Förspelet pågår nu för en uppföljning till de huvudavtalsförhandlingar som havererade förra våren.

Fackligt talas om att reda ut myterna kring Lagen om anställningsskydd vilket förstås är en lovvärd ambition, även om det föreligger en del styrkemässiga problem.

Följaktligen är LO-ingången defensiv – i stil med ”det var värst vad det gnälls på Las, det är väl inga större problem ur företagarperspektiv, lagen erbjuder väl lagom flexibilitet?”

Och visst, om man bara talar om uppsägningsreglerna så duger ett bevarat status quo. Men uppluckringen av Las pågår ju i bägge ändar. Det handlar inte bara om den enskildes möjlighet att behålla sitt jobb. Eller om maktbalansen mellan fack och arbetsgivare på den enskilda arbetsplatsen, där förstås många otryggt anställda betyder mer tystnad och svagare facklig ställning.

Det centrala är att otryggheten kan räknas i pengar. Alla de otrygga anställningsformerna skapar tillsammans en fantastisk meny för arbetsgivaren att precisionsbemanna. Att alltid ha exakt det antal händer som behövs i varje enskilt läge. Inget dödkött och möjligheten att plocka ut maximalt ur den enskilde.

Själv hyllar jag dödköttet, ett måste i varje organisation. Det är i pauserna man hinner tänka efter, fundera på förändringar och förbättringar. Tänka framåt. Se över rutiner och ansvarsområden – med de berörda inblandade och utan att behöva plocka in externa konsulter för att tänka nya tankar.

Marginalerna är viktiga för att skapa ett minne i organisationer och företag. Allt går inte att kvalitetssäkra och bygga in i system. Erfarenheter och slutsatser av hur man löste ett problem för sju år sedan, kan inte fångas in med aldrig så avancerade rapporter och blanketter.

Trygghet och marginaler ger helt enkelt möjligheten att vara lite mer människa och lite mindre alienerad på jobbet. Det borde vara det självklara ingångsvärdet för LO.