Inrikes 19 juni, 2013

– Det var efter det fria skolvalet som det började

I Brandbergsskolan är nyckeln att bygga relationer och inte ge upp om någon enda elev. Flammans Sverigeresa går vidare till skolans värld och Haninge kommun. Är svensk skola i kris? Vad kan göras?

Jag var med i Filmhusets stora hörsal när dåvarande utbildningsminister Göran Persson berättade för oss som arbetade på Skolöverstyrelsen att vi skulle läggas ner. Jag var en av de få som vägrade applådera.
Nedläggningen av SÖ var ett viktigt steg på Perssons väg till statsministerposten. Persson visade handlingskraft. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, bra villkor för friskolorna som genomfördes ungefär samtidigt sades ge plats för frihet och decentralisering.
Kommunerna gjordes på så sätt ansvariga för besparingar. SÖ hade också visat sig vara irriterande självständigt gentemot ministeriet. På planeringsavdelningen där jag arbetade envisades vi med att publicera rapporter som visade att klasskillnaderna levde vidare i skolan, dessa resulterade i ilskna samtal från departementet.
Nu dryga 20 år senare sägs svensk skola vara i en djup kris, vad har hänt?
Går man rakt genom Brandbergens centrum i Haninge och sen tar till vänster ligger Brandbergsskolan där. I fonden ligger sjuvåningshusen i klassisk miljonprogramsstil. Jag har läst en några månader gammal artikel av en S-politiker som säger att Barndbergsskolan är i kris. Rektorn hade precis slutat i protest mot att hon inte fick de resurser som behövdes och 100 elever riskerade att inte få godkänt.

Men när jag letar mig fram till rektorsexpeditionen möter mig en ganska lugn skola. I en klunga med ungdomar stöter jag ihop med en ung kille som nästan kunde vara elev. Alaeddin Talah berättar glatt att han är vikarie.
– Det är en jättebra skola, jag har själv varit elev. Det gäller bara att visa att jag är boss så är det lugnt.
Anna Magnusson heter den nya rektorn, på hennes dörr sitter en kritisk artikel om Reva. Hon får oss att känna oss varmt välkomna när hon tar emot i sitt enkla rum. Anna Magnusson bekräftar att förutsättningarna när hon kom hit i höstas inte var de bästa.
– Vi låg tio miljoner back. Vi har ganska många utsatta barn som behöver mycket stöd, men stödcentrat som skulle stötta elever med behov var bortplockat. Jag möttes av en mycket trasig och sårbar organisation.
Under tio år hade skolan haft åtta olika skolledare.  En av de första frågor hon möttes av var hur länge hon skulle orka, ett halvår eller ett år? Anna Magnusson var fram till i höstas rektor på Vikingaskolan i centrala Handen. När hon kom dit första dagen satt ett gäng på åtta killar i korridoren utanför expeditionen. En kille lekte med en penna, en annan pillade på locket till en kopiator. Hon frågade vad är det här för grabbar?
”Det är ingen som klarar av dem”, blev svaret. Så de får klara sig själva. Skolassistenten går in och tittar till dem ibland.
– De var totalt avvisade, det finns inga förväntningar på dem. De hade inte ens en OBS-klass att gå in i.

