På min arbetsplats prövar vi just nu det så kallade 3:3-schemat. Det innebär att vi arbetar tre dagar och sedan är lediga i tre dagar. Därutöver ska den ordinarie personalen fungera som vikarier åt varandra.
Vi har därför 15 extradagar varje år, som ska användas till att täcka upp för eventuella sjukskrivningar och semestrar.

Så långt är allt gott och väl. Ett renodlat 3:3-schema innebär en arbetstidsförkortning. Men än så länge är det bara ett fåtal av de kommuner där projektet testas, som har gått med på den arbetstidsförkortningen.
Göteborgs kommun, där jag arbetar, har till exempel inte gjort det. I stället har man fyllt upp med sammanlagt 250,5 timmar per år, som ska användas till kompetensutveckling, kvalitetshöjande arbete och friskvård.
Dessa timmar – som motsvarar ytterligare drygt 30 dagar – ligger utanför det ordinarie schemat. Ansvaret för att planera för hur timmarna ska arbetas av ligger i första hand på den anställde. Tanken bakom 3:3 är att förbättra personalens arbetsvillkor och därigenom dra ned antalet sjukskrivningar inom framför allt den offentliga verksamheten.
Systemet är dessutom lönsamt för arbetsgivaren. Trots att min arbetsplats under det senaste halvåret har drabbats av fler sjukskrivningar och vakanta tjänster än någonsin tidigare, går vi med plus jämfört med budgeten.

Min chef är mer positiv till schemat än många av de anställda. För inom personalen går åsikterna vitt isär. Det är framför allt alla extra timmar som skapar en känsla av ytterligare stress. S, v och mp-majoriteten i Göteborgs kommun har nu bestämt sig för att fortsätta testa 3:3 på fler arbetsplatser i kommunen.
Men så länge politikerna vägrar att gå med på en riktig arbetstidsförkortning, riskerar projektet att bli ett slag i tomma luften. Så som systemet med 3:3 ser ut i dag, kommer förmodligen en stor del av personalen att fortsätta vara kritiska och hellre fortsätta på det tidigare schemat.
Och då tror jag att vi har tagit ett stort steg bakåt i diskussionen om arbetstidsförkortning.