Inrikes 19 juni, 2013

– Det var efter det fria skolvalet som det började

I Brandbergsskolan är nyckeln att bygga relationer och inte ge upp om någon enda elev. Flammans Sverigeresa går vidare till skolans värld och Haninge kommun. Är svensk skola i kris? Vad kan göras?

Jag var med i Filmhusets stora hörsal när dåvarande utbildningsminister Göran Persson berättade för oss som arbetade på Skolöverstyrelsen att vi skulle läggas ner. Jag var en av de få som vägrade applådera.
Nedläggningen av SÖ var ett viktigt steg på Perssons väg till statsministerposten. Persson visade handlingskraft. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, bra villkor för friskolorna som genomfördes ungefär samtidigt sades ge plats för frihet och decentralisering.
Kommunerna gjordes på så sätt ansvariga för besparingar. SÖ hade också visat sig vara irriterande självständigt gentemot ministeriet. På planeringsavdelningen där jag arbetade envisades vi med att publicera rapporter som visade att klasskillnaderna levde vidare i skolan, dessa resulterade i ilskna samtal från departementet.
Nu dryga 20 år senare sägs svensk skola vara i en djup kris, vad har hänt?
Går man rakt genom Brandbergens centrum i Haninge och sen tar till vänster ligger Brandbergsskolan där. I fonden ligger sjuvåningshusen i klassisk miljonprogramsstil. Jag har läst en några månader gammal artikel av en S-politiker som säger att Barndbergsskolan är i kris. Rektorn hade precis slutat i protest mot att hon inte fick de resurser som behövdes och 100 elever riskerade att inte få godkänt.

Men när jag letar mig fram till rektorsexpeditionen möter mig en ganska lugn skola. I en klunga med ungdomar stöter jag ihop med en ung kille som nästan kunde vara elev. Alaeddin Talah berättar glatt att han är vikarie.
– Det är en jättebra skola, jag har själv varit elev. Det gäller bara att visa att jag är boss så är det lugnt.
Anna Magnusson heter den nya rektorn, på hennes dörr sitter en kritisk artikel om Reva. Hon får oss att känna oss varmt välkomna när hon tar emot i sitt enkla rum. Anna Magnusson bekräftar att förutsättningarna när hon kom hit i höstas inte var de bästa.
– Vi låg tio miljoner back. Vi har ganska många utsatta barn som behöver mycket stöd, men stödcentrat som skulle stötta elever med behov var bortplockat. Jag möttes av en mycket trasig och sårbar organisation.
Under tio år hade skolan haft åtta olika skolledare.  En av de första frågor hon möttes av var hur länge hon skulle orka, ett halvår eller ett år? Anna Magnusson var fram till i höstas rektor på Vikingaskolan i centrala Handen. När hon kom dit första dagen satt ett gäng på åtta killar i korridoren utanför expeditionen. En kille lekte med en penna, en annan pillade på locket till en kopiator. Hon frågade vad är det här för grabbar?
”Det är ingen som klarar av dem”, blev svaret. Så de får klara sig själva. Skolassistenten går in och tittar till dem ibland.
– De var totalt avvisade, det finns inga förväntningar på dem. De hade inte ens en OBS-klass att gå in i.

Då började Anna Magnusson med det som hon i efterhand har kallat kärleksbombning av dessa barn och deras föräldrar. Hon började med att ringa föräldrarna och bjuda in till ett möte för att diskutera vad de kunde göra.
– Sedan började de här barnen att ta små små steg, från att ha suttit och hängt till att faktiskt ta penna och block och börja gå mot sina klassrum.
Hon ringde varje vecka till föräldrarna och berättade om varje litet framsteg. Ibland blev de så rörda att de började gråta, för de hade aldrig fått höra något positivt om sina ungar.
– Vet du, den här veckan har Kalle inte varit uppe på taket en enda gång, han har hållit sig på skolgården hela tiden.
När de här grabbarna började fungera började det sprida sig positiva rykten om skolan. Idag fem år senare har skolan ett jättehögt söktryck och kunskapsutvecklingen har varit mycket bra.
– Därför kan man inte säga till mig att det inte går att förändra en skola. Men det krävs djävligt mycket och att man fokuserar på rätt saker.
Nyckelordet är att bygga relationer. Mycket tid ägnas åt att tillsammans med föräldrar och barn diskutera hur de vill ha skolan och hur man kommer dit. Det gäller att bygga ett förtroende. Det behövs många vuxna kring eleverna och därför skall socialtjänst, polis, kyrka, ja alla möjliga blandas in.
I ett område som Brandbergen måste skolan fungera kompensatoriskt. Utan relationer ingen kunskap, det finns ingen motsättning.
– En del säger ”vad är det för flum?”. Men har jag inte goda relationer kan jag inte utveckla eleverna kunskapsmässigt. Att känna att man har en dialog är en förutsättning för att kunna lära sig.
Hon räknar med att det kommer att ta ytterligare ett år innan förändringarna börjar märkas här på skolan och sedan ytterligare ett par år innan hon kommit dit hon vill. Hon har börjat kärleksbomba för fullt.

