Inrikes 19 juni, 2013

– Det var efter det fria skolvalet som det började

I Brandbergsskolan är nyckeln att bygga relationer och inte ge upp om någon enda elev. Flammans Sverigeresa går vidare till skolans värld och Haninge kommun. Är svensk skola i kris? Vad kan göras?

Jag var med i Filmhusets stora hörsal när dåvarande utbildningsminister Göran Persson berättade för oss som arbetade på Skolöverstyrelsen att vi skulle läggas ner. Jag var en av de få som vägrade applådera.
Nedläggningen av SÖ var ett viktigt steg på Perssons väg till statsministerposten. Persson visade handlingskraft. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, bra villkor för friskolorna som genomfördes ungefär samtidigt sades ge plats för frihet och decentralisering.
Kommunerna gjordes på så sätt ansvariga för besparingar. SÖ hade också visat sig vara irriterande självständigt gentemot ministeriet. På planeringsavdelningen där jag arbetade envisades vi med att publicera rapporter som visade att klasskillnaderna levde vidare i skolan, dessa resulterade i ilskna samtal från departementet.
Nu dryga 20 år senare sägs svensk skola vara i en djup kris, vad har hänt?
Går man rakt genom Brandbergens centrum i Haninge och sen tar till vänster ligger Brandbergsskolan där. I fonden ligger sjuvåningshusen i klassisk miljonprogramsstil. Jag har läst en några månader gammal artikel av en S-politiker som säger att Barndbergsskolan är i kris. Rektorn hade precis slutat i protest mot att hon inte fick de resurser som behövdes och 100 elever riskerade att inte få godkänt.

Men när jag letar mig fram till rektorsexpeditionen möter mig en ganska lugn skola. I en klunga med ungdomar stöter jag ihop med en ung kille som nästan kunde vara elev. Alaeddin Talah berättar glatt att han är vikarie.
– Det är en jättebra skola, jag har själv varit elev. Det gäller bara att visa att jag är boss så är det lugnt.
Anna Magnusson heter den nya rektorn, på hennes dörr sitter en kritisk artikel om Reva. Hon får oss att känna oss varmt välkomna när hon tar emot i sitt enkla rum. Anna Magnusson bekräftar att förutsättningarna när hon kom hit i höstas inte var de bästa.
– Vi låg tio miljoner back. Vi har ganska många utsatta barn som behöver mycket stöd, men stödcentrat som skulle stötta elever med behov var bortplockat. Jag möttes av en mycket trasig och sårbar organisation.
Under tio år hade skolan haft åtta olika skolledare.  En av de första frågor hon möttes av var hur länge hon skulle orka, ett halvår eller ett år? Anna Magnusson var fram till i höstas rektor på Vikingaskolan i centrala Handen. När hon kom dit första dagen satt ett gäng på åtta killar i korridoren utanför expeditionen. En kille lekte med en penna, en annan pillade på locket till en kopiator. Hon frågade vad är det här för grabbar?
”Det är ingen som klarar av dem”, blev svaret. Så de får klara sig själva. Skolassistenten går in och tittar till dem ibland.
– De var totalt avvisade, det finns inga förväntningar på dem. De hade inte ens en OBS-klass att gå in i.

Då började Anna Magnusson med det som hon i efterhand har kallat kärleksbombning av dessa barn och deras föräldrar. Hon började med att ringa föräldrarna och bjuda in till ett möte för att diskutera vad de kunde göra.
– Sedan började de här barnen att ta små små steg, från att ha suttit och hängt till att faktiskt ta penna och block och börja gå mot sina klassrum.
Hon ringde varje vecka till föräldrarna och berättade om varje litet framsteg. Ibland blev de så rörda att de började gråta, för de hade aldrig fått höra något positivt om sina ungar.
– Vet du, den här veckan har Kalle inte varit uppe på taket en enda gång, han har hållit sig på skolgården hela tiden.
När de här grabbarna började fungera började det sprida sig positiva rykten om skolan. Idag fem år senare har skolan ett jättehögt söktryck och kunskapsutvecklingen har varit mycket bra.
– Därför kan man inte säga till mig att det inte går att förändra en skola. Men det krävs djävligt mycket och att man fokuserar på rätt saker.
Nyckelordet är att bygga relationer. Mycket tid ägnas åt att tillsammans med föräldrar och barn diskutera hur de vill ha skolan och hur man kommer dit. Det gäller att bygga ett förtroende. Det behövs många vuxna kring eleverna och därför skall socialtjänst, polis, kyrka, ja alla möjliga blandas in.
I ett område som Brandbergen måste skolan fungera kompensatoriskt. Utan relationer ingen kunskap, det finns ingen motsättning.
– En del säger ”vad är det för flum?”. Men har jag inte goda relationer kan jag inte utveckla eleverna kunskapsmässigt. Att känna att man har en dialog är en förutsättning för att kunna lära sig.
Hon räknar med att det kommer att ta ytterligare ett år innan förändringarna börjar märkas här på skolan och sedan ytterligare ett par år innan hon kommit dit hon vill. Hon har börjat kärleksbomba för fullt.