Då började Anna Magnusson med det som hon i efterhand har kallat kärleksbombning av dessa barn och deras föräldrar. Hon började med att ringa föräldrarna och bjuda in till ett möte för att diskutera vad de kunde göra.
– Sedan började de här barnen att ta små små steg, från att ha suttit och hängt till att faktiskt ta penna och block och börja gå mot sina klassrum.
Hon ringde varje vecka till föräldrarna och berättade om varje litet framsteg. Ibland blev de så rörda att de började gråta, för de hade aldrig fått höra något positivt om sina ungar.
– Vet du, den här veckan har Kalle inte varit uppe på taket en enda gång, han har hållit sig på skolgården hela tiden.
När de här grabbarna började fungera började det sprida sig positiva rykten om skolan. Idag fem år senare har skolan ett jättehögt söktryck och kunskapsutvecklingen har varit mycket bra.
– Därför kan man inte säga till mig att det inte går att förändra en skola. Men det krävs djävligt mycket och att man fokuserar på rätt saker.
Nyckelordet är att bygga relationer. Mycket tid ägnas åt att tillsammans med föräldrar och barn diskutera hur de vill ha skolan och hur man kommer dit. Det gäller att bygga ett förtroende. Det behövs många vuxna kring eleverna och därför skall socialtjänst, polis, kyrka, ja alla möjliga blandas in.
I ett område som Brandbergen måste skolan fungera kompensatoriskt. Utan relationer ingen kunskap, det finns ingen motsättning.
– En del säger ”vad är det för flum?”. Men har jag inte goda relationer kan jag inte utveckla eleverna kunskapsmässigt. Att känna att man har en dialog är en förutsättning för att kunna lära sig.
Hon räknar med att det kommer att ta ytterligare ett år innan förändringarna börjar märkas här på skolan och sedan ytterligare ett par år innan hon kommit dit hon vill. Hon har börjat kärleksbomba för fullt.

Men hur har vi hamnat här, varför dessa väldiga problem i den svenska skolan? Anna Magnusson första svar handlar om alla reformer som skolan hela tiden utsätts för gör att man aldrig hinner jobba.
– Om jag hemma hela tiden kommer med nya direktiv för mina barn, nu skall ni göra så, nu är det inte det som gäller, fixar de inte det. Vi behöver lugn och ro, oavsett om man är stor eller liten människa, vi behöver jobba och successivt ta oss framåt.
Men sedan är det klart att det fria skolvalet har ställt till en hel del. Aktiva föräldrar väljer aktivt för sina barn. Av de barn som bor i Brandbergen och som naturligt skulle gå här väljer 50 procent andra skolor, troligen de elever som har mest resurser. Samhällsklimatet och regelverket har skapat en kamp mellan skolorna för att på olika sätt locka till sig elever.
– Vi skulle kunna satsa på att köpa en Ipad till alla elever, men det måste finnas en pedagogisk tanke bakom. Om jag bara lockat elever hit och sedan får de inget som har med pedagogik eller kunskapsutveckling att göra, då är det som att luras.
Det förekommer att rektorer mer eller mindre tvingar lärare att sätta högre betyg för att göra skolan mer attraktiv.
– Bara den tanken att jobba så med människor och kunskapsutveckling får mig att rysa. Tänker man så skall man fundera på att lägga ner sitt arbete som skolledare.
Brandbergsskolan har nu fått skulden på 10 miljoner efterskänkt från kommunen. Dessutom har man äntligen kunnat anställa resurslärare.
– Det blev ett mantra bland lärarna här, vi har inga pengar, vi kan ändå inte göra något. Det tänkandet fanns ändå kvar, så vi har fått jobba med att ändra på det.
Jag säger motvilligt adjö till Anna Magnusson men måste till sist fråga: skall det verkligen krävas sådana här närmast övermänskliga insatser av rektorer och lärare? Svaret kommer direkt.
– Nej, men det är mitt sätt att överleva uppdraget!