Men hur har vi hamnat här, varför dessa väldiga problem i den svenska skolan? Anna Magnusson första svar handlar om alla reformer som skolan hela tiden utsätts för gör att man aldrig hinner jobba.
– Om jag hemma hela tiden kommer med nya direktiv för mina barn, nu skall ni göra så, nu är det inte det som gäller, fixar de inte det. Vi behöver lugn och ro, oavsett om man är stor eller liten människa, vi behöver jobba och successivt ta oss framåt.
Men sedan är det klart att det fria skolvalet har ställt till en hel del. Aktiva föräldrar väljer aktivt för sina barn. Av de barn som bor i Brandbergen och som naturligt skulle gå här väljer 50 procent andra skolor, troligen de elever som har mest resurser. Samhällsklimatet och regelverket har skapat en kamp mellan skolorna för att på olika sätt locka till sig elever.
– Vi skulle kunna satsa på att köpa en Ipad till alla elever, men det måste finnas en pedagogisk tanke bakom. Om jag bara lockat elever hit och sedan får de inget som har med pedagogik eller kunskapsutveckling att göra, då är det som att luras.
Det förekommer att rektorer mer eller mindre tvingar lärare att sätta högre betyg för att göra skolan mer attraktiv.
– Bara den tanken att jobba så med människor och kunskapsutveckling får mig att rysa. Tänker man så skall man fundera på att lägga ner sitt arbete som skolledare.
Brandbergsskolan har nu fått skulden på 10 miljoner efterskänkt från kommunen. Dessutom har man äntligen kunnat anställa resurslärare.
– Det blev ett mantra bland lärarna här, vi har inga pengar, vi kan ändå inte göra något. Det tänkandet fanns ändå kvar, så vi har fått jobba med att ändra på det.
Jag säger motvilligt adjö till Anna Magnusson men måste till sist fråga: skall det verkligen krävas sådana här närmast övermänskliga insatser av rektorer och lärare? Svaret kommer direkt.
– Nej, men det är mitt sätt att överleva uppdraget!

Ute i korridoren träffar jag på Alaeddin Talah igen, han skall just öppna dörren för klass 5A och vi följer med. Eleverna räcker artigt upp händerna och frågar vilka vi är. Alaeddin säger att han tänkte att de skulle få byta miljö ett tag så det skall bli tyst läsning på skolgården som badar i försommarsol. Det blir lite fnitter när vi går runt och tar bilder. Men när vi lämnar dem i fred läser de lydigt texten om Ronja Rövardotter, Alaeddin sitter mitt bland dem.
Efter ett tag går vi upp i klassrummet och eleverna får några frågor om texten att svara på. Alaeddin går viskande runt i den tysta klassen och hjälper till.
Ute i korridoren stöter vi på Rosemari Eriksson med märket skyddsombud på bröstet. Först undrar hon lite misstänksamt vilka vi är och vad vi tänker skriva. Negativa skriverier är en ständig fara när skolorna konkurrerar med varandra.
– Vi har goda relationer mellan lärare och elever på den här skolan. De som går här tycker att det är en bra
skola. Men ändå finns det många som bor här som väljer en annan skola.
De sjunkande elevtalen har gjort det svårt att hålla kvar resurserna. Utmaningen är nu att se till att föräldrarna inte väljer bort Brandbergsskoan. På internet kan de se vilka skolor som har bra betyg, det fungerar närmast som aktienoteringar.
– Man söker segregation och homogenitet. Det var efter det fria skolvalet som det började och så har vi friskolorna som tjänar en massa pengar. De största skolkoncernerna tjänar ju oerhört mycket pengar. Det största misstaget man gjort är möjligheten till vinster i skolorna, de blir vinstgivande företag.
En högstadielärare som arbetar i en helt annan förort berättar att hon har klasser med tjugo elever där bara två skulle klara sig utan extra stöd, ett stöd som inte finns. De elever från området som är självgående och skulle kunna generera extra resurser genom skolpengen går på andra skolor.

