I januari i år anklagade Donald Trumps ekonomiske rådgivare Peter Navarro i en intervju Tyskland för att använda en undervärderad euro i syfte att ”exploatera” USA och andra EU-länder. Uttalandet ledde till viss bestörtning och ett medialt ordkrig inleddes mellan de amerikanska och tyska regeringarna. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble reste till Washington med en rapport som förklarar hur den tyska penningpolitiken styrs av den oberoende Europeiska Centralbanken. Det hjälpte dock föga och den 30 maj twittrade Trump: ”We have a MASSIVE trade deficit with Germany, plus they pay FAR LESS than they should on NATO & military. Very bad for U.S. This will change”.
Förvåningen var ungefär lika stor som tidigare. Det var också den hånfulla munterheten hos flera ekonomer som var snabba att påpeka att bortsett från det faktum att USA inte har några bilaterala handelsavtal med Tyskland, vars handelspolitik sköts av EU, är det i sig inte nödvändigtvis ett problem att ha ett handelsunderskott gentemot ett land om det uppvägs av handeln med andra länder. Men trots den klumpiga inramningen satte Trumps utspel fingret på ett problem som det talas alltför lite om: Tysklands handelsöverskott.
Skev bytesbalans
Tyskland exporterar långt mer än det importerar, vilket gör att landet varje år går med stora handelsöverskott som läggs på hög. Förra året låg det på 300 miljarder euro. Det är det högsta överskottet i världen och 50 procent större än Kinas, vars ekonomi är tre gånger större än Tysklands. Samtidigt är Tyskland i stort behov av offentliga investeringar. Vägar, skolor och vårdinstitutioner förfaller och landets digitala infrastruktur är långt mindre utvecklad än många andra europeiska länders. Ändå är alla partier utom vänsterpartiet Die Linke överens om det riktiga i den förda politiken. Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera.
Att den tyska politiken utgör ett allt större problem är dock ingen hemlighet. Tidningar som Financial Times och The Economist är överens med vänstern om att den tyska sparpolitiken är ett av de största hindren för många euroländer att ta sig ur det ekonomiska moras de har befunnit sig i sedan finanskrisen. Exakt vad som har lett till Tysklands starka ekonomiska position är dock fortfarande föremål för debatt.
Ända sedan 1920-talets hyperinflation har tysk ekonomisk politik präglats av extrem försiktighet. Allt som hotar att driva upp inflationen ses som hotfullt. I stället har sparsamhet och återhållsamhet framhållits som nationalekonomiska dygder. Dessa förkroppsligas i den ”schwäbiska husfrun”, ett hushållningsideal som Angela Merkel, som likt andra högerpolitiker ofta liknar ett lands ekonomi vid ett privathushålls, gärna åberopar för att motivera regeringens åtstramningspolitik. Men för inte alls så länge sedan var den tyska ekonomin allt annat än ett föredöme.
Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera
Efter att Berlinmuren föll och Väst- och Östtyskland återförenades förändrades den ekonomiska situationen snabbt. Arbetslösheten steg och tillväxten stagnerade. Samtidigt låg lönerna långt över det europeiska genomsnittet. Detta gjorde att Tyskland blev känt som ”Europas sjuke man”, ett uttryck som ursprungligen användes om det sönderfallande Ottomanska riket vid förra sekelskiftet. När socialdemokratiska SPD bildade regering tillsammans med De gröna 1998 lovade förbundskansler Gerhard Schröder att reformera landets arbetsmarknad och socialförsäkringssystem för att bota landet från dess ekonomiska problem. Reformpaketet Agenda 2010, som bland annat gick ut på att sänka pensionerna och göra det enklare att avskeda anställda, drevs igenom mellan 2003 och 2005. Däri ingick de så kallade Hartz-reformerna, döpta efter dess upphovsman Peter Hartz, som var inriktade på arbetsmarknaden. Av dessa är den sista, den så kallade Hartz IV, den mest ökända.
Skam och social misär
Hartz IV innebar att arbetslöshetskassan och socialbidragen för långtidsarbetslösa slogs ihop till en enda utbetalning. Syftet var att öka incitamenten för arbetslösa att snabbt hitta jobb genom att försämra deras ekonomiska villkor. I stället för 32 månader reducerades tiden som en arbetslös hade rätt till a-kassa till ett år. Om man därefter inte hade fått något jobb skulle man skrivas in i det så kallade Hartz IV-programmet med rätt till ett månatligt grundbidrag. För 2017 låg denna summa på 409 euro. För att få rätt till bidraget måste man dock först bevisa att man inte kan få ekonomiskt stöd av sin familj eller livspartner. Mottagaren får även sin bostadshyra subventionerad om den inte ligger över det regionala genomsnittet. Om den överstiger denna gräns reduceras bidraget.