Ute i korridoren träffar jag på Alaeddin Talah igen, han skall just öppna dörren för klass 5A och vi följer med. Eleverna räcker artigt upp händerna och frågar vilka vi är. Alaeddin säger att han tänkte att de skulle få byta miljö ett tag så det skall bli tyst läsning på skolgården som badar i försommarsol. Det blir lite fnitter när vi går runt och tar bilder. Men när vi lämnar dem i fred läser de lydigt texten om Ronja Rövardotter, Alaeddin sitter mitt bland dem.
Efter ett tag går vi upp i klassrummet och eleverna får några frågor om texten att svara på. Alaeddin går viskande runt i den tysta klassen och hjälper till.
Ute i korridoren stöter vi på Rosemari Eriksson med märket skyddsombud på bröstet. Först undrar hon lite misstänksamt vilka vi är och vad vi tänker skriva. Negativa skriverier är en ständig fara när skolorna konkurrerar med varandra.
– Vi har goda relationer mellan lärare och elever på den här skolan. De som går här tycker att det är en bra
skola. Men ändå finns det många som bor här som väljer en annan skola.
De sjunkande elevtalen har gjort det svårt att hålla kvar resurserna. Utmaningen är nu att se till att föräldrarna inte väljer bort Brandbergsskoan. På internet kan de se vilka skolor som har bra betyg, det fungerar närmast som aktienoteringar.
– Man söker segregation och homogenitet. Det var efter det fria skolvalet som det började och så har vi friskolorna som tjänar en massa pengar. De största skolkoncernerna tjänar ju oerhört mycket pengar. Det största misstaget man gjort är möjligheten till vinster i skolorna, de blir vinstgivande företag.
En högstadielärare som arbetar i en helt annan förort berättar att hon har klasser med tjugo elever där bara två skulle klara sig utan extra stöd, ett stöd som inte finns. De elever från området som är självgående och skulle kunna generera extra resurser genom skolpengen går på andra skolor.

– Det är högst 25 procent av mina elever som uppfyller kraven för godkänt, men jag kan inte kugga 75 procent av mina elever. Jag måste ha majoriteten med mig, varför skulle de annars komma till lektionerna?
För tio år sedan satt det lärare i personalrummet och fikade. Nu hinner de aldrig, de är för pressade. Hon vet inte hur länge hon själv orkar, och vill inte berätta vilken skola det är.
– Negativa röster om vår skola skulle driva den i graven.
Mats Öhlin är chef för utbildningsförvaltningen i Haninge och tar emot i det ståtliga palats kommunen tagit över efter Telia. Han berättar om Jordbromalmsskolan som hela 70 procent av barnen i området hade valt bort. De blev slutligen tvungna att lägga ner den och eleverna fick välja andra skolor.
– De eleverna höjde sina meritpoäng med 30 poäng under ett år, när de tvingats byta skola.
   Skolor i invandrartäta förorter har problem med vikande underlag och ett antal har lagts ner runt om i landet. Men Mats Öhlin vänder sig emot att man alltför ofta förklarar dåliga skolresultat med att man är invandrare eller har fattiga och lågutbildade föräldrar.
– Det kan ju vara tvärtom, att skolans sätt att bemöta elever med lägre social status leder till att de får lägre förväntningar och därmed lägre resultat.
När barn inte lär sig hamnar de vid sidan av och blir sedda som udda. Det leder till att de försöker göra sig gällande på en annan arena än lärandet, protesterar och utagerar på olika sätt, här finns en klassaspekt. Den förstärks av de nya kriterierna för betygssättning. För fysik årskurs nio formuleras kravet för godkänt. ”Eleven kan samtala om och diskutera frågor som rör energi, teknik, miljö och samhälle och skiljer då fakta från värderingar och formulerar ställningstaganden med enkla motiveringar samt beskriver några tänkbara konsekvenser”.
– Vad kan de då? Detta är klassmässigt, i en del familjer är man van att samtala och diskutera. Men vilka kunskaper har eleverna?

