Det gäller de mål som har Arbetsdomstolen som enda instans. Ett exempel är sopåkarnas manifestation för höjda löner i vintras. Liselotte Lööf, sopföretaget i dubbel bemärkelse, stämde sopåkarna och deras fackförbund Transport och domen utfördes lika effektivt som ett beställningsjobb i den undre världen. Konflikten rörde sig om att renhållningsarbetare blev uppsagda på grund av arbetsbrist sedan de avvisat företagets förslag om nya sämre arbetsvillkor. De nya villkoren innebär fast månadslön istället för premielön. I februari skriver AD att man funnit att “erbjudandena” från Liselotte Lööf inte var i strid med kollektivavtalet och att man finner att det förelegat saklig grund för uppsägning av arbetstagarna.
Som bekant går domarna i den gamla klassinrättningen inte att överklaga. Snygg skrämseltaktik innan avtalsrörelsen drog igång. Transport menar att premiesystemet är det huvudsakliga lönesystemet och att en lokal ändring är att betrakta som en ny förhandling. Något som AD avfärdar. Den avkunnade domen tvingar sopåkarna i Stockholm att välja mellan att antingen bli arbetslösa eller att jobba 20 procent mer för mellan 1 000 till 6 000 kronor mindre i månaden.

Den ovan nämnda undersökningen spänner mellan åren 2005 till 2009 och visar vidare att utslagen från AD är fullt jämförbara med att spela Bingo. Tur som en tokig bör man ha och helst inte hamna i den av domstolens rotlar som leds av domare Åkerlund, enligt undersökningen utförd av Dagens Arbete är hon den domare som oftast dömer mot facket. “Likartade fall kan ge olika domar. Rätt och fel ryms inom ett spann.”Så lyder ett av hennes uttalanden i en intervju. I den roteln vinner arbetsgivarna fem av sex tvister och fackets ledamöter reserverar sig dubbelt så många gånger som i de andra.
Det har gått så långt att facken börjat anpassa sig och drar tillbaka klagomål eftersom man inte tror sig ha en chans att få rätt, säger en sagesman som inte vågar sätta ut sitt namn. Personen är tyvärr inte ensam om att tassa på tå för domstolen. Men Skogs- och Träfacket har offentligt uttalat att man har dragit tillbaka ett klagomål i AD eftersom man ansåg det kört från början. Vad detta betyder i längden för rättssäkerheten i landet kan vem som helst begripa.

Förr utsågs domarna i AD för tre år i taget och kunde bytas ut av regeringen. I dag är de oavsättliga. Vi bör påminna oss år 1929 och den samlade arbetarrörelsens protester när den dåvarande regeringen lanserade förslaget med arbetsdomstol som landets högsta särskilda instans för att ta hand om tvister i arbetsrätt. Det var inget annat än illusionspolitik om man trodde att arbetsfreden kunde tryggas genom lagstiftning. Så länge arbetarna saknade egna produktionsmedel och därför var beroende av kapitalägaren kunde det aldrig bli en strid på lika villkor. Så tänkte man då…
I dag har AD vanligen sju ledamöter. Ordföranden är en anställd domare, vice ordförande är också en domare, vidare finns en expert på arbetsmarknadsfrågor samt två representanter för arbetsgivarna respektive löntagarna.
I ljuset av dessa nya fakta borde allra minst en undersökningskommission tillsättas från regeringshåll. Personligen tror jag en återgång till det ursprungliga systemet med en central skiljenämnd utan inblandning av staten skulle gynna arbetarsidan. En domstol som så uppenbart är partisk borde skrotas.

Dags att putsa av det gamla slagordet ned med klassjustisen!