Med Hartz IV medföljde också en förändring i synen på arbetslösa. Ansvaret för utbetalningen av bidraget förlades till så kallade Jobcenters som står i ständig kontakt med de arbetssökande (som sedan 2005 kallas ”kunder”). Dessa är ständigt övervakade av sina respektive Jobcenters som kan kräva att de accepterar alla typer av anställningar, oavsett hur illa betalda eller hur illa överensstämmande med ”kundens” kompetenser de är. Om man missar ett möte med sin handläggare eller av någon anledning inte kan acceptera ett jobb riskerar man att få sitt bidrag nedskuret med 10, 30 eller till och med 100 procent. Denna blandning av villkorat ekonomiskt stöd och hårda bestraffningar summerades av Schröder i mottot ”fördern und fordern” (ungefär: stödja och kräva).
Sociologen och fattigdomsforskaren Christoph Butterwegge har kallat Hartz-reformerna för ”den utan tvekan mest betydande nedskärningen i den tyska välfärdsstaten sedan Bismarck”. Sedan 2005 har hela befolkningsskikt sjunkit ned i social misär och Hartz IV är i dag synonymt med en typ av underklass som knappt existerar i andra västeuropeiska länder. Den sociala stigmatiseringen är påtaglig och barn som växer upp under dessa förhållanden kallas i folkmun för ”Hartz IV-barn”. Den förnedrande behandlingen av ”kunderna”, som ibland tvingas dela med sig av de mest intima detaljerna i sitt privatliv (en ensamstående mamma ombads nyligen att uppge namnen på alla sina sexuella partners), har kraftigt ökat skammen över att vara arbetslös i Tyskland där nästan 6 miljoner människor i dag har Hartz IV. Enligt Butterwegge är också sambanden mellan Hartz IV och framgången för högerextrema rörelser som Pegida och AfD tydliga.
Den tyska modellen
Politiskt innebar reformerna en katastrof för socialdemokraterna. 2005, samma år som Hartz-IV trädde i kraft, drev Gerhard Schröder fram en misstroendeomröstning mot sig själv, som han visste att han skulle förlora, för att tvinga fram nyval. I det gjorde SPD sitt sämsta val någonsin med 21 procent av rösterna. I stället kunde Angela Merkels CDU bilda regering med det liberala FDP. Inför det valet lämnade även en grupp kring Schröders tidigare finansminister Oskar Lafontaine, som hade hoppat av regeringen redan 1999 i protest mot reformerna, SPD och grundade det som senare kom att bli vänsterpartiet Die Linke.
I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket
De ekonomiska effekterna av Hartz-reformerna har dock diskuterats ingående. Få betvivlar att de har ökat den ekonomiska ojämlikheten i Tyskland. Men den allmänna uppfattningen har också länge varit att de bidrog till att sänka arbetslösheten och åter göra landet till en ekonomisk stormakt. I länder som Frankrike har ”den tyska modellen” länge framhållits som ett ideal och flera presidenter har försökt införa liknande reformer. Emmanuel Macrons ekonomiska program är till stora delar är inspirerat av Hartz-reformerna.
Men enligt en rapport som nyligen lades fram av den allt annat än progressiva tankesmedjan Centre for European Reform har de ekonomiska vinsterna med Hartz-reformerna kraftigt överdrivits. Arbetslösheten började visserligen sjunka 2005 men enligt rapportförfattaren Christian Odendahl var det ett sammanträffande. Orsaken till Tysklands ekonomiska styrka hävdar han ligger någon annanstans.
När Tyskland gick med i euron 1999 var växelkursen för den nya valutan övervärderad i förhållande till D-marken som före inträdet hade Västeuropas lägsta ränta. Det innebar att den internationella efterfrågan på tyska produkter var låg. På grund av det nya monetära ramverket i eurozonen, som inte tillåter några valutadevalveringar, var det enda sättet att lösa problemet på därför att sänka priserna och lönerna menar Odendahl.
Låglöneekonomi
Strax efter valsegern 1998 drog Gerhard Schröders röd-gröna regering igång ett projekt kallat Bündnis für Arbeit, Ausbildung und Wettbewerbsfähigkeit (Förbund för arbete, utbildning och konkurrenskraft). Det var en grupp bestående av den tyska arbetsgivarorganisationen, fackförbund och regeringspolitiker som tillsammans skulle arbeta fram ett program för hur Tyskland skulle återvinna sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Resultatet var att facken, främst i industrin, gick med på en långsiktigt återhållsam lönepolitik i syfte att få ned arbetslösheten och stärka den inhemska konkurrenskraften.
Eftersom industrin spelar en större roll i den tyska ekonomin än i många andra västländers kunde facken, som på 90-talet sedan länge hade tappat medlemmar, övertalas att gå med på sänkta löner för att behålla jobben som annars hade riskerat att flyttas till andra länder. Kollektiva löneförhandlingar gjordes därför mer flexibla och enskilda företag fick rätt att i många fall helt enkelt bortse från de överenskomna lönerna.
Sedan 1977 finns dessutom ”småjobb”, i dag kallade ”minijobs”. Det är skattesubventionerade anställningar som inte ger mer än 450 euro i månaden för högst 15 timmars arbete i veckan. Dessa småarbeten som från början var tänkta att hjälpa arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden utövas i dag av över 5 miljoner tyskar, framför allt pensionärer, studenter och hemmafruar som använder dem för att dryga ut sin inkomst. För den här typen av jobb, som sällan omfattas av kollektivavtal, har lönerna ofta varit katastrofalt låga eftersom Tyskland länge inte hade någon lagstadgad minimilön. Ett ofta citerat exempel är en östtysk hårfrisörska som tjänar 3,50 euro i timmen. I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket.