Förut lyckades Sverige jämförelsevis mycket bra med att kompensera för elever från en studieovan miljö.
– Nu ligger Sverige under genomsnittet i OECD. De sociala skillnaderna slår nu igenom oerhört starkt i det svenska skolsystemet.
Mats Öhlin betonar att kunskaperna måste stå i fokus för skolan. I början av 2000-talet var elevernas skolresultat i Haninge bland de sämsta i landet. För att komma tillrätta med det har man utvecklat en modell som bygger på tidiga kunskapskontroller från förskolan till gymnasiet.
– Syftet med att göra det tidigt är att kunna vidta åtgärder. Man talar om att det är viktigt med tidiga åtgärder, men i praktiken sätts de flesta åtgärderna in först mot slutet av skolsystemet.
Systemet är i första hand till för lärare och skolledare, eleverna behöver inte veta att de är kontrollerade. Skillnaden i en skola kan vara 100 procent i ett klassrum mot 10 procent i ett annat. I Brandbergen var det ena året 29 procent som klarade matteprovet, nästa år var man bäst i kommunen. Förklaringen var att man i Brandbergen började använda sig av en lärare som var erkänt duktig i matematik.
Resultaten har nu förbättrats men fortfarande ligger Haninge på den undre halvan av svenska kommuner. I de lägre årskurserna märks förbättringarna bäst. Men läget för den svenska skolan som helhet är allvarligt.
– Alla undersökningar, både internationella och nationella visar att det går dåligt, kunskapsnivån har sjunkit. Vi har haft den bästa skolan i världen, fortfarande vid mitten av 90-talet hade vi toppresultat i internationella jämförelser och sedan har det bara dalat.

Per Kornhall som är skolstrateg i Upplands Väsby har i ”Barnexperimentet” (Leopards förlag) grundligt kritiserat det skolsystem som växt fram. Han ser i sin egen kommun hur skolor i mindre privilegierade områden drabbas och får sämre förutsättningar.
– Det är ett grymt och cyniskt system.
Han påpekar ändå att invandrareleverna bara marginellt medverkat till de sämre resultaten i den svenska skolan. Även de högpresterande eleverna är förlorare. I en undersökning ville 60 procent av 950 tillfrågade rektorer ha en förstatligad skola.
– Det är ett uttryck för frustrationen över att det är omöjligt att bedriva en planerad strukturerad verksamhet under de här villkoren. Nu har vi råa marknadskrafter, valfrihet och en peng per elev i en verksamhet som inte fungerar enligt den logiken.
Per Kornhall menar att de förslag som sex partier enats om i riksdagen kring friskolor är tandlösa och kanske inte ens går att genomföra. Enighet kan vara bra men den kan också stoppa diskussionen
– Det skulle behövas en mycket mer genomgripande diskussion om systemet.
En av alla de förklaringar han lyfter fram till skolans kris glädjer mig personligen lite extra, nedläggningen av Skolöverstyrelsen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 19 maj, 2024

San Francisco-studenterna ska ingenstans

Studenterna vid flera universitet har väckt den kaliforniska protestkulturen till liv. Foto: Lea Suzuki/AP.

På universiteten i Kalifornien har tältprotesterna gått lugnt till, kanske för att kamptraditionen går tillbaka på 1960-talet. De kräver att ledningen bryter banden med Israel – och planerar att stanna kvar tills de har vunnit.

Gräset framför San Francisco State-universitetets skinande glasbibliotek är fullt av tält i olika färger. Ungdomar sitter på presenningar och lyssnar på en kvinna med keffiyeh-sjal och megafon som håller ett brandtal. På skyltar står ”Studenter för Palestina” och ”Våra skattepengar dödar barn i Gaza”.
Jag pratar med Sprout, som är en av initiativtagarna och organisatörerna till studentaktionen på San Francisco State-universitetet (SFSU) och har campat här sedan dess början, den 28 april. Hen studerar kommunikation och är fast besluten om att stanna tills universitetet svarar på demonstranternas krav. De har just haft en stor samling och röstat om vilken taktik man vill ha för lägret på SFSU. Jag undrar vad de kom överens om.

–  Det handlar om att stegvis göra upptrappningar som fungerar för vårt universitet. Vilket i vårt fall inte innebär att till exempel ta över en byggnad. Vi har en stark historisk och kulturell förankring i det vi gör här. Och vi har våra professorers stöd. Vi kommer att vara här tills att våra krav uppfylls, säger Sprout till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr