, som tidigare ansågs självklar, är förpassad till bakgrunden – att framföra den är i dag förbjudet.
Att döma av reaktionerna som de utlöste speglar de återkommande upploppen utvecklingen av det franska politiska landskapet, som marinerats i ett säkerhetspolitiskt och identitärt stålbad. Den sociala förklaringen, som tidigare ansågs självklar, är förpassad till bakgrunden – att framföra den är i dag förbjudet. Tidigare brukade varje regering som konfronterades med en liknande händelse göra en politisk satsning på förorterna för att åtgärda de olika typerna av ojämlikhet som dessa områden lider av. Så fort medieintresset svalnat omsattes dessa i föga ambitiösa program – stöd till några företag, subventioner åt föreningar, lån för att renovera hyreshus, och så vidare. Dessa begränsade program, varav ett tiotal har införts sedan 1980-talet, har inte löst någonting, varken arbetslösheten eller segregationen, och ännu mindre spänningarna mellan de unga och polisen. Men deras stora antal har etablerat idén att staten redan har hjälpt förorterna för mycket och att det är hög tid att fokusera på de ”verkliga problemen”: invandringen, islam, frånvarande föräldrar, ett slappt rättsväsende, tv-spel, sociala medier, och så vidare. Det är en diskurs som skräddarsytts för att upprätta en falsk motsättning mellan förorten mot landsbygden, dessa övergivna områden där arbetarklassen bor.
Översättning: Jonas Elvander.