– Det är högst 25 procent av mina elever som uppfyller kraven för godkänt, men jag kan inte kugga 75 procent av mina elever. Jag måste ha majoriteten med mig, varför skulle de annars komma till lektionerna?
För tio år sedan satt det lärare i personalrummet och fikade. Nu hinner de aldrig, de är för pressade. Hon vet inte hur länge hon själv orkar, och vill inte berätta vilken skola det är.
– Negativa röster om vår skola skulle driva den i graven.
Mats Öhlin är chef för utbildningsförvaltningen i Haninge och tar emot i det ståtliga palats kommunen tagit över efter Telia. Han berättar om Jordbromalmsskolan som hela 70 procent av barnen i området hade valt bort. De blev slutligen tvungna att lägga ner den och eleverna fick välja andra skolor.
– De eleverna höjde sina meritpoäng med 30 poäng under ett år, när de tvingats byta skola.
   Skolor i invandrartäta förorter har problem med vikande underlag och ett antal har lagts ner runt om i landet. Men Mats Öhlin vänder sig emot att man alltför ofta förklarar dåliga skolresultat med att man är invandrare eller har fattiga och lågutbildade föräldrar.
– Det kan ju vara tvärtom, att skolans sätt att bemöta elever med lägre social status leder till att de får lägre förväntningar och därmed lägre resultat.
När barn inte lär sig hamnar de vid sidan av och blir sedda som udda. Det leder till att de försöker göra sig gällande på en annan arena än lärandet, protesterar och utagerar på olika sätt, här finns en klassaspekt. Den förstärks av de nya kriterierna för betygssättning. För fysik årskurs nio formuleras kravet för godkänt. ”Eleven kan samtala om och diskutera frågor som rör energi, teknik, miljö och samhälle och skiljer då fakta från värderingar och formulerar ställningstaganden med enkla motiveringar samt beskriver några tänkbara konsekvenser”.
– Vad kan de då? Detta är klassmässigt, i en del familjer är man van att samtala och diskutera. Men vilka kunskaper har eleverna?

Förut lyckades Sverige jämförelsevis mycket bra med att kompensera för elever från en studieovan miljö.
– Nu ligger Sverige under genomsnittet i OECD. De sociala skillnaderna slår nu igenom oerhört starkt i det svenska skolsystemet.
Mats Öhlin betonar att kunskaperna måste stå i fokus för skolan. I början av 2000-talet var elevernas skolresultat i Haninge bland de sämsta i landet. För att komma tillrätta med det har man utvecklat en modell som bygger på tidiga kunskapskontroller från förskolan till gymnasiet.
– Syftet med att göra det tidigt är att kunna vidta åtgärder. Man talar om att det är viktigt med tidiga åtgärder, men i praktiken sätts de flesta åtgärderna in först mot slutet av skolsystemet.
Systemet är i första hand till för lärare och skolledare, eleverna behöver inte veta att de är kontrollerade. Skillnaden i en skola kan vara 100 procent i ett klassrum mot 10 procent i ett annat. I Brandbergen var det ena året 29 procent som klarade matteprovet, nästa år var man bäst i kommunen. Förklaringen var att man i Brandbergen började använda sig av en lärare som var erkänt duktig i matematik.
Resultaten har nu förbättrats men fortfarande ligger Haninge på den undre halvan av svenska kommuner. I de lägre årskurserna märks förbättringarna bäst. Men läget för den svenska skolan som helhet är allvarligt.
– Alla undersökningar, både internationella och nationella visar att det går dåligt, kunskapsnivån har sjunkit. Vi har haft den bästa skolan i världen, fortfarande vid mitten av 90-talet hade vi toppresultat i internationella jämförelser och sedan har det bara dalat.

Per Kornhall som är skolstrateg i Upplands Väsby har i ”Barnexperimentet” (Leopards förlag) grundligt kritiserat det skolsystem som växt fram. Han ser i sin egen kommun hur skolor i mindre privilegierade områden drabbas och får sämre förutsättningar.
– Det är ett grymt och cyniskt system.
Han påpekar ändå att invandrareleverna bara marginellt medverkat till de sämre resultaten i den svenska skolan. Även de högpresterande eleverna är förlorare. I en undersökning ville 60 procent av 950 tillfrågade rektorer ha en förstatligad skola.
– Det är ett uttryck för frustrationen över att det är omöjligt att bedriva en planerad strukturerad verksamhet under de här villkoren. Nu har vi råa marknadskrafter, valfrihet och en peng per elev i en verksamhet som inte fungerar enligt den logiken.
Per Kornhall menar att de förslag som sex partier enats om i riksdagen kring friskolor är tandlösa och kanske inte ens går att genomföra. Enighet kan vara bra men den kan också stoppa diskussionen
– Det skulle behövas en mycket mer genomgripande diskussion om systemet.
En av alla de förklaringar han lyfter fram till skolans kris glädjer mig personligen lite extra, nedläggningen av Skolöverstyrelsen.

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr