Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.
Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.
Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare. Hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet.
Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.
Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.
Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.
Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.
Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.
Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.
Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, väjer inte för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.