Något har hänt. Plötsligt tycks all kultur och kulturbevakning vara producerad med åttiotalistfeministen i åtanke. Det är en berusande känsla att bli så bejakad av mainstreamkulturen – som att befinna sig i världens centrum.

Kanske syns denna tendens allra tydligast i återkomsten av 90-talets Disneyfilmer som nu nyproduceras som nostalgiskt upphöjda, otecknade berättelser om kvinnlig frigörelse. Den kommande blockbustern Skönheten & Odjuret har symptomatiskt feministen Emma Watson i rollen som Belle.

Motivet med kärlek mellan en vacker kvinna och en ful best har en oändlig populärkulturell potential och existerar i många varianter med olika budskap och funktioner. När den muntligt traderade folksagan om Skönheten och Odjuret började upptecknas första gången i 1700-talets Frankrike hade den till exempel en inneboende uppfostrande funktion. Unga kvinnor ur borgarklassen kunde genom sagan bearbeta stundande giftermål med äldre män. I klassikern King Kong används motivet i stället för att skildra hur kärleken ’civiliserar’ och förmänskligar mannen. Ytterligare ett sätt att tolka sagan om flickan som blir kär i sin fångvaktare är som ett fall av Stockholmssyndrom, vilket den amerikanska feministbloggen Jezebel gjorde nyligen.

Själv menar jag nog att just Disneys version av Skönheten och Odjuret inte så mycket handlar om att ”varje väsen har skönhet inuti” som om den duktiga flickans önskedröm och revansch.

Hon vill något mer än att leva inskränkt småstadsliv och massera fötterna på det lokala snyggot Gaston.

Belle, det vill säga Skönheten, har alltså läst varenda bok som finns i byn minst två gånger. Hon vill något mer än att leva inskränkt småstadsliv och massera fötterna på det lokala snyggot Gaston. När hon hamnar i Odjurets förtrollade slott är det fantasins värld som öppnar sig för henne – filmens höjdpunkt är när Belle får tillgång till Odjurets fantastiska bibliotek. Genom sin fantasi och kreativitet, genom att våga närma sig det farliga och okonventionella upphöjs Belle – och får bli prinsessa. I kontrast till allt detta står pöbeln med sina fördomar och högafflar.

Som Nina Björk skriver i Lyckliga i alla sina dagar handlar majoriteten av Disneys berättelser om dreams come true, vilket också är företaget Disneys slogan. Men för dessa drömmar finns en absolut gräns. ’Ett annat liv’ är möjligt för individen, men aldrig för kollektivet. Det går att lämna det inskränkta småstadslivet för en värld av böcker, bildning och fantasi, men småstadslivet i sig självt ändras inte. I slutet av varje Disneysaga är positionerna utbytta, men strukturen intakt. Det, skriver Björk, är skillnaden mellan drömmen och utopin.

Visst är det så att positioner har bytts ut inom kulturindustrin och visst spelar det viss roll att Skönheten & Odjuret i sin nya Disney-adaptation sannolikt har en vassare feministisk udd. Men betyder det att kulturkriget är vunnet? Vem var det i så fall som vann? Vad har förändrats och vad står fortfarande intakt?