Men hur har vi hamnat här, varför dessa väldiga problem i den svenska skolan? Anna Magnusson första svar handlar om alla reformer som skolan hela tiden utsätts för gör att man aldrig hinner jobba.
– Om jag hemma hela tiden kommer med nya direktiv för mina barn, nu skall ni göra så, nu är det inte det som gäller, fixar de inte det. Vi behöver lugn och ro, oavsett om man är stor eller liten människa, vi behöver jobba och successivt ta oss framåt.
Men sedan är det klart att det fria skolvalet har ställt till en hel del. Aktiva föräldrar väljer aktivt för sina barn. Av de barn som bor i Brandbergen och som naturligt skulle gå här väljer 50 procent andra skolor, troligen de elever som har mest resurser. Samhällsklimatet och regelverket har skapat en kamp mellan skolorna för att på olika sätt locka till sig elever.
– Vi skulle kunna satsa på att köpa en Ipad till alla elever, men det måste finnas en pedagogisk tanke bakom. Om jag bara lockat elever hit och sedan får de inget som har med pedagogik eller kunskapsutveckling att göra, då är det som att luras.
Det förekommer att rektorer mer eller mindre tvingar lärare att sätta högre betyg för att göra skolan mer attraktiv.
– Bara den tanken att jobba så med människor och kunskapsutveckling får mig att rysa. Tänker man så skall man fundera på att lägga ner sitt arbete som skolledare.
Brandbergsskolan har nu fått skulden på 10 miljoner efterskänkt från kommunen. Dessutom har man äntligen kunnat anställa resurslärare.
– Det blev ett mantra bland lärarna här, vi har inga pengar, vi kan ändå inte göra något. Det tänkandet fanns ändå kvar, så vi har fått jobba med att ändra på det.
Jag säger motvilligt adjö till Anna Magnusson men måste till sist fråga: skall det verkligen krävas sådana här närmast övermänskliga insatser av rektorer och lärare? Svaret kommer direkt.
– Nej, men det är mitt sätt att överleva uppdraget!

Ute i korridoren träffar jag på Alaeddin Talah igen, han skall just öppna dörren för klass 5A och vi följer med. Eleverna räcker artigt upp händerna och frågar vilka vi är. Alaeddin säger att han tänkte att de skulle få byta miljö ett tag så det skall bli tyst läsning på skolgården som badar i försommarsol. Det blir lite fnitter när vi går runt och tar bilder. Men när vi lämnar dem i fred läser de lydigt texten om Ronja Rövardotter, Alaeddin sitter mitt bland dem.
Efter ett tag går vi upp i klassrummet och eleverna får några frågor om texten att svara på. Alaeddin går viskande runt i den tysta klassen och hjälper till.
Ute i korridoren stöter vi på Rosemari Eriksson med märket skyddsombud på bröstet. Först undrar hon lite misstänksamt vilka vi är och vad vi tänker skriva. Negativa skriverier är en ständig fara när skolorna konkurrerar med varandra.
– Vi har goda relationer mellan lärare och elever på den här skolan. De som går här tycker att det är en bra
skola. Men ändå finns det många som bor här som väljer en annan skola.
De sjunkande elevtalen har gjort det svårt att hålla kvar resurserna. Utmaningen är nu att se till att föräldrarna inte väljer bort Brandbergsskoan. På internet kan de se vilka skolor som har bra betyg, det fungerar närmast som aktienoteringar.
– Man söker segregation och homogenitet. Det var efter det fria skolvalet som det började och så har vi friskolorna som tjänar en massa pengar. De största skolkoncernerna tjänar ju oerhört mycket pengar. Det största misstaget man gjort är möjligheten till vinster i skolorna, de blir vinstgivande företag.
En högstadielärare som arbetar i en helt annan förort berättar att hon har klasser med tjugo elever där bara två skulle klara sig utan extra stöd, ett stöd som inte finns. De elever från området som är självgående och skulle kunna generera extra resurser genom skolpengen går på andra skolor.

