Duon bakom poesifanzinet Different Gravy strävar efter att locka folket bort från aktivismen och in i poesin.
West Yorkshire-bon Andrew Darlingtons poem ”Manifesto” (1983) innehåller bland annat raden ”I want poetry that is real”.
Så att ”Manifesto” inleder premiärnumret av fanzinet Different Gravy är precis som det ska vara. Bakom fanzinet står Keja Hellman och Martin Fransén och Flamman har träffat dem för ett samtal om behovet av en arbetarklasspoesi som känns på riktigt.
Keja: Martin och jag har känt varandra hyfsat kort tid. Vi träffades genom politiska grejer för typ tre år sedan.
Martin: Vi har faktiskt varit ytligt bekanta i över tio år, men det minns inte Keja. För honom var jag väl bara en av alla snorungar som tyckte han var intressant för att han hade coola kläder och hade varit med i diverse råa sammanhang.
Det var Keja som vintern 2020 fick infallet att starta Different Gravy. Först tänkte han sig att det skulle vara ett musikfanzine, men efter att ha bollat idéer med Martin ett tag kom de båda fram till att de ville göra ett renodlat poesifanzine i stället.
Keja: Materialet till Different Gravy hittar vi mestadels i våra egna samlingar med brittisk poesi. Det finns ju även massor på internet, där hittar vi också mycket material. Sedan pratar vi ihop oss kring vilka som passar i just det aktuella numret. Tanken med Different Gravy är egentligen bara att sprida kvalitativ engelskspråkig poesi till den närmsta bekantskapskretsen.
Martin: För oss är det här med poesi jävligt viktigt. Vi intresserar oss liksom för samhället, på riktigt! Det är helt jävla egalt vilka som sitter i regering och om någon skatt höjs eller sänks. Jag skulle rent av vilja gå så långt som att säga att varje så kallad politisk aktivist vi kan få att lämna aktivismen och ge sig hän poesin, är en seger. Att ifrågasätta inte bara något jävla kollektivavtal, utan hela systemet, och även sig själv och sin del av det – det är det allt handlar om. Samtidigt är jag lite popcornhjärna, kanske ångrar jag det här citatet innan det ens hunnit gå i tryck.
Till dags dato har Keja och Martin gett ut fem nummer av Different Gravy. Det tredje av dessa är en special om Tim Wells. Under 80-talet var denne East End-poet en del av den betydelsefulla ranting poetry-scenen – sida vid sida med ideologiska och estetiska själsfränder som Steven ”Seething Wells” Wells (för övrigt upphovsmannen till termen ”ranting poetry”), John ”Attila the Stockbroker” Baine och Joolz Denby skrev han asförbannad, rödglödgad och rolig poesi menad att läsas i demonstrationståg, på punkspelningar och på pubar.
Keja: Jag har haft mer eller mindre koll på ranting poetry-scenen sedan 80-talet då jag kom i kontakt med den via punken. De två första numren av Different Gravy kan nog ses som ranting-fanzines men sedan tycker åtminstone jag att vi breddat oss och nu kör vi mer allmän brittisk arbetarklasspoesi.
Vad har ni att säga om poesins ställning i dag? Är poesin ett viktigt vapen i klasskampen?
Keja: Svår fråga. I Storbritannien känns arbetarklasspoesin vara lite på framgång, då har den ändå varit hyfsat stark där jämfört med i andra länder. Även i Sverige har det kommit intressanta poeter de senaste åren, så någonting händer åtminstone. Problemet med klassen är att den har så fruktansvärt dåligt självförtroende, där skulle poesi kunna spela en roll, om än begränsad. Jag vill citera den engelska poeten Roger Robinson, vars föräldrar är från Trinidad: ”Poetry is powerful because it helps people to practice empathy.”
Vad väntar härnäst för Different Gravy?
Keja: Det enda konkreta är att nästa nummer kommer att bli ett temanummer kring dub poetry, alltså poesi från Jamaica och den västindiska diasporan i Storbritannien och Kanada.
Martin: Vi borde kunna hålla på med Different Gravy i 10–15 år i alla fall.