Förra året infördes dock en minimilön. Den ligger i dag på 8,50 euro i timmen.
Utkonkurrerade grannar
Resultatet av lönepolitiken är att de tyska reallönerna sedan mitten av 90-talet har ökat mycket långsammare än andra länders. Tyskland har visserligen länge drivit återhållsamma löneökningar. Men tidigare följde dessa åtminstone produktivitetsökningen. Sedan 90-talet har lönerna dock helt stagnerat i förhållande till produktivitetsökningen. Denna diskrepans har fått till följd att Tyskland under en lång tid underskridit EU:s inflationsmål på 2 procent.
I sydeuropeiska länder som Italien och Grekland har löneökningarna i stället ofta legat högre än produktivitetsökningarna. Konsekvensen är att de billiga tyska produkterna konkurrerar ut andra europeiska företags samtidigt som de låga lönerna gör att tyskar konsumerar mindre än andra. Tysklands inhemska efterfrågan motsvarar i år 54 procent av BNP, jämfört med 69 i USA och 65 i Storbritannien. För Sydeuropeiska länder innebär detta att företag får svårare att exportera eftersom tyska företag har tagit över stora delar av delar av marknaden. Före 1999 låg den tyska exportens del av BNP på omkring 30 procent. Sedan dess har exportandelen exploderat och i dag är den närmare 50 procent.
Det enda landet vars löneökningar har legat på rätt nivå i förhållande till produktivitetsökningarna, i enlighet med Maastrichtfördraget, är Frankrike. Det är därför ironiskt att det just är Frankrike som nu står i begrepp att följa den tyska vägen. Dubbelt ironiskt är att de reformer som Emmanuel Macron har aviserat till stor del baserar sig på Hartz IV-reformerna av socialförsäkringssystemet, det vill säga reformer som enligt Odendahl inte har haft någon nämnvärd effekt på konkurrenskraften men som enligt alla bedömare har skapat ett trasproletariat som få förknippar med ett utvecklat europeiskt land.
Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls
Det märkliga i den politiska enigheten i Berlin och Bryssel om att Tyskland är exemplet för andra länder att följa, är att Tyskland skulle förlora på just detta. Om andra länder börjar dumpa lönerna kommer det inte dröja länge innan den tyska industrin börjar förlora i konkurrenskraft och arbetslösheten där återigen börjar öka. Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls. Det ska dock tilläggas att lönerna har sänkts kraftigt i Sydeuropa efter finanskrisen. Men det har inte påverkat konkurrenssituationen, förmodligen därför att lönegapet till Tyskland är för stort efter så många år av tysk löneåterhållsamhet.
Strejkrekord
Inför valet nästa vecka lyser frågan om de låga tyska lönerna med sin frånvaro. Arbetslösheten som i dag är under fyra procent ses i allmänhet som en bekräftelse på att det är rätt politik för Tyskland. Att SPD-kandidaten Martin Schulz har kritiserat de sociala konsekvenserna av Hartz-reformerna (även om han inte vill göra upp med låglöne- och sparpolitiken i grunden) och Die Linkes Sahra Wagenknecht konsekvent har försökt framhäva sambanden mellan de låga lönerna och bidragen å ena sidan och den växande främlingsfientligheten å den andra verkar inte göra någon större skillnad. Angela Merkel ser ändå ut att gå mot sin fjärde valseger.
Men bilden av lydiga tyska arbetare som accepterar dumpade löner och slaktade socialförsäkringar stämmer inte heller. 2015 slog landet rekord i antal strejkdagar. Metallarbetare, sjuksköterskor, lärare, flygpersonal, postarbetare, tågpersonal och Amazon-anställda är bara några av alla grupper som gick ut i strejk det året. Totalt förlorades arbetstid motsvarande 2 miljoner arbetsdagar till strejkerna. Inte sedan mitten av 90-talet hade så många arbetade timmar gått till strejkande.
Vad gäller Hartz IV har motståndet som existerade i början av 00-talet när reformen infördes också börjat återupplivas. Organisationer har grundats som hjälper ”kunder” att försvara sig rättsligt mot bestraffningar från deras Jobcenters och Peter Hartz själv, som 2005 avslöjades vara inblandad i en korruptionsskandal, är numera så diskrediterad att han blivit persona non grata i Tyskland (i dag försörjer han sig främst på att föreläsa för franska arbetsgivare).
För bara några år sedan framhölls Tysklands ekonomiska politik som ett ideal för hela EU, inte minst länderna i söder som beskylldes för lättja och lättsinnighet. I dag ifrågasätts den dock öppet av allt fler. Att The Economist och vänstern i princip gör samma analys är ett tecken på att situationen inte kommer att kunna fortsätta i all evighet. Frågan är bara hur länge.