– Det är högst 25 procent av mina elever som uppfyller kraven för godkänt, men jag kan inte kugga 75 procent av mina elever. Jag måste ha majoriteten med mig, varför skulle de annars komma till lektionerna?
För tio år sedan satt det lärare i personalrummet och fikade. Nu hinner de aldrig, de är för pressade. Hon vet inte hur länge hon själv orkar, och vill inte berätta vilken skola det är.
– Negativa röster om vår skola skulle driva den i graven.
Mats Öhlin är chef för utbildningsförvaltningen i Haninge och tar emot i det ståtliga palats kommunen tagit över efter Telia. Han berättar om Jordbromalmsskolan som hela 70 procent av barnen i området hade valt bort. De blev slutligen tvungna att lägga ner den och eleverna fick välja andra skolor.
– De eleverna höjde sina meritpoäng med 30 poäng under ett år, när de tvingats byta skola.
   Skolor i invandrartäta förorter har problem med vikande underlag och ett antal har lagts ner runt om i landet. Men Mats Öhlin vänder sig emot att man alltför ofta förklarar dåliga skolresultat med att man är invandrare eller har fattiga och lågutbildade föräldrar.
– Det kan ju vara tvärtom, att skolans sätt att bemöta elever med lägre social status leder till att de får lägre förväntningar och därmed lägre resultat.
När barn inte lär sig hamnar de vid sidan av och blir sedda som udda. Det leder till att de försöker göra sig gällande på en annan arena än lärandet, protesterar och utagerar på olika sätt, här finns en klassaspekt. Den förstärks av de nya kriterierna för betygssättning. För fysik årskurs nio formuleras kravet för godkänt. ”Eleven kan samtala om och diskutera frågor som rör energi, teknik, miljö och samhälle och skiljer då fakta från värderingar och formulerar ställningstaganden med enkla motiveringar samt beskriver några tänkbara konsekvenser”.
– Vad kan de då? Detta är klassmässigt, i en del familjer är man van att samtala och diskutera. Men vilka kunskaper har eleverna?

Förut lyckades Sverige jämförelsevis mycket bra med att kompensera för elever från en studieovan miljö.
– Nu ligger Sverige under genomsnittet i OECD. De sociala skillnaderna slår nu igenom oerhört starkt i det svenska skolsystemet.
Mats Öhlin betonar att kunskaperna måste stå i fokus för skolan. I början av 2000-talet var elevernas skolresultat i Haninge bland de sämsta i landet. För att komma tillrätta med det har man utvecklat en modell som bygger på tidiga kunskapskontroller från förskolan till gymnasiet.
– Syftet med att göra det tidigt är att kunna vidta åtgärder. Man talar om att det är viktigt med tidiga åtgärder, men i praktiken sätts de flesta åtgärderna in först mot slutet av skolsystemet.
Systemet är i första hand till för lärare och skolledare, eleverna behöver inte veta att de är kontrollerade. Skillnaden i en skola kan vara 100 procent i ett klassrum mot 10 procent i ett annat. I Brandbergen var det ena året 29 procent som klarade matteprovet, nästa år var man bäst i kommunen. Förklaringen var att man i Brandbergen började använda sig av en lärare som var erkänt duktig i matematik.
Resultaten har nu förbättrats men fortfarande ligger Haninge på den undre halvan av svenska kommuner. I de lägre årskurserna märks förbättringarna bäst. Men läget för den svenska skolan som helhet är allvarligt.
– Alla undersökningar, både internationella och nationella visar att det går dåligt, kunskapsnivån har sjunkit. Vi har haft den bästa skolan i världen, fortfarande vid mitten av 90-talet hade vi toppresultat i internationella jämförelser och sedan har det bara dalat.

Per Kornhall som är skolstrateg i Upplands Väsby har i ”Barnexperimentet” (Leopards förlag) grundligt kritiserat det skolsystem som växt fram. Han ser i sin egen kommun hur skolor i mindre privilegierade områden drabbas och får sämre förutsättningar.
– Det är ett grymt och cyniskt system.
Han påpekar ändå att invandrareleverna bara marginellt medverkat till de sämre resultaten i den svenska skolan. Även de högpresterande eleverna är förlorare. I en undersökning ville 60 procent av 950 tillfrågade rektorer ha en förstatligad skola.
– Det är ett uttryck för frustrationen över att det är omöjligt att bedriva en planerad strukturerad verksamhet under de här villkoren. Nu har vi råa marknadskrafter, valfrihet och en peng per elev i en verksamhet som inte fungerar enligt den logiken.
Per Kornhall menar att de förslag som sex partier enats om i riksdagen kring friskolor är tandlösa och kanske inte ens går att genomföra. Enighet kan vara bra men den kan också stoppa diskussionen
– Det skulle behövas en mycket mer genomgripande diskussion om systemet.
En av alla de förklaringar han lyfter fram till skolans kris glädjer mig personligen lite extra, nedläggningen av Skolöverstyrelsen.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)